Dagen efter vi åkte ur UEFA-cupkvalet. Fortfarande tungt, men med vetskapen om att man inte missade de två dagarna i Lettland så känns det ändå inte så tungt. Läs följande reserapport så förstår ni varför.
Resan mot den avslutande matchen i UEFA-cupkvalet inleddes med samling vid Värendsvallen vid 11:30 på onsdagen, varpå en buss laddad med EF:are (undertecknad, Hansen, Simba, Skägget, Ola P, Lewinsky och Vernos), sponsorer, styrelsefolk och spelare tog oss till Kalmar Flygplats. Väl där så utsattes vi för en passkontroll som får undertecknads visit i Bulgarien 1994 att framstå som oerhört smidig. Man kan tycka att ett gäng kronobergare i ett chartrat plan inte borde utgöra något större hot för säkerheten i luftrummet, men man vet väl kanske aldrig. Om man nu är passkontrollant på Kalmar Flygplats vill säga.
På vägen ner satt undertecknad jämte den kända Östersupportern och saxofonisten Ingmar Nordström. Några saxar (eller andra vassa föremål) fick han dock inte ta med sig enligt skyltar på militä… ehh den allmänna flygplatsen i Kalmar. Vi hamnade hursomhelst i en diskussion rörande Värendsvallen och hur viktigt det var att vår betongklump till arena moderniseras. Ingmar har som ni kanske vet kämpat för en andra huvudläktare med tak sedan många år tillbaka.
Planet landade till slut med en duns på flygplatsen i Liepaja, och efter vi kommit igenom den betydligt smidigare lettiska passkontrollen (tack vare två st passkontrollanter och Kaspars Gorkss som språkligt stöd) så skumpade vi på usla lettiska vägar in mot staden. Efter att vi dumpat av sponsorer och styrelsefolk så fick vi EF:are skjuts till turistinformationen där vi skulle få hjälp att hitta vårt vandrarhem. Det visade sig att vandrarhemmet låg väldigt centralt, bara någon minut från stadskärnan och att bilderna som beskrivit dess fräschhet var från rätt ställe…
Efter att monsieur le Buk a k a Levinsky snackat lite blueslegender med den musicerande vandrarhemsföreståndaren så drog vi ut på stan för att hitta nånstans att käka innan Östers träning som skulle ske 18:00 svensk… ehh lettisk tid.. nä förresten Skäggets OS-tid plus en timme. Märkligt att det kan vara så förvirrande med en timmes förskjutning egentligen. Vi hittade till sist ett schysst ställe och åt en fantastisk middag tillsammans med stora sejdlar av traktens öl för några svenska tior. Redan nu började vi ana vad kvällen skulle ha i sitt sköte.
Efter att ha tagit taxi till den sovjetbyggda arenan för en kostnad av 13 kronor, så förundrades vi över att det faktiskt fanns en arena som var aningen värre än Värendsvallen. Löparbanorna bestod t ex av utlagda gummirutor som antagligen låg rakt på kolstybben, det fanns inget tak, och den saknade helt läktare på kortsidorna. Den ena kortsidan bestod av en tegelbyggnad med en stor balkong, där vi misstänkte att stålverkets (Metalurgs = stålverk) högre uppsatta personer var tilltänkta att följa matchen ifrån.
Efter att ha spanat på träningen och konstaterat att laget såg helskumt ut (förklaring kommer senare i Del 2) så fick EF för sig att anordna de Vanställda Lekarna (VL) på de makalösa löparbanorna. Först ut var 100 m för vanställda, som Simba något förvånande tog hem före Hansen. Efter en stunds pustande beslutade vi oss att med risk för våra egna liv (ja ni skulle alltså sett löparbanorna) genomföra även 400 m för vanställda. Detta lopp blev oerhört rafflande. Hansen tog direkt en ledning, men på bortre långsidan fick undertecknad för sig att han var X antal år yngre och X antal kilo lättare än vad han egentligen är och lade på en spurt för att utmana. Veckobrevslegenden utökade dock bara stegen lite lätt och vann tämligen överlägset. Men vänta bara tills nästa år, då undertecknad börjat sitt nya liv.
Efter detta var gänget helt slutkört, men fick ändå för sig att gå tillbaka till vandrarhemmet och staden. Det tog lite tid iochmed att varenda bänk med ett ryggstöd (grundkrav för att Skägget skulle ta paus) var tvunget att besökas, samt att undertecknad (som brukar ha ett lokalsinne) lyckades med bedriften att leda sällskapet på villovägar. Vi såg i alla fall en hel del slitna hus och kvarter, pratade med lokala alkisar, hade tiggarbarn efter oss (som f ö ville sälja en blomsterbukett som var märkligt plastlik till sju killar – jo tjenare) och fick därmed en inblick i den lettiska vardagen. Ola P fick under promenaden ett ryck och handlade vodka och ”späe” (kronobergska för läsk) i en spritbutik. När vi andra frågade varför han gjorde så när det var så pass billigt att dricka på krogen så levererade EF- och spellegenden följande kommentar: ”Det gick av gammal vana, liksom.”
Vi kom till sist till vandrarhemmet igen och sträckte lite på oss på rummen innan vi gick tillbaka till det kombinerade restaurang/bar/disco-stället där vi tidigare intog vår middag. Nu skulle det festas lite. Widén, Liatorpar´n, Kenta och Tobbe (lagets massör) dök även upp – antagligen därför att det var den närmaste puben från spelarhotellet sett… men de var duktiga pojkar till skillnad från oss och lämnade ganska raskt stället. Här blir nu minnesbilderna dimmigare och dimmigare, men vi kan ge er förnimmelser från kvällen genom följande EFM:are (East Front Minnesvärt) som även avslutar Del 1 av reserapporten:
1. Ola P lyckades göra av med klart mest pengar på sina paraplydrinkar. Vi andra som drack öl hade inga större problem att få pengarna att räcka.
2. Undertecknad träffade två medlemmar av ett lettiskt band utanför som hävdade på usel engelska att de vunnit den lettiska varianten av ”Fame Factory”. Fick senare veta av en lett med bättre engelskakunskaper att något sådant inte existerade i Lettland.
3. Lewinsky och Hansen var okrönta discokungar.
4. Nötter. EF slog antagligen lettiskt rekord i antal beställda pistagenötter på en kväll.
5. Ola P lyckades med bedriften att supa bort sig själv, och fick ett mindre utbrott när han väl lyckades hitta oss andra.
6. Vi hade gott om besök vid bordet. Bl a två danskar som jobbade på stålverket, några lettiska tjejer (varav en inte förstod ett enda ord engelska trots Vernos ihärdiga raggningsförsök) och flera andra märkliga men roliga människor.
7. ”We love you Zinta, we do…” Zinta var servitris på stället, och lyckades minst sagt vinna EF:s hjärta.
8. En suspekt ryss försökte få med sig Skägget och Vernos på dåligheter med löften om droger och kvinnor, men de valde förmodligen klokt nog att avböja erbjudandet.
9. ”Svedrija, Svedrija…” Alltså ”Sverige” på lettiska.
10. Kvällen avslutades nånstans efter 4 på morgonen med att undertecknad försökte skrämma Skägget och Simba genom frasen ”Latvija Polizia” och ett ihärdigt bankande på deras vandrarhemsdörr. Ingen reaktion från rummet dock.
Läs om dagen efter i Del 2 som kommer nu på fredagkvällen.
