Det är så mycket man hade tänkt. Jag hade tänkt att det skulle lossna nu, efter Uefakvalseger och Cederqvist och allt. Och så hade jag tänkt titta färdigt på den spännande upplösningen av British Open i golf. Och sen hade jag tänkt åka till Wales för returmötet med laget som låter som en reklamskylt. Hade tänkt, alltså.
Varje gång man tänker nåt så kan man ge sig fan på att nån annan tänker nåt annat i motsatt riktning. I dag tänkte tydligen Velic att han skulle gå och bli utvisad, och i nästa match tänker han nog vara avstängd. Gud Fader å sin sida tänkte nog att jag inte alls skulle se det spännande särspelet i The Open, så han öppnade himlen så pass att parabolen slogs ut. Varning! Ett problem med mottagningen gör att din mottagare inte fungerar korrekt. Var vänlig kontrollera anslutningen av din mottagare. Vid fortsatta problem kontakta kundtjänst. Jag behöver inte ringa kundtjänst. Det jag behöver är att det slutar att vräka ner regn. Och så behöver jag ärligt talat en något bättre inställd parabol, men det får bli en senare fråga.
Framför allt hade jag som sagt tänkt åka till Wales för returmötet mot det där laget vad det nu heter. Jag hade verkligen tänkt göra det. Jag hade också dessförinnan tänkt åka till Åtvidaberg för att plocka hem tre poäng i hålan där man alltför länge trodde att skrivmaskinen var världens teknologiska framtid. Hade tänkt. Pluskvamperfektum konditionalis.
Det hände sig som så att jag köpte mig ett rött hus med vita knutar på landet, en knapp timme från Stockholm, 15 minuter söder om Strängnäs. Här ska jag förnimma känslan av småländsk urskog samtidigt som jag har pendlaravstånd till vansinnet i huvudstaden. Så långt allt väl.
Men så råkar jag ha en käring som röker mer än en nervös Ola P och hon förtjänar förstås en inglasad veranda att sitta och bolma i medan regnet faller utanför (och det gör det ju). Därför kopplade jag in polaren ”Skiftnyckeln” (han som inte kan se en mutter nånstans utan att börja skruva på den) som genast tog sig an projektet. Vi hyrde oss en jordborr och borrade nio djupa hål och göt plintar. Det var fas 1 i projekt ”Verandan” och det var klart två dagar före Åtvidmatchen. Dags att packa bilen, ta med golfgrejorna, checka in på värdshuset intill en av landets fräschaste golfbanor (den i Åtvidaberg) och lira golf i väntan på att dårarna från Växjö skulle komma. Vicken höjdare! Men då sa Skiftnyckeln:
– Ja nu ska plintarna härdas i en dryg vecka, det enda du behöver göra är att vattna betongen tre gånger om dan.
– Vafan säger du? sa jag. Jag har aldrig vattnat mina krukväxter i hela mitt liv, varför ska jag då vattna betong?
– Men du kan inte lämna betongen utan vidare när den ska sätta sig, sa Skiftnyckeln. Får den inget vatten så spricker den och då får vi börja om från början.
Att börja om från början lockade inte. Jag hade bland annat burit 25 säckar med cement och stått på alla fyra och grävt bort sten ur de nio borrhålen ner till en meters djup. Åtvidmatchen fick ställas in för jag skulle stanna hemma och vattna betong; ett skäl jag aldrig hade kunnat uppfinna själv. När domaren blåste till avspark på Kopparvallen fanns jag inte med i gemenskapen och dårskapen i bortaklacken. I stället stod jag ensam 15 mil därifrån med en vattenslang i handen. Då började det att regna på mig. Och på betongen, förstås. Gud låg nog dubbelvikt av skratt på ett av regnmolnen. Ungefär som han säkert gjorde nyss när han lät slå ut min parabol. Ibland undrar jag vad jag har gjort för ont. Ibland tänker jag efter och kommer fram till att det är nog en hel del.
Dagarna gick, betongen behövde inte längre vattnas och jag var fri igen. I 24 timmar. För sen var det olyckligtvis dags för min födelsedag. Då kom hela familjen Skiftnyckel på besök och hade presenten med sig med en röd rosett runt halsen. En kattunge!
– Kan du inte ha henne så tar vi förstås tillbaka henne med en gång, sa fru Skiftnyckel medan hon la den tolv veckor gamla kattungen i min famn.
Hon var grå- och gulrandig och hon tittade på mig en stund med sina djupa ögon innan hon sträckte ut tungan och slickade mig i ansiktet samtidigt som hon började att spinna.
– Försöker ni ta tillbaka henne så skjuter jag er, sa jag.
Kattungen var namnlös men inte så länge till. Nu heter hon Lilly Linderoth. Lilly efter min gamla mor (undrar vad psykologen ska säga om det när vi ses igen i höst) och Linderoth efter Anders. De är lika snabba i steget och har samma vakna, intelligenta blick. Den största skillnaden är att Lilly bajsar i en låda intill duschkabinen, Anders gör nog sitt på muggen som vi andra skulle jag tro. Har i och för sig aldrig kollat den saken. Tänker inte göra det heller.
Hur som helst så går det ju inte att lämna Lilly Linderoth ensam utan vidare, innan jag har fått en kattlucka på plats och innan Lilly har vuxit till sig en skvätt så att hon är säker på var hon bor (det finns en längre version som bl.a. förklarar avsaknaden av kattvakt, men den tar vi en annan gång). Så nu blir det till att sitta och prata fotbollsminnen med Lilly Linderoth i stället för att vända upp och ner på Wales om en dryg vecka. Tyvärr har Lilly ännu inte visat några tecken på fotbollsintresse. Däremot jagar hon grodor bakom ladan, det kanske tyder på en viss sportighet trots allt. Vi får väl se under OS hur hon beter sig framför rutan.
Till sist:
Bläddrade runt lite på Uefas sajt. Läste mig till att vi i andra kvalomgången kan lottas mot t.ex. FC Dnipro Dnipropetrovsk. Vore coolt. Ännu coolare om vi vann och tog oss in i själva huvudturneringen. Då är vi bara en seger från att få spela gruppspel. Inte så bara förresten. I den första omgången dyker bl.a. följande lag upp: Lazio, Parma, Newcastle, Sporting, Auxerre, Stuttgart och Real Zaragazoza. Ska vi hoppas på Parma? Då kan vi ju ta omvägen via Milano. Så dags har Lilly Linderoth vuxit till sig. Tre dar med kattlucka och tio kilo torrfoder får hon stå ut med. Och gör hon inte det så får hon göra det ändå. Nånstans drar även jag gränsen.
Fast först ska vi vinna returmötet mot… mot… ja dom från Wales. Ett enda mål på bortaplan så måste dom göra fyra. Vi gör ett. Men gör de fyra?
