Man blir droppad, rätt ur luften, mitt i en djungel. Fallskärmen funkar halvtaskigt så träffen med markytan blir oväntat hård och obekväm. Efter att ha rullat runt och trasslat ut alla trådar och kommit loss, ställer man sig upp. Spottar ut jorden ur munnen, borstar av det värsta från byxorna och svär över sina skrubbsår. Så tittar man upp. Och ser Söderstadion.
Ja, jag har som Östersupporter bott i Sveriges huvudstad. Och så här i dagarna, när Stockholmslagen så att säga är lite på tapeten, är det lätt att börja minnas den tiden.
Det är mentalt svårt att hantera situationen som uppstår när man inte bara bor långt ifrån sitt kära lag, utan även bor just där. Massor av känslor och impulser trängs i ens rödblåa hjärta så fort man ens närmar sig en svartgul keps på tunnelbanan. Jag ska försöka berätta om framförallt två saker. Men det blir en per veckobrev. Vi kan ju inte hålla på och gödsla med det roliga under vintern.
Denna gång handlar det om vilken inställning man utvecklar till de olika fotbollsklubbarna i stan. Trots allt är det ju så, att behovet av att se fotboll alltid är väldigt stort. Om det då bjuds på sådan underhållning varenda vecka, så är det naturligt åtminstone för mig att rätt ofta besöka de allsvenska arenorna. Detta alldeles oavsett huruvida Öster är allsvenskt, eller för den delen på besök i stan, eller inte.
Frågan blir oundviklig: hur förändras då sympatierna för de stora Stockholmslagen? Blir man ”typ värsta hobbydjurgårdaren”, eller sker det motsatta? Jag undrade verkligen själv när jag flyttade dit. Grubblade och tänkte en massa feam och tillbaka. Svaret blev dock entydigt, och kom helt av sig självt. Ju oftare jag såg ett visst lag, desto sämre tyckte jag om det. Konstant var det så, att det lag i Stockholm jag gillade bäst var det vars hemmaplan jag besökte för längst tid sedan.
Det är egentligen rätt givet att det blev så, när jag tänker på det så här i efterhand. Om man är uppfödd på en grundlig misstro mot såväl Stockholm som all annan form av överhet, så är det svårt att alliera sig med de klubbar man känner representerar just de sakerna. Det jag lärde mig var just det: att nästan allt handlar om känsla och instinkt.
Det är ofta rätt fruktlöst att försöka resonera sig fram till hur man ska förhålla sig till fotbollsklubbar. Men folk försöker ändå med det hela tiden. Det görs kopplingar till höger och vänster om vilket lag man ”borde” hålla på sett till samhällsklass, politisk åskådning, tradition, geografi, etnicitet eller vad som helst. Och det är klart som korvspad att man ibland kan urskilja sådana mönster. Men i slutändan handlar det bara om känsla. Att varje supporter någon gång för ett jädrans tag sedan utvecklade en sympati för något lag, och numera inte kan byta.
Annars hade det ju – för att ta ett exempel – varit otroligt väl uttänkt av mig att istället för att lalla runt till alla tre arenorna, ta tag i några av mina arbetskamrater och haka på dem till just ett lag. På så sätt hade jag kunnat skapa ett fungerande socialt sammanhang samtidigt som jag fått ta del av den så eftertraktade fotbolls-vecko-rytmen. Men det kändes helt enkelt alldeles för fel. Och sedan var det irrelevant vad hjärnan sade. I nästa veckobrev får ni läsa om Den Stora Avunden.
Veckans tips: Bush – Kerry 2-3 e.str.
