Vaknar, slår på datorn, startar mitt 56k-moden som i praktiken är ett 40k-modem, går in på Österfotboll.com för att kolla om det har hänt nåt sen i går, suckar, går vidare till Eastfront.net för att läsa senaste skvallret, suckar igen, kopplar ner mig, stiger upp och ger katten mat.
Morgon efter morgon samma ritual. Och sen samma saker igen ett par gånger till under dagen. Förutom det där med kattens mat, hon får ingen ny portion förrän till kvällen. Det är Silly Season och på nåt konstigt sätt så gillar jag det. Det finns nåt hoppfullt över säsongen som kommer, vi kanske är med i toppen och slåss men till skillnad från inför säsongen som gick så är vi inte favoriter. Många nya spelare, ny spelstil – nja, det tar nog en säsong innan vi peakar.
I stället tror jag att Örebro vinner serien, dom har säkert en 15-16 trolleritrick kvar på temat Leva över sina tillgångar utan att det märks. Tvångsnedflyttningen berodde bara på ett slarv i den kreativa bokföringen, men det är åtgärdat nu.
Tvåa kommer Norrköping. Dom har byggt nytt sedan dom trillade ur allsvenskan; nu börjar bygget bli färdigt. Kan rent av spöa ÖSK i toppen.
Sen kommer ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer en skur av lag – t.ex. Trelleborg, Gais, nån överraskning, Öster och – tror jag – Mjällby. Först därefter kommer AIK.
Och på tal om det så var jag uppe på kontoret för första gången sen allsvenskan var avgjord, och sprang genast på AIK-Dagge:
– Tjena Dagge.
– Håll käften.
– När förlorade ni en spelare senast?
– I går. Per Nilsson till Odd Grenland.
– Har du kollat ifall ni inte har tappat en till sen i morse?
– Kaxa dig lagom. Vi ses på Råsunda i sommar.
– Spelar inte ni på Kristineberg numera?
Den stora fördelen med att jag börjar friskna till och snart är tillbaka i selen är att man får kasta paj med kamraterna på jobbet. Med Djurgårds-Putte, t.ex. som härom veckan låg hemma sjuk och inte hade något annat för sig än att ge sig in i Djurgårdssajtens tröjauktion. Han ropade in Yannick Bapupas tröja för 1700 spänn. Måste haft ganska svår feber. Dessutom ringde han mig för att stolt berätta om köpet.
– Vad ska du med den till, sa jag.
– Bapupa är stor, sa Putte.
– Då passar ju inte ens tröjan, sa jag.
Ny morgon. På med modemet, in på Östersajten, inga nyheter sedan i går natt, vidare till Eastfront, inga nya skvaller. Mat till katten.
Tankarna snurrar. Måste han köra 4-3-3? Eller ska man välja att lita på att han vet vad han gör? Får inte glömma att ändra den stående raden under mina inlägg på forum. ”Heja Feskarn friskt humör” är ju inte längre lika relevant som det en gång var. Borde vi förresten inte ta och dela ut EF Trophy på Strandvallen, före matchen inför en massa tv-kameror? Kunde bli bra PR för Eastfront. Och så avslutar herr EF-ordförande med ett önskemål om att Svensson i dag ska göra ett självmål eller två. Alla skrattar, hemma- och bortasupportrar faller i varandras armar, spelarna på planen kramar varandra, domaren får en tår i ögat. Allt medan solen går ner över nejden och bakgrundsmusiken spelar Lucky Luke’s signaturmelodi ”I’m a poor and lonesome cowboy”. Och sen blir allt svart. Eller, nä jag vet inte.
Ny morgon. På med modemet. Nix. Och nähä. Och så mat till katten. Tre och en halv månad kvar, i nedförsbacke för nu har det vänt, det blir inte längre mörkare utan ljusare. Måtte vi slippa en succé-försäsong som den i fjol. Jag har en teori om 4-3-3. Vill ni höra? Ni har inget val. Teorin är att 4-3-3 är en perfekt taktik – för träningsmatcher. Då finns inte den där lilla, nästan osynliga rädslan för baklängesmål som gör att 4-3-3 vips blir 4-5-1 när det väl gäller. Måste han köra 4-3-3? Fast vem är väl jag…?
Ny morgon. Nä. Och katten. En propp har gått så frysen är 15 grader varm. 18 i kylen. Ut med mjölken på verandan. Får väl kasta resten. Ungefär så här vill jag ha försäsongen. Vad är det för mening med att vara världsmästare på La Manga?
Ny morgon. I dag satte jag in mina första slantar till Supporterspelaren, samtidigt som kanske 100.000 mänskor dött i en jättevåg i Asien, samtidigt som ännu många fler behöver hjälp med mat, vatten, mediciner, filtar… Hur kan man fundera över 4-4-2 eller 4-3-3 när hela städer raderats ut och det som är kvar av befolkningen inte ens räcker till fullt lag? Hur kan man skoja till det i ett veckobrev när nationen – världen! – har sorg?
Jag kom att tänka på den bosniska författarinnan Slavenka Drakulic som nånstans beskrev de mänskliga behoven under belägringen av Sarajevo. Och erkände att bland det hon saknade mest i den totala misären var läppstift och nylonstrumpor. ”I dag gäller det att överleva och att få tag i läppstift”, ungefär. Stort och litet kanske har ett berättigande tillsammans, trots allt. Jag tror rent av att stort och litet måste få gå hand i hand, för hur skulle man annars kunna få fylla sitt liv med bortaresor, musik, fest och efterrätt – samtidigt som ett enda barn på jorden svälter och far illa? Jag satte in pengar till Supporterspelaren i dag… men det finns nog gränser trots allt. Nu tar jag och sätter in lika mycket till Rädda barnen.
Litet och stort, stort och litet. Det är inte alltid så lätt att prioritera i den egna omsorgen. Men om jag ändå i denna tid för eftertanke skulle drista mig till att definiera Öster som litet i sammanhanget, så måste jag få tillägga att det finns inget större bland allt det lilla än Öster. Jag vet att du som läser detta kan sätta in en månatlig peng till Supporterspelaren. Försök inte, jag vet att det är så. Men jag vet inte om det handlar om en tia eller en femhundring eller nåt däremellan. Framgången för projekt Supporterspelaren beror till stor del på de pengar som tickar in varje månad, i med- som motgång, under säsong och mitt i vintern. Och har du ändå råd med en tia i månaden, hur fattig student du än är, så gå till morsan och be om en tia till. Den sätter du in på 90 1950-6. Märk inbetalningen med ”Asien”.
