Det är nu dags att sätta punkt för den inhemska fotbollen för det här året. Eller åtminstone en nja-punkt åtminstone. Det återstår ju att lösa en liten Örebro-tvist innan vi kan sätta en riktig punkt. Men det skiter jag i. Säsongstarten närmar sig mig stormsteg i och med NO, så skall en summering av innestående år göras bör det göras nu. Så spänn fast säkerhetsbältena för här skall hyllas och sågas.
Jag hade stora förväntningar inför säsongen. I stort sett hade vi samma stomme som ifjol. Vi hade fått Fidde G istället för Atiba. Ja, allt såg så bra ut. Men det gick inte alls. En femteplats och hoppet om allsvenskan sköts fram ett år. Varför det gick som det gick är redan diskuterat i all oändlighet av alla tränarna på forumet. Men vad som jag tyckte var mest frustrerande var alla förluster som tack vare att ”vi har svårt för den här typen av spel” som Leffe sa så fort vi mötte ett lag som backade hem och spelade kontringsspel. Jag vet inte riktigt vad Leffe trodde att motståndarna skulle ha för taktik? På andra sidan planen står Östers IF, nedflyttade från allsvenskan och tippade att gå upp direkt. Det känns föga troligt att motståndet skulle stå för en offensiv fotboll. Trettielva omgångar gick och alla lagen spelade defensivt mot oss och vi hade inget att sätta emot. Sen kom PC.
Tänk vad en rejäl målskytt kan göra mycket för ett lag. För ett par år sen hade vi Ludde som gjorde mål på allt. Sedan gick han sönder och mörkret från Mordor svepte in över värendsvallen. Mörkret härskade i ett och halvt år sedan kom Gandalf, eller rättare sagt PC och ljuset letade sig in över Värendsvallen igen. Ett flerårskontrakt och hoppet om allsvenskan lever igen. Det räckte inte ända fram i år, men nästa år då jäklar.
Det var inte bara PC som glimtade till i år. Full cred skall även Johan Svensson, Kaspars och Labbe ha.
Fiskarn som vann EF Trophy med bred marginal har varit ett riktigt utropstecken i år. Många är de motståndare som har varit uppe och köpt halvbränd korv på läktarna i år. Jag tycker det är konstigt att det bara är ett allsvenskt lag som har visat intresse för honom inför nästa säsong. Med tanke på att det ”bara” är Elfsborg så är chansen rätt hyfsad att han stannar. Vi håller alla tummar och tår för att det. Vi håller även våra släktingars tummar och tår att han lär sig sätta mer av de lägena han får i varje match.
Kaspars fick en tuff början i Öster. Nästan hela förra året var han åsidosatt och även så i början på detta år. Men han bet ihop och kämpade till sig en plats i startelvan. Och som han kämpade. Med sin yviga spelstil och sina långsamma dribblingar skrämmer han slag på alla Östersupportrar. Efter att i ett par år våndats över Paldanpasset kom Kasparstilen och tog över. Ett är säkert med Kaspars på planen, det händer alltid saker. Är det inte nickar i stolpen så hamnar han i målburen eller skallar ihop med både medspelare och motspelare. En typisk EastFront hjälte. Respekt!
Efter att både Stringen och Kenna bestämde sig för att bli glaslirare hade vi helt plötsligt ingen rutinerad målvakt. Ur bakfickan plockade Öster då fram Labbe. En otränad, småfet samt omotiverad brandman som definitivt hade sett sina bästa år. Det kunde bara sluta på ett sätt. Succé. Det var som tiden hade stått still. Trots att han hade varit nere och harvat i lingonserierna med Växjö BK så visade han direkt pondus och säkerhet, en Labbe i sina bästa år helt enkelt. Backlinjen började helt plötsligt att fungera mycket bättre. Laget fick mer stabilitet.
Vi fick se många idioträddningar, även en och annan Pål Lundin-tavla skall tilläggas. Men summa summarum, Labbe rockade fett. Motivationen kom tillbaka och han står även nästa år. Skönt.
Allt var dock inte gröna skogar i år. Anton Axelsson verkar inte nå upp till sin förväntade kvalitet. Om det beror på alla skador eller att han helt enkelt inte kommer att blomma ut låter jag vara osagt. Peter Wibrån hade stora förväntningar på sig när han kom. Och han kämpar och driver på kopiöst under matcherna, det kan ingen ta ifrån han. Men jag hade förväntat mig mer resultat från han. Högtalarsystemet har inte motsvarat förväntningarna i år heller.
När det gäller allsvenskan så klarade MFF att hantera favoritskapet med nöd och näppe. Trots ett vanvettigt köp av psyk-Igor, försäljning av grymme-Majstorovic, utlåning av playboy-Grahn samt en skadad kejsar-Andersson så knep de förstaplatsen mitt framför näsan på Halmstad. Det är starkt gjort.
Starkast var ändå Halmstad tycker jag. Trots att man inte har de resurser som storklubbarna har ligger man ändå med där uppe i toppen och kämpar om medaljerna. Det känns jäkligt bra att vi har fått en tränare därifrån. Han vet vad som behövs för att göra Öster till ett storlag.
För övrigt så är det värt att nämna att:
AIK försvann ner i superettan, ingen –absolut ingen- utanför Solna sörjer.
Jörgen Pettersson i Landskrona blev en jäkla flopp. Snacka om att tjäna mycket stålar utan att prestera ett jota.
Blåvitt är på uppgång efter en riktigt djup svacka, Sverige behöver ett bra Blåvitt.
Stockholmslagen dominerar inte längre, ingen utanför 08-området sörjer.
Licensnämnden röt till, skit blev det ändå.
Idioterna på läktarna kom tillbaka, det är synd och skam!
Slutligen går vi utrikes där vi har kunnat notera att Henke Larsson försöker bevisa något i Barcelona. Jag har inte förstått vad bara. Det kan ju inte komma som en överraskning att han skulle få sitta på bänken i 80 procent av matcherna. Han skall vara glad att Barca spelar med tremannaanfall annars hade han inte fått spelat en match.
Zlatan har äntligen hittat hem. Juventus är den perfekta klubben för honom att utvecklas i, speciellt med Capello som tränare. När man petar Del Piero eller Trezeguet då är man på väg att bli riktigt stor. Däremot verkar den stora käften bara bli mindre och mindre. Och det är synd. Jag glömmer aldrig vad han svarade en journalist när han blev tillfrågad vad han hade gett sin flickvän i födelsedagspresent. ”Gett och gett, hon har ju redan fått Zlatan”.
Ryktesvägen har jag hört att Zlatan nu bojkottar SMP eftersom Johan Persson hade uttalat Zlatan med fel skånsk dialekt.
Årets idiot internationellt är utan tvekan Adrian Mutu. ”Chelsea har förstört mitt liv”. Nja, när man snortar kokain tycker jag att man hjälper till rätt rejält.
Liverpool började starkt, sedan blev Gerrad skadad och vi var tillbaka i det gamla vanliga lunket igen. En åttonde plats med Everton före i tabellen. Det är då själva fan alltså. Inget av mina favoritlag har vunnit något de senaste åren.
Allt hopp står till Brynäs, som så många gånger förr. Men det ser tungt ut även där. Nä nu går jag i vinteride till Nybro Open, då äntligen kanske man kan få glädjas igen.
Sista ordet:
Det är faktiskt det sista ordet från mig som veckobrevsdravlare. Jag vill passa på att tacka för mig. Det har varit riktigt schysst att få sprida min dynga över er var fjärde vecka. Tack för godis.
