Ibland undrar jag om inte lagen om alltings jävlighet är specialskriven för just mig. Nu tänker jag inte nödvändigtvis på det faktum att man tillber ett fotbollslag som inte gjort en mänska glad på två år. Nä, jag tänker i stället på allting annat. Precis allting annat.
Innan jag fortsätter måste jag få berätta att jag sedan nån gång på 1800-talet är sjukskriven p.g.a. utbrändhet. I höst har jag försökt komma tillbaka till jobbet, med en massa stressreaktioner som följd. Hjärnskrynklaren jag går till två gånger i veckan utfärdade då förbud mot att utsätta mig för någon form av stress, inklusive förbud mot att åka till Enköping och Södertälje för att titta på Öster (ska jag byta hjärnskrynklare?). Inte utsätta mig för stress alltså. Men att skaffa sig en ny bärbar dator måste ju vara tillåtet, hur stressande skulle det kunna vara? Sa jag till mig själv och glömde helt bort lagen om alltings jävlighet.
Alltså gick jag å köpte mig en splitter ny Dell Inspiron, åttacylindrig med GPS, läderklädsel å parkeringsvarnare, ungefär. Men krockkuddarna hade dom tydligen glömt, för efter en kvart slutade den att fungera. Jag ringde förstås genast till Dell som meddelade att ”just nu är det många som ringer till oss, du är nummer en miljard i kön”. Jag är inte säker på det där med miljarden, jag kanske blandar ihop det med att det tog en miljard minuter att komma fram. Till sist svarade i alla fall Christian. Efter en halvtimme hade han genom ett antal kontrollfrågor kommit fram till att laptopen inte fungerade. Det vill säga just det jag började med att tala om för honom.
– Hur gör vi nu då? undrade jag.
– Vi kommer och hämtar laptopen, skickar den fram och tillbaka till England för reparation och sen kör vi ut den till dig igen, sa Christian.
– Finns det ingen i Strängnäs som kan laga den? Dit har jag bara två mil å knappt det, sa jag.
– Nä, det är inte så det fungerar, sa Christian.
Och så förklarade Christian hur det fungerade. Han skulle strax koppla mig till företaget Celestica (eller nåt sånt) i England och där skulle jag få berätta var maskinen skulle hämtas. Sen skulle Celestica skicka ut en hämtningsorder till DHL i Sverige. ”Nu kopplar jag dig” sa Christian. ”Det är väl okej att dom bara talar engelska?”.
Jo det kunde väl vara okej, man har ju snappat upp några enstaviga ord och gutturala läten av president Bush genom åren. ”Fast jag har en ganska svår adress” kom jag på i sista stund. ”Det ordnar sig nog” sa Christian och kopplade mig till England.
Ordnade sig var precis vad det inte gjorde. Kevin på Celestica var både artig och snäll, men han stötte genast på problem. Eller om det var jag som gjorde det. Hur som helst så bad han om en vägbeskrivning när jag väl lyckats förklara för honom att jag bodde in the middle of nowhere in the deepest forests of Sormland. Ungefär så här fortsatte samtalet:
– From E20, take the second exit towards Åkers Styckebruk.
– Could you spell that, please.
– Of course. The first letter is Å as in… as in… let’s make that an A as in Amsterdam.
– Okej. And the second letter is…?
– It’s K as in… as in… Cairo… nej… Cape Town… no, nej, vafan, det finns ju inget på K i det där jävla språket. Jo! Ja now vet jag. Karachi för fan. K as in Karachi.
Sen blev det lite lättare en stund, Men efter andra avfarten mot Åkers Styckebruk väntade en högersväng mot Merlänna. Hur många ord på Ä kan du på engelska? Och sen Länna Bruk å sen förklara att du ska se upp strax efter ett backkrön, vafan heter backkrön på engelska? Med hårt arbete lotsade jag i alla fall engelsmannen över krönet och till vänster ut på en grusväg mot Byringe station. Men ju längre ut på vischan vi kom med beskrivningen desto jävligare blev det.
– Then you see a hönshus to the left… å vad kan hönshus heta… behind the henhouse it is, hursomhelst.
– Henhouse?
– Yes, you know, kakakakaka…
– Poultry house?
– Yes för fan. Poultry house! Poultry house it is, sa Bull.
– Do you live in a poultry house?
– No, förbi en bit, behind a little bit.
– You live behind a poultry house?
– I told you this was going to be difficult. Turn för fan to the left 150 metres after you have passed the kakakakaka-house. There it is, my house.
– I think I’ve got it now, sa engelsmannen.
– Tror jag inte, sa jag.
Kevin tackade för pratstunden och lovade att DHL skulle komma på torsdagsmorgonen dagen därpå, möjligen på eftermiddagen och allra senast på fredagen. Och om dom inte hittade vägen förbi hönshuset så skulle han vidarebefordra mitt mobilnummer. Nu kan ingenting gå snett, trodde Kevin. Hade jag vetat vad ”Åjo” heter på engelska så hade jag sagt det.
