Vi gick när det var en kvart kvar. Man gör inte så, jag vet, men vi gjorde det ändå. Det var bara för tråkigt alltihop. 3-0 i röven för en hårt dömd frilägesutvisnings skull. 3-0 i röven i en match vi skulle ha vunnit. Och den förbannade högtalarrösten i 1000 decibel rakt i örat på farsan och hans hörapparat. Det var bara för tråkigt. Så vi pep iväg jag och Törnqvist och sicksackade oss iväg bland rådjuren på riksväg 55 mot skogarna utanför Strängnäs medan Öster och klacken kämpade sig i mål. Nu har jag just kommit hem och ska skriva nåt poetiskt. Hao ska dä gå te?
Vi överlevde i alla fall rådjuren, jag och Törnqvist, man får glädja sig åt det lilla. Det vimlar av dem i Sörmlandsskogarna i år och 700 meter hemifrån var det riktigt nära. Mamma och dotter rådjur skuttade ut framför huven på Törnqvists lådbil men hann med nöd och näppe över på andra sidan. På tal om det så grubblar jag över hur det kan komma sig att allting har blivit så mycket farligare än det var förr. Snart törs man ju inte gå ut längre. Är det inte rådjur så är det fängelsekunder på rymmen eller livsfarliga fästingar eller mördaralger eller 999999999999999996poik. Det där sista var katten som klev över tangentbordet.
Annat var det förr. Som liten guppy tävlade jag i minigolf (Smålandsmästare 1976, vad sägs om det?) och till tävlingarna i Sölvesborg, Olofström, Vetlanda och andra metropoler åkte vi juniorer oftast med Gunde, en gubbe i 50-årsåldern som nog inte varit nykter sen förskolan om han nu gick i sån (hans allmänbildningsnivå tyder ändå på det). Fyra glada grabbar i baksätet på en Ford Taunus utan bilbälte och en halvfull Gunde bakom ratten. Gunde tittade mer bakåt än framåt när han körde, utom när han ägnade sig åt sin favoritsysselsättning; att i hundra kilometer i timmen knuffa vägarbetarnas koner 40 meter ut i skogen. Gunde garvade, vi grabbar i baksätet låg dubbelvikta av skratt medan vägarbetarna hötte med sina spadar efter oss. Fullständigt livsfarligt om det hade varit i dag, men på den tiden var det inga problem. Och Gundes käring var en riktig tuffing. En gång blev hon biten av världens största huggorm när vi tältade i Perstorp. ”Aj som fan” sa käringen och kastade ut huggormen genom tältöppningen och så var det bra med det. I dag hade väl åtminstone ett par tre ambulanser varit inblandade, campingen hade blivit utrymd och Gundes käring hade fått ligga med dropp i en vecka, som vilken grekisk OS-löpare som helst.
Och trimmade mopeder hade vi, utan hjälm förstås, Björne var halvblind och eftersom han tyckte att det var bögigt med glasögon så körde han rakt in i ett cykelställ på Fagrabäcksskolan i 60 km/h en gång, men inte fan dog han för det. T.o.m brorsan överlevde när han lyckades somna på sin moped och rände rakt igenom en häck och in på verandan hos tant Alice, eller vad det nu var hon hette, käringen med de två pudlarna. Dom dog förresten sen, pudlarna alltså, men det var av ålderskrämpor. Förr dog man av ålderskrämpor, i dag dör man av allergi. Jag kan inte minnas att ordet allergi existerade på 70-talet. På den tiden fanns i och för sig heller inga rester av Prozac i grundvattnet.
Måste så här långt erkänna att jag har tappat kontrollen över veckobrevet. Men det ska enligt reglerna ut i natt så det är väl bara att fortsätta. Nu kommer katten igen, nej Lilly, ge fan i datorn!
Var var jag nånstans? Det var väl nåt om att allt var ofarligare förr. IuzKDSGH. Och det är nog tur att min barndom inträffade under den ofarliga perioden, annars hade min far sedan länge suttit inne för allmänfarlig vårdslöshet alternativt barnmisshandel. På 70-talet snörade han fast mig i en lina bakom bilen och satte ett par miniskidor på fötterna. Sen tryckte han gasen i botten på Helgasjöns is och jag hade väl inget annat att göra än att haka på. Jag var minstingen i familjen så när jag åkte gick det bara i 65. Mina storebröder var uppe i 110 innan farsan saktade in. Gnällde man så var man en lipsill, så gnällde gjorde man inte. Däremot så tror jag att far satte på oss en Jofa hockeyhjälm innan han försökte få upp bilen i överljudsfart. Lite säkerhets-tänk fanns tydligen redan på den tiden. Eller så var farsan före sin tid.
Under alla omständigheter föregick han med gott exempel. När andra föräldrar tog barnen till biblioteket för att låna nåt av Hergé eller Astrid Lindgren, så körde farsan ut oss barn till Evedal och visade att det visst gick att cykla ut från tian utan att vi för den skull blev faderlösa. Det hade aldrig gått i dag, det är jag säker på. Åtminstone inte utan cykelhjälm.
När andra föräldrar drog sina barn i pulka i snigelfart över sandade cykelvägar, tog farsan oss till Kala Höjden och sa åt oss att sätta en sjuhelvetes fart nerför backen och över guppet vid stupet för där stod Smålandspostens fotograf och plåtade. ”Vill ni inte hamna i tidningen?” sa farsan anklagande när vi barn försiktigt undrade om det där guppet i den fart far hade tänkt sig inte innebar att vi skulle fara 40 meter upp i luften och sen med nödvändighet ner igen. Klart att vi ville hamna i tidningen (och det gjorde vi ju), men först lät vi far demonstrera hur det hela skulle gå till. Jävlar vad han flög. Han landade med nöd och näppe innan våren smält bort snön, och det här hände ändå i februari. Men han överlevde precis som vi barn sen gjorde när vi följde hans exempel.
Allt det där var som sagt förr. Det var på den tiden då Lill-Damma gjorde fler mål än någon kunde räkna till, då Björn Andersson tryckte sönder smalben i fler delar än idrottsläkarna trodde var möjligt och då ännu ingen hade uppfunnit behovet av 30-sträckor på samtliga gator mindre än 7 km från närmaste skola.
På den tiden existerade inte heller risken att Öster skulle åka ur allsvenskan, än mindre risken att vi inte skulle gå upp igen med en gång om vi mot förmodan ändå skulle göra det. Annat nu. Det förbannade Gefle (praktiskt att heta som en svordom) går ju tydligen inte att få stopp på, och kvällens bakslag innebär att jag själv har gett upp tanken på topp-två. Allt bara för en olycklig och onödig frilägesutvisning. Men det är ändå så sant som det är sagt:
Thor är stor.
