För att inte tappa kontakten med världens roligaste förening, kommer jag i återkommande krönikor att kåsera över vardagliga händelser under min utlandsstudietid. När detta skrivs är Nybro Open i full gång. Denna inneturnering på filtmatta i Viktoriahallen, som blivit så mytomspunnen bland Österfans. Och här sitter jag, i ett korridorrum utan Internet cirka 180 mil från Nybban och kan inte ens få reda på hur det går. Vissa har det mindre bra.
Nerresan fredagen 7 januari löpte på ganska okej men med några incidenter. Efter ett hjärtslitande farväl på Alvesta Central från sambo, hund och familj, kom jag 7.34 på tåget som skulle ta mig till Peking. Ja alltså samma Peking som vi helst ska ha efter oss i tabellen när Superettan summeras i slutet av oktober. Eller kommer den att summeras i oktober? När Örebro SK är med i en serie kan man aldrig så noga veta. Det lär nog överklagas till både en och annan instans.
Idag är det ett år sedan jag fick bekanta mig med EF Rottne, mannen som försöker upprätta det samhällets skamfilade rykte efter The Ark och min klasskamrat Fredrik Berntsson. Vi delade baksäte i Zingos 9-5:a från Preemmacken på Öster till Nybro. Det finns förresten två Preemmackar på stadsdelen Öster, det känner ni kanske till. Jag undrar om det finns någon stadsdel i hela världen som har fler Preemmackar sett till antalet invånare? Det var som när Peje berättade i Morgonkulan för några år sedan att det lilla samhället Ryd med 900 invånare hade tre pizzerior. Han drog en parallell till Istanbul, där det för att vara lika pizzeriatätt som Ryd skulle finnas 33 800 pizzerior, och alla skulle ligga på Storgatan!
Hoppar av tåget i Peking för att ta flygbussen till Skavsta flygplats. Smärtfritt. Kommer till incheckningen, och ska efter 45 minuter i kö checka in. Då händer dagens första vanställda ting. Mobilen ringer och det är ingen mindre än Patrik Rask. Perkele, inte nuu! ”Du får 30 sekunder på dig”, säger jag. Han hade ett par snabba frågor som vi faktiskt löste på 30 sekunder. Går bort mot Forex för att växla till mig lite Euro. Betalar med bankkort, och kassörskan säger ”köpet ej godkänt tyvärr”. Vad tusan, det är ju laddat med massa CSN-slantar. ”Jag slant väl på tangenterna (för att jag tittade på din urringning)” får jag fram. Jag gör ett nytt försök och nu går det bättre. Det där med urringningen sa jag aldrig till henne.
Undrar hur många backaslödder som Denis Velic´ har snurrat upp på ståplats vid det här laget.
Går igenom säkerhetskontrollen, vilken aldrig inneburit några problem tidigare. Inget pip, men två vältränade killar rusar fram och river åt sig min laptop-väska. De kör den igenom röntgenmaskinen en gång till. ”Kan du öppna din väska?” –Eehh jaa det kan jag väl, stammar jag, lite rädd för att någon ska ha lagt i nå’n skit när jag inte såg på. De plockar ut varenda tingest, och kommer till slut fram till att det nog var min minihäftapparat de var rädda för. Stora starka karlar, dra åt Kalmarsund!
En debattråd som nu överlevt ett helt år, det är ganska otroligt. Allra mest får vi väl tacka webmaster som haft överseende med allt dravel som trots allt skrivits där.
Dags att boarda planet. Klart och tydligt ropas ut att småbarnsfamiljer ska gå ombord först. Detta går bra. Därefter har turen kommit till de med nummer 1-65, något som ropas på både svenska, engelska och franska eftersom planet ska till Paris. Nu uppstår dock kaos, några människor med nummer 66 och uppåt tyckte uppenbarligen att de väntat tillräckligt och vill gå på. De blir avvisade, några som har 1-65 kliver på, sedan är det dags för några nya trögskallar att demonstrativt försöka bryta mot turordningen. Att det ska vara så jäkla svårt att följa några enkla anvisningar. Man kan tro att folk är i trotsåldern. Som Fredrik Lindström skriver i sin senaste bok ”Vem är Björn och vem är Benny?”, har folk mycket svårt att följa och förstå de enklaste skyltar och anvisningar. ”Var god beträd spårområdet” skulle förmodligen avskräcka fler personer än dagens ”Förbjudet att beträda spårområdet”, enligt Lindström. Detta boardingkaos gör att vi blir 15 minuter sena till Paris, något som visar sig få konsekvenser.
