Först Brage-Öster. Sen Portugal-Spanien. I kväll avlöste fotbollsfesterna varandra. I den första handlade det om Velic, i nästa Gómez. Synd bara att det inte var mer än 1.206 personer som såg Portugal-Spanien. Eller blandade jag ihop det hela nu?
Nåja. Det ena är äpplen, det andra potäter. Skillnaden är galaktisk och ändå inte. I juli vinner vi över Shamrock Rovers i Uefa-kvalet och innan vi vet ordet av är vi i Milano allihop. Och fyra dagar senare i Boden. Det är livet på en pinne.
Rapporterna från Borlänge säger att det såg ungefär likadant ut som det gjort på sistone; Österpress, viss överlägsenhet, men inga mål (åtminstone inga av våra anfallare). En hel värld begriper vid det här laget att Öster saknar en målskytt. Eftersom samtliga i Österledningen befinner sig i den här världen så förstår dom det också. Min konspiratoriska misstanke är nu att de avstår från en ”panikvärvning” – inte av ekonomiska skäl utan intellektuella. Det jag menar är att Österledningen intellektuellt inte vill att vi ska gå upp för därtill är ekonomin för klen. Känslomässigt vill de förstås se Öster överst i tabellen, men genom att avstå från den nödvändiga värvningen så agerar dom indirekt utifrån det egna förståndet snarare än känslan. Därmed gör de rätt i sak, men bryter mot idrottens idé. Huvudsaken är ju som bekant inte att kämpa väl, utan att vinna. Min misstanke kommer att brinna i själen till dess att ett målskjutande nyförvärv är på plats. Gärna Allbäck. Han får ju ändå inte spela. Eller Verpakovskis, som snart är utslagen. Siktar jag för högt? Hasse Eklund då, för fan.
Ursäkta att jag svor. Det har jag annars inte gjort sedan… i måndags. Det skedde i ett samtal till Telia. Ett ganska märkligt samtal som jag alldeles strax ska delge menigheten i detalj. Men först en kort bakgrund:
Det hände sig som så att jag under våren kom till insikt om att jag (och alla andra) lever endast en gång. Gick till psykolog som tyckte att jag skulle lämna in mitt liv på service. Gjorde som psykologen sa och i serviceprotokollet stod det att jobbet var okej, käringen okej – men boendet i betongen i Solna var alldeles åt helvete. Därför har jag nu kompletterat Solna-boeendet med en röd stuga från 1895. Den ligger ungefär 300 meter bortom allmän väg i det djupaste av de djupa Sörmlandsskogarna (när jag i går gick ut för att pissa runt knuten stod jag öga mot öga med en förvånad älg). Eftersom mitt huvudsakliga boende blir i skogen så ringde jag Telia och meddelade att jag ville byta mitt 08-nummer mot ett 0152-dito, d.v.s. flytta abonnemanget. Inga problem. Killen på Telia tryckte på några knappar och meddelade därefter att på måndag så skulle det nya numret funka.
Måndagen kom, flyttlasset gick och jag skulle meddela mina nära och kära mitt nya hemnummer. Men vilket var det nu igen? Hur jag än grubblade kunde jag inte komma ihåg det. Så jag ringde Telia:
– Telia 118 118, det är Sonja.
– Hej Sonja. Det här kanske låter konstigt, men kan du se från vilket nummer jag ringer nu.
– Nej, det kan jag inte.
– Inte? Har du ingen nummerpresentatör?
– Nej.
– Men alla har ju nummerpresentatör nuförtiden, då måste väl Telia ha det?
– Vet du inte varifrån du ringer? Är det här ett skämt?
– Nej det är inget skämt. Du förstår, jag ringer från mitt eget hem men jag har just flyttat och numret installerades i dag och jag är inte människa att komma ihåg det. Kan du slå på mitt gamla Solna-nummer då, för där finns väl en hänvisning?
– Nej det kan jag inte heller.
– Det är väl klart att du kan, det numret har ju just ersatts av det nya.
– Jamen det är inget jag kan se.
– Det var märkligt. Om du slår på mitt namn och nya adressen i Strängnäs kommun, vad får du fram då?
– Ingenting. Det dröjer flera dar innan det registreras hos oss.
– Det var väl fan. Du menar alltså att Telia inte kan tala om för mig vilket telefonnummer jag just har fått av Telia?
– Du formulerar det lite tillspetsat, men så är det. Fast du kan ju alltid ringa ditt gamla nummer själv, där lär du få en hänvisning.
– Kan inte du ringa det medan jag väntar? Nej det kan du förstås inte. Men tack ändå för tipset. Nu är det bäst att vi lägger på innan jag säger nåt otrevligt.
– Varför skulle du det?
– Hej då.
Lade på luren och lyfte den genast igen för att ringa mitt gamla hemnummer. Där fick jag av en telefonsvararröst veta att numret var uppsagt och att Telia ”på kundens egen begäran” inte hade någon hänvisning. Jag hade inte begärt nånting i den riktningen, men det var ju inte lönt att ringa Sonja en gång till. I stället slog jag kortnumret till brorsan på mobilen: ”Tjena brorsan. Kan du se vad det står för nummer i din display?” ”Javisst!” sa brorsan, och saken var löst. Och så förklarade jag hela spektaklet med Telia, på vilket brorsan sa:
– Varför ringde du inte din egen mobil med en gång, så hade du sluppit hela cirkusen?
Just då hade jag inget bra svar, men så här i efterhand kan jag konstatera att jag är en idiot. Visserligen en idiot som delvis har tagit tag i mitt liv, men alltjämt en idiot. Faktum är att jag är så idiotisk att jag tror att vi grejar andraplatsen i tabellen. Från och med nu kommer vi nämligen att börja göra mål på våra chanser. Vem som gör dem vetifan, men mål blir det; upp i allsvenskan går vi. Till och med Österledningen jublar. För nån gång i oktober kommer dom på det jag just insett; att vi lever bara en gång. Och knappt det om vi inte ser upp.
