En kombinerad match- och reserapport tänkte vi bjuda på sent omsider. Det här var Resan med stort R, och alla er som lyckades missa denna totalt vanställda lördag i god gammal EF-style är att beklaga å det grövsta. Ni som inte trodde det kunde bli roligare i livet – tänk om. East Front är kryddan i den grå Östersupporterns vardag.
Resan inleddes på lördagsförmiddagen kl.10:30, och att det skulle bli något alldeles extra kunde man ana redan från början när man såg vilka som dök upp i den lilla 30-mannabussen och tyngden på de kassar som de bar med sig. Det var nog inte många som trodde på tre poäng eller briljant Österspel – oh nej – anledningen till att de åkte med var antagligen att de behövde något som stack ut från deras trista vardag. Ett skäl så gott som något att följa med East Front runt om i Sverige.
Kanske gjorde ändå en viss nervositet sig påmind hos folket. Det diskuterades om vikten av tre poäng, att vi vid en förlust skulle kännas väldigt avsågade innan uppehållet och att det säkerligen skulle innebära en trist höstsäsong. Och de vanliga diskussionerna kom upp. Ska Widén avgå? Eller Rydén? Eller bägge två? Eller är spelarna lata? Ottosson slut? Var är vår forward? Men allt eftersom tyngden i de medhavda kassarna sakta men säkert minskade och de sjuka ramsorna började smidas så var det redan i höjd med Målilla normal EF-stil på det hela. Det skulle bli ännu värre.
Framme i Åtvidaberg hamnade vi på samma klassiska restaurang som senast (2002), med den skillnaden att man numer försett den med ljusa fina väggar istället för de mer klassiskt sunkbruna som man fortfarande hittar på hak runt om i Sverige. 2002 åt vi pannbiff, i år var dagens rätt pyttipanna. Helt OK. Skönt att det fortfarande finns platser i landet där snabbmatskedjorna inte känner att de behöver etablera sig.
Från restaurangen kunde vi med skräckblandad förtjusning se hur det fina vädret plötsligt försvann och ersattes av ett ösregn av Guds nåde. Istället för att deppa ihop över att vi antagligen skulle bli en dyblöt skara som skulle få åka hem med noll poäng och flera minusmål i baken så ekade alster som ”Alla har en ko i Värnamo” och ”Askan och Johanna” ut från restaurangen och in i samhället.
När vi åkte till Kopparvallen och stannade bussen började regnet avta. Och plötsligt så sken solen igen från en klarblå himmel. Några av gänget lommade iväg för att få sig en extra pilsner från ”Båten” i Åtvidaberg, andra försökte övertyga ÅFF:s matchdelegat om att vi skulle få bättre platser än den branta kortsideläktare man ville ha oss på. Antagligen gjorde vi ett gott intryck (vilket säkert underlättades genom att de mest förfriskade ynglingarna befann sig på en pub någon kilometer därifrån), samt att man från ÅFF:s sida inte väntade sig någon storpublik vilket till sist ledde att vi fick stå på ena långsidan. Det är skönt att det finns ställen där paragrafryttare och surbukar ännu inte huserar. All heder åt Åtvidabergs FF.
”Jaaaaa vi älskar vårt Öster
Och vi sviker er aldrig
För vi är ju East Front
Som sjunger för er…”
När denna ramsa ekade ut över Kopparvallen av de 30 bussresenärerna + en hel del annat folk som tagit sig dit på annat sätt så fick man en sån där flashbackkänsla som man får titt som tätt. Man tänkte liksom att ”idag blir det magi, vi vinner på en feldömd straff i 89:e minuten”. Riktigt så blev det inte, men en riktig pajasdomare gjorde att det faktiskt mycket väl kunde blivit så. Eller att Åtvidaberg vann med 5-0. Eller att vi vann med 0-10. Men, men nu till matchen.
Öster började tämligen uselt. Vi hade stora problem med Åtvids mittfält, och i sedvanlig ordning hamnade således Fidde G och Velic i knäna på Thor och Gorkss – den klassiska ”rödblå röran”. Våra enda chanser kom egentligen genom en utmärkt spelande Emin ”Eminem” Nouri på högerkanten – trodde vi. Sen gör Johan Svensson ett vad vi såg som ett misslyckat inlägg som seglar rakt in i mål. Tjenare. Rättvist? Nej. Roligt? Jo, väldigt. Det ska sägas att Åtvidaberg inte skapade några egentligt heta chanser, jo förresten ett lurigt skott som Kennfors fick sträcka ut på allvar för att nå. Mycket fin räddning av Kenna, som var lugnet själv denna afton.
I andra halvlek spelade vi stabilare, och då Macke Jonsson flyttade ner i mittfältsspelet så hamnade vi i positioner som påminde om den 4-5-1/4-3-3 vi körde under försäsongen och början av serien. Det visade sig vara rätt medicin. Öster tog över matchen, och skapade hörnor och speltryck på Åtvidabergs mittfält. Och på en hörna så fick Freddy Söderberg läge för en nick – vilket han utnyttjade på bästa sätt. Bollen seglade i en sån där magiskt vacker båge över målvakten och in i mål strax under ribban.
2-0 till rödblått nu, och plötsligt blev det fart på allvar. Plötsligt vann vi alla andrabollar och spelade ett riktigt, riktigt vackert spel. Åtvidaberg fick kapitulera, och flytta ner allt folk man hade på försvar och sedan kontra. Efter att vi haft en boll på mållinjen och en nick i ribban, så fick de plötsligt läge. Daniel Petersson blir överspelad, och en Åtvidabergare blir ren med Kenna och stänker upp bollen otagbart i närheten av krysset. 2-1 och nu blev det onödigt spännande. Öster föll tillbaka, och Åtvidaberg tilläts att ta upp taktpinnen igen. Men vi kunde stå ut och till sist sjunga segersången – och konstatera Åtvidabergs första hemmaförlust för året. Tänk om vi också hade haft ett sånt facit på Värendsvallen…
Del 2 kommer imorgon kväll. Watch out.
