När läget är som mest hopplöst vänder sig somliga till Gud. Själv skrev jag brev till Ola Rydén, den ytterst ansvarige för alla mina religiösa upplevelser. Klubbdirektören svarade på brevet. Hur ofta svarar Gud?
Det finns en bakgrund till allt. Här följer dagens dito:
Förutom allt annat elände så gick jag för knappt två veckor sen och blev sjuk med feber och igengrodd hals. Min far rekommenderade Vicks halstabletter med citronsmak, min golfkompis kände till nåt mirakelplåster man skulle sätta under fotsulorna, själv har jag alltid trott på vitlökens helande kraft.
Jag prövade kort sagt alla råd från omgivningen, utom dem som kom från min morbror. Vad begriper väl en läkare tillika specialist i invärtes medicin om sjukdomar?
Jag prövade alltså allt, och detta allt vek ner sig inför både feber och hosta. Jag mådde mer och mer som… en Östersupporter under Silly Season! Liknelsen gav mig en idé, ungefär samtidigt som morbror Hans tvingade på mig penicillin och hostmedicin med sånt drag i att den med lätthet skulle kunna avyttras på Sergels torg. Detta hände sig ungefär samtidigt som jag satte mig att skriva till Herren, d.v.s. till Ola Rydén. Så här blev det:
Bäste herr klubbdirektören
Nu har jag legat sjuk i feber och halsfluss i nie dar. Jag har ätit mig igenom det samlade konsumentutbudet av halstabletter, jag har stoppat vitlök i öronen och under tungan, jag äter antibiotika och dricker nån morfinblandad hostmedicin – ingenting hjälper.
Därför vänder jag mig nu till Er för alternativ behandling. Vänligen returnera detta mejl med information om att Fiskarn just har skrivit på samt gärna en internationell skräll; jag ger mig attan på att febern lägger sig direkt och att halsen blir len som sammet.
Mvh
Jockeluring
Direktören svarade inte med vändande post, men det tog jag som ett gott tecken, det gjorde mig rent av lite friskare. För om han nu inte satt på sin stol framför datorn på kansliet så befann han sig säkert utanför Johan Svenssons port för att jaga bort alla eventuella flyttbilar. Eller kanske gick han och spanade på Copacabana (nej inte på sånt som Cornelis spanade på, snuskhummer där, utan på blivande Österlirare).
Efter tre timmar rasslade det i alla fall till i e-brevlådan. Ola Rydén var tillbaka på generalstaben och visade prov på stor folklighet (alternativt medicinsk empati) genom att faktiskt svara på mitt brev. Han meddelade att han hade goda förhoppningar om både det ena och det andra och att jag nog skulle bli kärnfrisk om bara alla bitar föll på plats. Men samtidigt menade han att traditionell antibiotika i det här fallet nog ändå vore att föredra. Hans egen erfarenhet av penicillin var den att resultat nåddes efter 2-3 dagar, själv behövde han betydligt längre tid på sig för att åstadkomma motsvarande medicinska effekt.
Riktigt exakt hur herr Rydén uttryckte sig vill jag inte återge, man ska ju inte publicera andras privata brev så där utan vidare. Men andemeningen i det han skrev var nog ändå den att en och annan god nyhet eventuellt låg i marinad, men också att nyheten eller nyheterna ifråga behövde ligga och skvalpa i spadet ett tag till för att ta ordentlig smak. För säkerhets skull skrev jag ut och sniffade på mejlsvaret – och banne mig om det inte luktade allsvenskan om det, med en bouquet av positivt kassaflöde.
Glad i hågen stoppade jag katten i kattburen och gav mig av mot Åkers Styckebruk. Detta var nämligen dagen då stygnen skulle plockas bort, efter det att jag i förra veckan låtit rensa upp i kattens underrede på ett sådant sätt att George Bush och hans kristna ultrahöger skulle ha svimmat om de visste. Emellertid var vägen bättre plogad än jag hade kunnat ana för vips så var jag 20 minuter för tidigt framme hos veterinären. Mest för att slå ihjäl tid gick jag därför in på vårdcentralen på andra sidan gatan och lät meddela i receptionen att det knastrade i vänsterörat, förmodligen som en följd av feber och halsont. Då hände det som bara kan hända på landet; efter 20 sekunder befann jag mig i ett undersökningsrum tillsammans med syster Gunilla. Hon tittade mig i örat och sa att det där ju såg hemskt illa ut och att det nog var bäst att doktor Kenneth fick undersöka det hela vidare. Även doktor Kenneth hade tid på studs, och fem minuter efter det att jag hade sökt vård för att få tiden att gå, så satt jag på en brits med doktor Kenneths specialinstrument instoppat i örat.
