Den minnesgode vet, att jag denna vecka skulle skriva en fortsättning på mitt senaste veckobrev. Så var tanken. Men, som vi alla vet, tanken är ju en sak. Verkligheten en annan. Den är alltid det. Andan att skriva om Stockholm föll helt enkelt inte på. Så nu får jag väl ta smällen. Och oj, vilken smäll det kommer bli.
Dessutom är faktiskt det attans brevet en halv dag försenat. Anledningarna till detta är flera, och mycket uppseeväckande. Historien om min helg är en veritabel exposé i dramatik, och kommer publiceras i sin helhet i mina memoarer ”It´s raining cats and dogs – the life and works of Joel Phalén”. Man kan dock säga så mycket redan nu, att den innehåller spektakulära ingredienser såsom våld, födelsedagspresenter, fylla, brandingenjörer, sex, voteringar i en kårstyrelse och en påse godis som aldrig ville ta slut.
Men, alltså, ingen fortsättning om Stockholm denna gång. Kanske nästa. Eller näst-nästa. Eller när Anto Susak kommer tillbaka. Jag är dock förberedd på vilka konsekvenser det kan få att vilseleda eastfront.net:s läsare såsom jag nu gjort.
Det är bara att räkna med att det under morgondagen kommer att samlas tusentals besvikna människor med rödblå hjärtan utanför såväl mitt hem som min arbetsplats, alla skriandes med panik i rösten. (På kvällen kanske de har facklor.) ”O himmelska makter, men hur ska det sluta? Vad händer sedan i veckobrevet? Fyra långa veckors väntan, och så faller inte andan på – min gud, vad ska jag säga till mina sju på spänning svältfödda barn och min dumme men hygglige make Göran som alla väntat på Joels nästa veckobrev lika andäktigt som Öster väntat på att Anto Susak ska komma tillbaks och frälsa bygden från den kalmaritiska ockupationen?”
Nej, kära ni. Jag har inget svar på vad man ska säga till de svältfödda barnen (och Göran). Men jag har en universell lärdom. Den universella lärdom man ska dra av detta är enkel. Börja aldrig hoppas, ty då skiter det sig fortare än man kan säga ”tomten är far till alla barnen”.
Till exempel, om du skulle råka vara supporter till ett halvbra men trevligt spelande sydsvenskt lag med allsvenska ambitioner i Superettan, och det plötsligt kommer några eleganta män i kostym och daskar upp en sisådär tio miljoner på bordet, så ha vetten och sansen att inte börja hoppas för mycket. Även om Dagens Industri och Aftonbladet skriker ut att det ska tok-satsas mot toppen. Även om Norrköping blir av med Mikael Blomberg, och även om det börjar pirra i magen sådär som det egentligen bara gör när man är nästan säker på att något som är för bra för att vara sant alldeles strax faktiskt ska hända i verkligheten.
Vett. Sans. Inte börja hoppas förrän man finner sig liggandes på Stringan men under Wibbe i en nyallsvensk glädjehög på Ruddalen om något år eller så.
Nåja, tur att man inte är bitter i alla fall.
Veckans tips: Salif Diao – Mando Diao 7-2
