Som den trogne veckobrevsläsaren vet, så jobbar jag på en skola. Då gäller det att vara ett föredöme för barnen. Man ska kunna föra sig med både små barn, kollegor och föräldrar och får absolut inte säga fula ord eller peta näsan. Hela deras framtid vilar i mina händer. Som jag ser det, ett perfekt uppdrag för mig.
Ta t.ex. när jag spiller kaffe eller tappar en unge på tån och det gör jätteont. Då gäller det att inte glömma sig och säga – ”kuuuken”. Eller när gympafröken helt orättvist dömer fel i spökboll – ”domardjävul”. Möjligen kan man muttla för sig själv; domarn är ett sviskon, mycket tyst. Det är heller inte så lyckat att skjuta hårda bandybollar i pannan på någon unge, i alla fall inte när någon annan fröken eller förälder ser på. Allt detta är jag rätt bra på. Ingen är dock fullständig.
Det kan även vara svårt att hålla reda på skolans alla regler. De små liven klarar dock detta galant. ”Fröken, Stefan tog inga grönsaker.” Varför måste alla barnen äta besprutad giftig sallad, när vegetarianerna slipper äta smaskiga goa köttbitar? Har man börjat skolan vet man oftast vad man gillar att äta. Hur ofta tar vi vuxna en rejäl bit av något vi inte gillar?
Vi vuxna talar också om för barnen när de ska vara ute eller inne. Nu vill fröken Stefan ha frisk luft, nu måste alla sluta upp och leka. ”Ta på er, nu ska vi gå ut.” Sedan efter ett tag fryser Stefan. ”Nu får ni sluta upp och leka, nu ska vi gå in.” Just att frysa är en vuxensjukdom. Inga barn fryser, beroende för att dom rör på sig hela tiden. Däremot så tror vi vuxna ofta att barnen inte är kapabla att själv känna huruvida dom fryser eller inte. Vi tjatar jämt att dom ska ta på sig jackan. Barnen svarar ”nej, jag fryser inte” varpå vi replikerar, ”jo, det gör du visst”.
Att hänga gubbe med sjuåringar kan också ha sina komplikationer. Jag blir hängd nästan varje gång. När ordet avslöjas kan det vara bäjet. ”Jaha, vad är det? Jasså du menar berget”. Så får jag då en chans att prata om Staglaberget och Östers IF. Jag gick även bet på den kände fotbollsspelaren på fyra bokstäver; Bkhm. ”Jasså, du menar Beckham. Nä, han är ingen fotbollsspelare, han har aldrig spelat i ett riktigt lag. Han är playboy”.
Häromdagen tog dock barnen och de andra fröknarna chansen att bli av med mig en liten stund. Varje torsdag har vi utflykt. Vi brukar ta med oss fika och gå till en mysig plats i skogen. Då jag snabbt gick iväg på ett annat kort ärende passade hela gruppen på att knalla iväg utan mig. Totalt två fröknar, två assistenter och tjugofem barn, och ingen saknade mig. Jag hastade dock efter i hopp om att dom skulle gå till det vanliga stället. Tji fick jag. Jag hörde dock barnskrik en bit bort i skogen. Jag hoppade över bäckar, gick genom snår och halkade på en hal stubbe innan jag kom fram till barnen, som visade sig vara fel barn. Ännu mera snår och stenar förbipasserades. Vet någon förresten hur många stigar det finns i Fyllerydskogen, typ två miljoner. Jag hittade dock tillbaka till skolan, få se nu bara om jag får mitt vikariat förlängt.
Som avslutning bjuder jag på veckans ”jag mötte Lassie”
På min skola jobbar en tjej vars morfar var bror med Stig Svensson. Henne träffar jag varje dag. Sug på den ni.
Ta hem full rätts
Stefan Lindstig
