Man är förmodligen rätt bra skruvad som människa om man nu som jag inleder dagen med att se en gäspning till 0-0 match mellan Öster och GAIS för att sedan se Sverige ta två OS-guld i friidrott – och fortfarande sent på kvällen gräma sig över PC:s missade målchanser och inte förmå sig att känna riktig lycka över OS-svenskarnas fantastiska bragd.
Vi skulle ju vinna den här matchen. GAIS har efter skadeproblem och annat börjat darra i tabellen, och vi var bättre än dem på varje position. Ändå får vi inte det sura lädret i målet. Stundtals spelade vi riktigt bra, vilket gör det hela ännu värre. Ottosson som släpande forward gjorde en av sina bästa matcher för säsongen, och hans känsliga fot hittade såväl PC som våra kantspelare Söderberg/Svensson flera gånger. Men alla chanser rann ut i sanden.
När jag skriver detta väller en bitterhet upp. Bitterheten för att jag känner det som att vår kamp om kvalplatsen nu slutligen är över. Vi kan prata hur mycket som helst om att det är 30 poäng kvar att spela om, men i praktiken så kan vi nog räkna med att få spela i Superettan även 2005. Jag personligen kände en besvikelse igår som jag inte känt sedan bortamatchen mot Åtvidabarg 2002, då Öster egentligen borde tappat alla chanser att gå till Allsvenskan. Nu gjorde man ju inte det då. Men räkna inte med att vi kan ha sånt flyt igen.
Isåfall ska Gefle nu börja förlora i princip varje, och Assyriska varannan match – samtidigt som vi vinner 7-8 matcher av de kvarvarande och att Åtvid, GAIS och Peking vinner någon eller några färre. Räkna ut oddset på det och kontakta Unibet. Eller gör det inte förresten, jag är som sagt bara bitter.
Matchen då? Som sagt, stundtals bra spel men jag saknade det rappa kantspelet som man får med Daniel Petersson högre upp i banan. Johan Svensson bäst tillsammans med Ottosson. Cederqvist som vanligt med bra löpningar och fyndiga kombinationer, men igår helt utan skärpa i avsluten.
Vi kommer tillbaka. Frågan är när?
