Jag är fortfarande helt förstörd. Degraderingen i fjol gick att stå ut med, mycket annat har gått att stå ut med, men jag står inte ut med tanken på hur nära vi var att kliva in i Uefa-cupen och få möta Schalke 04. Jag står inte ut därför att det hade varit räddningen på allt. 3-4-5 miljoner i kassan, råd med nödvändiga förstärkningar, råd att behålla dem vi behålla vill, råd att gå upp i allsvenskan igen. Dessutom ger jag mig fan på att vi hade spöat Schalke. Och fått in en 15-20 miljoner till. Jag står fanimej inte ut. När är vi nästa gång ett stolpskott från miljoners miljoner? Om honra aur? Tvauhonra?
Min enda tröst har jag i Lilly Linderoth, katten (Lilly efter morsan, Linderoth efter Anders). En mer kärleksfull och sprallig figur kan man inte tänka sig. Hur gullig är hon inte t.ex. när hon fångar en näbbmus i skogen och tar hem den via kattluckan? Och hur hon sen leker försiktigt med näbbmusen tills den… dör. Näbbmöss springer inte så fort, så Lilly släpper iväg den över hallgolvet och ger den ett par meters försprång. Sen skuttar hon efter, lägger ena tassen över ryggen på musen, släpper greppet och daskar till sin lekkamrat i röven med andra tassen. Näbbmusen far iväg några meter till, med Lilly hack i häl. Så där håller dom på tills näbbmusen uppenbart inte vill vara med och leka längre. Då tröttnar Lilly och vänder musen ryggen, medan husse passar på att plocka upp resterna av lekkamraten att förpassa till soporna.
Hemma i skogen kommer Lilly och går som hon vill genom sin kattlucka (fast hon fick hjärnskakning en gång när hon skulle forcera luckan i 100 km/h utan att begripa att hon föregående gång hade kommit åt lås-knappen). Annat är det när vi är på turné, som häromdagen när vi hör och häpna var i Växjö. Det var första gången Lilly mötte Lilly och de blev genast goda vänner. Där på nya norr törs man ju inte släppa ut katten bland kaniner och kråkor då komme hon väl aldrig till rätta igen. Men eftersom far aldrig har stängt en dörr efter sig i hela sitt liv (än mindre bäddat en säng) så tog det förstås inte mer än en kvart innan Lilly var försvunnen. Hon låg visserligen och sov på pianot, men den allmänna uppfattningen var att hon hade smitit. Av detta följde att grannarna genom sina fönster kunde studera en gammal käring vid namn Lilly gå omkring och ropa på sig själv i en kvart. Jag är säker på att grannarna sa till varandra ungefär: ”Ja nu har hon till sitt blivit tokig, tanten. Inte undra på med den gubben…”.
Det faktum att jag älskar min katt så högt och innerligt skapar förstås svartsjuka hos sambon (som egentligen är särbo sen jag hamnade i skogen). I skrivande stund är jag hemma hos särbon i Solna-betongen, och Lilly är förstås med. Nu på förmiddagen har vi grälat, särbon och jag. Jag är säker på särbon var uppe i natt (nån gång efter hockeyn för då sov jag tungt; fan tjeckerna var bäst men det går ju inte att spöa Kanada i Kanada när domarna på förhand bestämt sig för att aldrig visa ut nån kanadensare). Var var jag nu nånstans? Jo, jag är säker på att särbon var uppe i natt och tuggade sönder en hel skithuspappersrulle. Sen bar hon iväg med toaborsten och lade den i gästsängen. Sist men inte minst kastade hon mitt badlakan i badkaret. Och nu skyller hon på katten! Skulle varelsen som ligger och sover vid mina fötter ha gjort något sådant? Frågan är retorisk; kräver inget svar.
Nu är det ju dock som så att även solen har fläckar. Lilly brukar gömma döda näbbmöss och dagsländor under Östermattan i tamburen. Det tycker jag inte riktigt om. Speciellt inte dagsländorna för den utan självförtroende kan ta det som tecken i skyn. Tecken på att Östers uppvaknande i serien är av tillfällig art. Tecken på att vi åker dit mot BP i dag. Och det vore just snyggt; att förlora mot en bensinmack i stället för att vinna över Schalke 04. Usch nu är jag där igen. Jag står fanimej inte ut.
