Inför matchen mot Holland var stämningen hög. Mitt sällskap trodde på en målrik match och lovade att ta en snaps vid varje mål. De hade nog inte räknat med 0-0. Det hela blev som ni förstår en ganska sober tillställning. Det vill säga ända tills straffarna började trilla in. Tur att det fanns dom som missade annars hade hela bunten blivit alkoholförgiftade.
Min granne måste vara född i en mensperiod. Varenda gång vi setts under de sju åren jag bott här har han haft något att klaga på. Antingen har det med politik eller fotboll, och då oftast Östers IF, att göra. Det är fel på spelare, ledare, tränare och inte minst oss i East Front. Egentligen är han nog i trotsåldern. Vad jag än säger så tycker han tvärtom eller kommer med en negation. När jag menar att det är fint väder idag svarar han att det är för varmt eller att i går så regnade det minsann. Köper jag en ny TV påstår han att det ändå aldrig går några bra program o.s.v. Synd att jag inte känner några MC-knuttar, skinnskallar, boxare eller dartspelare…
Jag undrar också över alla tejpade örsnibbar. Jag har inga synpunkter på att killar bär örhänge, men varför i all sin dar plockar dom inte bort krimskramset när de ska spela fotboll. Jag har aldrig sett en kvinnlig fotbollspelare med tejpade örsnibbar. För övrigt har jag aldrig sett någon kvinnlig FOTBOLLSPELARE över huvud taget.
Nu är Italien och Tyskland förpassade från fotbollens finrum, förhoppningsvis för alltid. I VM åkte spagettilirarna ut mot Sydkorea och nu i EM mot oss svenskar och danskar. Likt växjö lakers är det aldrig deras eget fel när de förlorar. De skyller jämt och ständigt på domare, motståndare, konspirationer och dylikt. Hade de ägnat mer tid åt att spela fotboll istället för att vaxa benen och föna håret hade de kanske klarat sig vidare. Ett annat land som alltid tror sig vara bäst är England. De har inte vunnit någonting sedan 1966 och då vann de på ett feldömt mål. Tur för Tyskarna att de är direktkvalificerade till sitt eget VM, annars hade de aldrig kvalat in. Att förlora mot ett hockeylag som ställer upp med sin nio reserver lockar nog inte folket där hemma.
Under EM:s första helg höll jag på att hamna i finkan, igen. Denna gång för grovt vållande till annans kroppsskada. Det hela utspelade sig under en spännande krocketmatch. Vi kom till att undra hur långt man kunna slå iväg ett krokettklot. Sagt och gjort, likt långgolf, peggade jag upp klotet på pinnen. Efter en distinkt sving såg jag klotet flyga iväg över den två meter höga häcken tio meter bort. Därifrån hördes små barns glada lek och en duns. Sedan rådde det tystnad. Det var minst sagt pinsamt att lomma iväg och hämta klotet. Någon bra förklaring hade jag heller inte att komma med. Klotet missade de små liven och jag slipper att äta vatten och bröd.
Ta hem full rätts
Stefan Lindstig
