Jaha, så var vi här igen. Smärta. Förtvivlan. Den lilla hoppets låga som tändes efter två bra insatser i senast i serien mot Falkenberg och Café Opera är släckt. Ironin blev fullbordad när man bedrövad satte sig i bilen, vred om tändningen och The Smiths ”There is a light that never goes out” strömmade ut i högtalarna. Jävla Morrissey.
Jaja. Nu sjunger ju Morrissey om en förmodad bilolycka och döden i den där låten, och riktigt så illa är det kanske inte med Östers IF. Kanske kan jag börja snegla mot tabellen igen nästa omgång om vi orkar tvåla till Boden på deras bandyri…hemmaplan. Nej, förlåt Boden. Ni ska inte få lida för mina demoner. Vi kör en kort matchrapport eller något liknande istället:
Första halvlek: Oj, vad kul vi har i början – Öster leker. Gorkss och två(!) BP-spelare blir skadade. Öster fortsätter att leka. Vi tänker att det här ska nog ordna sig. 0-1 till BP efter en fantastisk tavla signerad… hela backlinjen. Var är Gorkss? Kan man ringa sjukhuset, be dem att pumpa i vår superlett ett ton smärtstillande och skicka hit honom? Jaja, PC kvitterar till 1-1 strax innan halvtid. Vi är med igen.
Andra halvlek: Jaså, består en match av två halvlekar? BP får en billig frispark, och slår den lika billigt i mål. 1-2. Satan också. Bollinnehav, bollinnehav. Säkert att man inte får poäng för bollinehav? Vi hade lett serien överlägset. Inget händer. Inget händer fortfarande. Skott över. Skott utanför. Kan verkligen ingen annan än PC i det här laget göra mål? 1-3 till BP, och det är ridå och god natt. Långbollar. Panik. Hejdå. Jaså det var några minuter kvar. Okej då. Vill gå, men måste stå kvar – det funkar liksom inte annars. Nu är det slut. Farväl, det var roligt men nu är säsongen över.
Jag måste be om ursäkt för denna usla matchrapport. Men det här gör ont alltså, och jag orkar liksom inte bearbeta, inte analysera och inte vara saklig och gratulera BP till en jävla turseg… ehh skickligt genomförd match. De sög. Vi sög. Och på läktaren gick luften ur oss, utom några sanna hjältar som gjorde sitt bästa för att få igång oss andra livlösa som kippade efter luft för varje smäll som BP åsamkade vårt rödblå lag.
Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought Oh God, my chance has come at last
But then a strange fear gripped me and I just couldnt ask
Så går sista versen i Smiths-låten jag pratade om ovan. Klockren analys där när man tänker efter. För visst är den där nervositeten som våra spelare råkar in i efter ett måls underläge oerhört märklig.
Boden någon?
Ska avsluta positivt: Vi kommer inte att åka ur.
