Julen står för dörren. Glädjens – och stressens högtid. Vi ska nu under några dagar glömma bort att vi är människor och gå in i ett jultrauma bestående av märkliga släktingar man aldrig annars träffar, alldeles för mycket julmat kryddat med sött julöl och julsnaps, julklappar som handlats i sista stund – och givetvis – tanken på hur Östers backlinje kommer att se ut efter nyår.
Steg upp idag med en märklig känsla i kroppen. Snöslask ute, men fortfarande lyser snön någorlunda vit utanför fönstret. Äter frukost och planerar dagen i skallen. Kanske kan jag handla det sista på lunchen? Känner stressen bubbla upp inom mig, suckar djupt, lägger SMP åt sidan och tar fram det rykande färska numret av Öster News.
Bläddrar fram till slutet av tidningen där vår älskade GAIS-Åke Feskeböxa dyker upp och delar sina analyser och funderingar med oss vanliga dödliga. Hans kollegor Ulla-Britt Winblad, Greven, Sonny Bourgogne och Läder-Leffe är med som vanligt, och i detta nummer förstärkt av Gromyko… Jag kommer på mig själv sittandes med ett fånigt leende när det ena träffsäkra citatet efter det andra levereras i texten, och all stress är borta. När jag blir stor ska jag en dag bli en del av det där gänget, tänker jag – krama om dem allihop för att de finns och sedan skälla ut dem å det kraftigaste för att man inte med ett ord hyllar Johan Mattsson… Nej, nu får jag skärpa mig och åka till jobbet.
Under de få metrarna ut till bilen så kommer verkligheten ikapp mig igen. Kanske kan jag ta en långlunch… så man kommer ut i affärerna innan alla andra med panikångest? I samma ögonblick som jag tänker ordet "panikångest" kommer jag osökt tillbaka i EF-sfären och tänker på MATTAN. Jag hör honom framför mig; "Men HAO ska de gå TE att vi ska ta poäng av ÖSK…" och leendet spricker fram igen. Snart är vi tillbaka.
Nu startar jag bilen och trycker igång CD:n. Normalt snurrar antingen Soundtrack Of Our Lives eller R.E.M. i bilen, och jag minns inte riktigt vilken av dem jag lyssnade på senast. Medan jag tänker över detta får jag en smärre chock. Ur högtalarna dånar:
"…nuuu ska vi hylla dom, ja koooooom igeeeeeeeeeeeeen…"
En del av er känner igen det direkt – slutet på "Öster är laget – laget med fart". Jag blir helt ställd. Den slitna Öster CD:n som ligger i bilen har jag vad jag vet inte stoppat in i CD-spelaren på länge, och jag tänker: "Hur… hur i h-e…"
Sen kommer jag på att Malin (frun) lånat bilen igår kväll, och att barnen då var med henne. Nu kan jag inte hålla mig för skratt. Kan riktigt höra minstingen Edwin 3 år säga med eftertryck på varje stavelse; "Jag vill lyssna på ÖSTER, mamma" och att Malin givetvis gett med sig som den vänliga varelse hon är. Under vägen till jobbet får CD:n fortsätta sprida glädje, medan gamla minnen väller över en likt en flod. Tänk om jag inte tänkt "Äh vad fan…" efter den där sjuka matchen mellan Öster och Stenungssund 1999. Tänk om jag missat de sista fem åren med Öster och EF nära intill mitt riktiga liv. Det har handlat om mitt andningshål; en slags motpol till den stundtals sönderstressade och inriktade vardagen.
Snart framme på jobbet, man jag är bara tvungen att köra förbi den grå betongklump som vi kallar Värendsvallen. Ser Stig Svensson le snett mot mig från skylten på parkeringen, och tänker återigen: "Snart… Snart är vi tillbaka…". Blickar bort mot Norra Stå och blir nästan full i skratt – hur kan man sakna det här sjuka gänget så mycket? Där alla åldrar och yrken inte betyder något, där alla är och får vara avarter för några timmar innan det verkliga livet jag beskriver ovan gör sig påmint igen.
Äntligen på plats, men måste ju bara skriva ner det här först innan jag kan börja göra skäl för lönen. Jag hoppas att ni alla, såväl den insnöade äldre EF:aren som den nyregistrerade Östersupportern på forumet – får en riktigt skön helg och att ni inte glömmer bort vad det är som egentligen är viktigt här i livet:
Att fortsätta andas.
God Jul!