Torsdag morgon blev torsdag eftermiddag blev fredag morgon blev fredag eftermiddag. Där satt jag i mitt jävla hus in the middle of nowhere och fingrade på mina pillerburkar. Det enda som hände var att det dök upp en gubbe och ville sälja brandsläckare till mig. Jag köpte en för dyra pengar, för jag kan inte säga nej.
På fredagseftermiddagen ställde jag mig i ny telefonkö till Dell. ”Just nu är det många som ringer till oss…” förstås. Eftersom det alltid ”just nu” är många som ringer till alla som har en växel med fler än två anknytningar så undrar man ju om svenska folket gör nåt annat än väntar på varandra i olika telefonköer.
Jag kom i alla fall fram till Christian igen och han kopplade mig tillbaka till England där dom kopplade mig vidare till DHL i Strängnäs. På DHL i Strängnäs meddelade en kvinna att jag inte hade någon anledning att vara upprörd för laptopen hade hämtats redan klockan 12.30 samma dag. På det svarade jag att det var konstigt, med tanke på att jag hade den hämtade laptopen under armen i detta nu. Nej det kunde jag inte ha, sa kvinnan på DHL, för hon såg klart och tydligt att den hade hämtats klockan 12.30. ”På fågelsångvägen 19” tillade hon triumferande. ”Jag bor inte på fågelsångvägen 19” sa jag. ”Var bor du då då?” undrade DHL-kvinnan. ”Jag bor inte på någon väg alls, jag bor bakom ett hönshus”, sa jag. ”Det var konstigt” sa DHL-kvinnan. ”Vad är det som är konstigt?” sa jag. ”Att jag bor bakom ett hönshus eller att ni har hämtat en vilt främmande människas laptop på fågelsångvägen?”.
Ja, så jiddrade vi en stund med varandra innan DHL-kvinnan till sist lovade att dom skulle hämta datorn i skogen senast klockan 16.00, d.v.s. inom en dryg timme.
Men inte fan kom dom. Och sen blev det helg. På måndagsmorgonen ringde Christian på Dell upp och ville beklaga strulet i förra veckan, och fick spader när han förstod att laptopen fortfarande inte var hämtad. ”Jag ska genast ordna det där” sa Christian och lade på luren. Fem minuter senare ringde Kevin från England och undrade om det verkligen var sant att ingen ännu kommit och hämtat laptopen. Sen sa han att han genast skulle ordna det där och lade på luren.
På måndagseftermiddagen hände samma sak; först ringde Christian, sen Kevin, båda fortsatt lika bestörta över att ännu ingen kommit och hämtat datorn. Själv tyckte jag att dom väl kunde ringa till DHL var femte minut i stället för till mig. Det sa dom att dom gjorde.
Så blev det tisdag och ja vad tror du? På onsdagsmorgonen fick jag till sist ett utbrott på stackars Christian som i rena förskräckelsen lovade mig på-platsen-service i stället. Och när DHL äntligen var bortkopplat så gick det undan. Torsdag morgon ringde en tekniker och sa att han var på väg från Västerås. Jag förklarade allt det där med höger vid Byringe Station, direkt vänster, höger igen vid kohagen och så förbi det stora hönshuset och så in till vänster. Teknikern fattade och hittade. På en timme hade han bytt moderkortet eller nåt och så packade han ihop sina grejor och stack. Jag var så glad att jag ställde mig i suppo
rt-telefonkö bara för att få säga tack till Christian.
Sen satte jag mig framför laptopen och började att författa detta vittnesprotokoll. Då ringde telefonen:
– Ja hej, jag heter Bosse och jag kör för DHL. Jag är på väg till dig för att hämta ett paket. Du bor på fågelsångvägen 19 i Strängnäs va?
När jag nu tänker tillbaka på denna förlorade vecka av mitt liv så ångrar jag två saker. Den första att jag inte fick ett utbrott på Christian lite tidigare. Den andra att jag inte svarade chauffören från DHL att fågelsångvägen 19 stämde men att ytterdörren har hakat upp sig så jag vore tacksam om han ville krypa in genom källarfönstret. Å sen skulle jag ha ringt polisen.
X X X
Nånstans mitt i ovanstående kaos höll Öster presskonferens om nye tränaren. Matthandlare Josefsson var där som min speciellt utsände, och han lämnade täta SMS-rapporter. Är lite bekymrad inför Lasse Jacobsson måste jag erkänna. Det kan i grunden bero på att jag just nu är lite bekymrad av mig. Men det är ju också det här med Markaryd. Bra fotbollstränare bor inte i Markaryd, så är det bara. Det har dom aldrig gjort. Och så det här med 4-3-3. Måste allt vara så förfärligt besvärligt? Kan vi inte bara köra över dom den gamla hederliga 4-4-2-vägen?
Å andra sidan verkar Jacobsson vara lite lagom mjuk i kanterna, en sån som Fiskarn skulle kunna bli förtjust i. Fixar du kvar Fiskarn får du köra vilken sifferkombination du vill, Lasse. Du kan t.o.m. bo kvar i Markaryd utan att jag kommer ner och skriver otidigheter på ytterväggen.
