För oinvigda kan vår kommande motståndare i kvalet till Uefacupen låta som ett Stephen King-påhitt: Metalurgs Liepajas. Typ en metallbeprydd pajas som går runt och skövlar vanställda Österfans med sin lie.
Sanningen står dock att finna i att Liepaja, utan -s internationellt (på lettiska lägger man till ett ändelse-s i alla namn, t ex i Kaspars Gorkss och Andrejs Rubins och Gatis Galnins), har metallindustrin i högsätet (och industrin för lettöl och fula frisyrer i baksätet). Lettlandsresenärerna nu i augusti kanske vill passa sig för pannkaksaffärerna – som glatt skyltar med Pankukas. Ingen risk för ansiktsollning där dock. Jag kan dock varna för att letterna gärna äter en burk champinjoner till frukost och ett gäng bakelser och kakor till middag. Och när de ska bjuda på kaffe har de redan hällt upp kaffet i koppen vilket gör att man inte kan be om te istället. Därför är det nästan bara i Lettland jag har druckit det svarta giftet. Vad jag vet så har Liepaja dock inte en enda pizzeria. Biografen i Liepaja har ett käckt namn i sann EF Kinshasa-anda: Kino Balle.
Sjukaste kommentaren under Walesresan lär ha kommit från en biluthyrare:
”Don´t smash this car, please!”
En viss känsla av det verkligen har vänt för Öster infinner sig. Jag tror mig ha funnit svaret till hur Öster i det dolda sett till att få det att vända. Samma dag som Sverige dundrade över bulgarerna i EM stod följande kontaktannons att finna i tidningen Svensk Hund:
Pensionerad guldsmed och bollkonstnär på villovägar söker erfaren ledarhund för ljumma kvällspromenader över gröna fält. Har förkärlek för betong och regn. Reser mycket och gärna, helst långt, i ett oberäkneligt liv. Bakslaget är min moder, motgången min fader. Vill dock finna vägen tillbaka till den gyllene stigen (min gammelfarfar). Du är ett mycket tålmodigt och klokt sällskap som inte skäller för mycket och vet var revirgränserna för unga valpar ska dras.
Svar till ”Solen går ner i Väster”
Sedan dess är Assyriska hemma den enda stinkande bajshögen i protokollet. Som vi alla vet fick Helgesson (”Teaterhunden”) avgå innan han ens börjat som marknadschef. Men det finns ju kenn(fors)lar att tillgå på annat håll. Hösten kan bli en ljuv version av ”Mitt liv som (Öster)hund”. Och East Fronts bortskämda slynglar skäller som pinsamma aphundar:
”Thor, Thor, Thor, Thor, Thor, Thor, Thor, Thor, Thor….”
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Epilog
Det känns bra att avsluta mitt allra sista veckobrev med namnet på en av få spelare som varit Öster trogen ända sedan den allsvenska säsongen 1998. När andra spelare svikit, kommit, lämnat och blivit kickade har Christer Thor nickat undan bollar och stannat kvar hos Östers IF utan något gnäll. Under samma sexårsperiod har jag parallellt med den stabile mittbackens insatser levererat skruvade inlägg på Internet. Först via krönikor i ”Hansens Hörna” på hemsidan Forza Öster (denna sidas föregångare). Senare genom veckobrev när East Fronts hemsida skapades. Den stora anledningen till att jag tackar för mig är att den tillräckliga motivationen för att skriva bra och roliga veckobrev infinner sig allt mer sällan efter så många år. Ibland har det tagit emot att försöka knåpa ihop något läsbart och ibland har ren skrivglädje gjort att breven i princip har skrivit sig själv. Jag har njutit av att få vara en del av eastfront.nets redaktion och varit stolt över att få kampera ihop med fantastiska humorister som Jockeluring, Stefan Lindstig, EF Rottne och Henrik Söder – och inte minst vår vidunderlige webmaster Zingo, som lägger ner ett gigantiskt arbete på den här hemsidan. Glöm inte att allt inte löser sig automatiskt. ”Du ska inte tro det blir Allsvenskan, ifall inte nå´n sätter fart,” som Astrid Lindgren en gång skrev.
Vi ses på Vallen. Ta hem full rätts…