Jag tänkte att jag väl gjorde bäst i att inte förtiga någon del av sanningen för doktor Kenneth, så jag berättade att jag dragits med feber och halsont i nie dar, att jag sedan gårdagen åt antibiotika och tog snapsar med hostmedicin så stark att den i för stor dos skulle få mig att börja dilla om SM-guld för Östers IF.
Doktor Kenneth brydde sig inte nåt vidare om fotboll, men sa att han höll på Guif i handboll och han blev lite sur när jag frågade om han var säker på att Guif var ett handbollslag och inte ett däckmärke. Och så suckade doktor Kenneth högt när jag berättade att jag försökt bota det onda i öronen genom att stoppa vitlöksklyftor i dem. Han tog en extra titt i vänsterörat och meddelade att det i alla fall inte fanns någon vitlök kvar, men att halsinfektionen säkert satt sig på trumhinnan och att den redan utskrivna antibiotikan nog skulle laga inte bara halsen utan även örat. Därefter skrev han ut lite näsdroppar till mig och förklarade att allt hänger ihop med allt i kroppens värld.
Jag var helt färdigrenoverad på vårdcentralen i god tid innan det var dags hos veterinären mittemot. Själva borttagandet av stygnen gick sen på ett kick och när jag väl var hemma igen kunde jag släppa ut katten i naturen, för första gången sen kastreringen.
Lilla Lilly firade förstås sin återvunna frihet med att vara försvunnen i timmar i den sörmländska skogen. Under tiden fick jag sitta i min ensamhet och fortsätta det eviga pysslandet med FM 2005. Efter att ha tagit upp Öster från Superettan nästan helt utan fusk, tröttnade jag på att alla tänkta internationella nyförvärv tackade nej till spel i Växjö, och jag började om, den här gången som manager för Barcelona. Och nu stod minsann nyförvärven med mössan i hand allihop. Själv hade jag en budget på 250 miljoner eller nåt. Ibland är det julafton nästan hela tiden.
Bland allt det jag köpte på mig fanns en amerikansk högermittfältare. Dels gick ryktet om att han skulle utvecklas bra, dels hette han ”Moose”, vilket ju påminde mig om 60-talsidolen Lars-Göran ”Älgen” Fjordestam. Men den amerikanske älgen visade sig vara en riktig gnällpitt. Han längtade genast hem till sitt jävla hemland så jag gav honom permis i en månad mitt under försäsongsträningen. Efter 27 dar kom han tillbaka – ännu gnälligare! Under rubriken ”personlig” stod det att läsa: ”Ogillar dig”. Hur fan kan han ogilla mig som ger honom ledigt och därpå chans efter chans i träningsmatcherna trots att han aldrig levererar?
Efter att jag har daltat med honom i några dar till säger han nu att han att han vill lämna klubben. Maken till otacksamhet får man leta efter. Men jag är hård mot de hårda, speciellt när jag är lite febrig. Så nu funderar jag på om man skulle ta och sälja den bortskämde amerikanen till FC Bagdad? Där skulle han garanterat bli kidnappad redan i omklädningsrummet inför första matchen. Sen kan han sitta bakbunden i en källare i öknen utanför Falluja och undra över vad som hände.
Avslutningsvis vill jag påminna mig själv och läsaren om hur stor Stringen var under vår senaste allsvenska motvind. Nu är han tillbaka. Låtom oss tillbedja honom på nytt. Dessutom har jag på känn att kämparnas konung (Wibbe alltså, inte Rasmus på luffen) gör en kanonsäsong 2005. Och så har jag förtroende för nuvarande Österledning. Jag tror på tränaren och jag tror på minst två ri
ktiga roliga överraskningar före jul. Men om ”Feskarn” vågar jag ingenting tro. Bara hoppas. Och knappt det.
Ps.
Lars-Göran Fjordestam kallades som sagt ”Älgen” eller kort och gott ”Fjordis”. Om jag minns rätt så var han med i Östers guldlag -68, i anfallet tillsammans med Harry Bild och Inge Ejderstedt. Det var väl om det anfallet som Gunnar Gren sa att det var för klent och att Öster aldrig skulle hålla sig kvar i toppen säsongen ut. Gunnar Gren är numera död, men Öster lever och frodas.