Kommer Tosteberga/Nymölla ro hem turneringen i år igen? Oliiidligt spännande!
Vi landar på Paris-Beauvais. En av anledningarna till att Ryanair lyckas hålla så låga priser är att de hyr in sig på små flygplatser en bit ifrån staden, men frågan är om inte denna tar priset. Ni som någon gång åkt väg 126 mellan Moheda-Alvesta, vet att där ligger ett flygfält med landningsbana av gräs, tillhörande skjutbana och hemvärnsgård. Smäll upp ett cirkustält som ankomsthall och du har på ett ungefär Paris-Beauvais. In i bussen för färd till centrala Paris. I princip allt i Frankrike drivs med diesel pga låga skatter på detta. Den gamla traktorn jag sitter i tappar fart till fööötti km/h i varenda uppförsbacke. Paniken kommer smygande i mitt annars rätt lugna sinne. Framme vid Porte Maillot, och jag rusar mot metron. Nu är det bråttom! En snabb koll på metrokartan var jag ska byta för att komma till Gare Montparnasse (den station i Paris varifrån tåg i södergående riktning utgår), och på ett av de frekventa metrotågen. Framme ganska prick 17 vilket inte gör en människa glad, då mitt tåg gick 16.55. Nästa tåg till Poitiers går dock redan 17.15, så jag rultar fram till konduktören och frågar på halvknagglig franska om jag kan få åka med på samma biljett, trots mitt misstag. Det går bra, och jag andas ut. Hade jag frågat på engelska är det inte troligt att situationen fått samma utgång.
Är förkortningarnas riksförbund VMA IK med i årets Nybro Open?
Nästa problem. Jag har tidigare annonserat min ankomst till Poitiers till 18.33, där jag ska bli mött av Aloha, en välkomstkommitté på skolan. Nu kommer jag ju inte fram förrän 19.08. Ringer flickvännen som kollar min mail och ger mig telefonnumret till den dam på skolan som jag haft kontakt med. Ska hon svara? Klockan är trots allt 17.30 en fredagskväll, men jag har en liten förhoppning eftersom man i Frankrike jobbar 8.30-17.30 med två timmars lunch.
”ESCEM, c’est Maggy”, svarar en röst. Åh vilken tur, och jag försöker förklara. Nu hör det till saken att Frankrike har ett tämligen böljande landskap, och för att visa sitt tekniska kunnande har de byggt en sjujädrans massa tunnlar överallt där järnvägen får problem. Detta får till följd att mitt samtal med Maggy bryts tre gånger pga ingen täckning under betongen. Allt löser sig dock till slut.
Finalen i NO är inte förrän vid 21 någonting va? Då hinner jag skriva färdigt detta och sedan sms:a Skägget eller någon annan avart på plats.
Får reda på att det varit svår storm hemma i Sverige, att alla tåg och flyg var inställda igår lördag. Då hade man alltså tur som åkte i fredags. Anländer trött men välbehållen till Poitiers. Blir skjutsad till lägenheten, sedan åker vi till en middag med Aloha och en bunt internationella studenter. Det är buffet med en radda franska läckerheter. Kunde min Frankrikevistelse börjat bättre? Ja det kunde den. Min knäskadade syster och tillika anfallare i Öster dam sms:ar och säger att PC är på väg till Vitesse Arnhem. Sedan kommer det fram ett ”haha, jag bara skojar”. För avarten, vissa saker skojar man inte om. Dit hör händelser som Estoniakatastrofen, förintelsen 1941-45 och Tsunami, men framförallt att PC är på glid bort.
A bientôt!
