Det är inte utan att jag undrar ifall det blivit något grundläggande fel på världen. Inte bara har jag sedan mitt förra veckobrev blivit dumpad av min flickvän, efter två och ett halvt år. Inte bara tvingas jag därför sitta på jobbet – i ett minst sagt ödsligt och mörkt kårhus – en söndagskväll, bara för att hon ska hämta en soffa hemma hos mig, och jag inte vill vara där. Nej, inte är det nog, inte.
Jag har som sagt börjat undra vad som är fel med världen. Och det räcker inte med ovanstående. Inte heller med att det av någon anledning, just i skrivande stund (samtidigt som vi slagit Enköping, men det liksom bleknar på något sätt), slutat åtta-fem mellan Brage och Café Opera. Alltså, ÅTTA-FEM. Man undrar vad som hände. Jag vet i alla fall inte.
Att döma av resultatet måste ju folk ha släppt in baljor på pin kiv, slagit vad om vem som kan missa en markering grövst och arrangerat ett gemensamt avsluts-tränings-seminarium. Möjligtvis har samtliga spelare utom två avbrutit hela tillställningen för att titta på en intressant snigel, och en ur varje lag fått göra upp om poängen.
Nå, det som är den allra största anledningen till tvivel på ifall världen verkligen är normal är en helt annan. Det är något vi alla tänkt på, vissa av oss dagligen och i flera år, andra bara kring de större högtiderna. Saken gäller naturligtvis det här med Svenska Cupen. Mysteriet Svenska Cupen. Svenska Cupen, mysteriet. Cupen, det svenska mysteriet. Det svenska cupmy… ja, ni fattar.
Tänk er ett engelskt division I – lag med hyfsade meriter. Säg… tja, Wolverhampton. De stretar på säsong efter säsong. De går upp någon gång ibland och åker ur direkt igen. De har rätt många fans och ett förbaskat snyggt klubbemblem. Så, ett år, mitt i allt stret och all lunk, så finner de sig själva i semifinal i FA-cupen. På vägen dit har de slagit ut både Ipswich och Everton, och nu skall de ställas mot antingen Watford eller Arsenal.
Vinst där och festen är klar. Vinst där, och tusentals och åter tusentals fans åker över halva kungariket för att stötta sitt lag i landets i särklass största, enskilda, match. Årets tokigaste och roligaste fest. Ja, den tokigaste och roligaste festen på många år – för att inte nämna den sportsliga framgången. I finalen skall man dessutom få möta Liverpool eller Chelsea. Semifinalen är onekligen mycket, mycket betydelsefull.
Och då, precis just då… är det nästan ingen som bryr sig. För varför spendera pengar på att se en av klubbens största framgångar de senaste tio åren, när det är vanlig – och fullkomligt betydelselös – serielunk redan till helgen?
Så går det naturligtvis inte till. Inte i England, Norge eller Frankrike. Men i vårt kära land.
Det är ju inte Österspecifikt det här, snarare tvärtom. Det har ju infekterat hela Sverige. År ut och år in marknadsförs, TV-sänds, skrälls och liras det utav bara attan i och kring den där cupen. Alla är typ ”i princip” överens om att det är rätt coolt med en cupturnering, och det var väl ganska få som inte tyckte det var underhållning med Assyriska i final förra året, straffarna i Jönköping, mm. Många tycker också att det här med att få spela i Europa är en rätt bra sak. Ändå händer det inget. Ändå är statusen lika med noll och läktarna nästan tomma.
Varför? Sitter en cupfientlig skuggstyrelse och sabbar förbundets marknadsföring med flit? Är det en supporterledd konspiration som förstör kommunikationerna till och från matcherna? Är det Rupert Murdoch? Nej, jag är inte kapabel att reda ut det här. Vissa saker får man inga förklaringar till. De får man bara hantera, precis som de är.
Men en sak vet jag, och det är att det blir en jävla fest på Vallen den 20 oktober.
Veckans tips: Öster – AIK 12-9
