Halvtid i Superettan närmar sig med stormsteg, och Östers IF parkerar likt en cementklump i mitten av tabellen. Efter gårdagens förlust mot Assyriska pressade media spelare, ledare och klubbordförande och plötsligt är alla rörande överens om ord som vi supportrar hatar att läsa. ”Tabellpositionen motsvarar kunskapsnivån”, säger Leif Widén. ”Tabellen ljuger aldrig”, menar lagkaptenen Fredrik Gustafson. ”Det finns i nuläget inga pengar för att skaffa en anfallare av den kaliber vi behöver”, säger Ola Rydén.
Den här krönikan är absolut ingenting jag gillar att skriva. Jag har så pass mycket hjärta för, och så många intressen i Östers IF att jag inte vill dra igång ett ”sanningssökande” drev som inte leder någon vart. Men jag kan inte sluta ställa mig själv frågan om vart vår ambitionsnivå tagit vägen. Innan säsongen var målsättning från både ledning och spelare att tillhöra toppskiktet och vara klar aspirant på en av de två direktplatserna till Allsvenskan. Vi har en spelartrupp som är betald för att klara det här uppdraget, och därmed också en budget där de stora inkomsterna (läs publiksnitt och sponsringsavtal) går till att bekosta våra spelare. Går den här ekvationen inte ihop sig så slutar det med minus (logiskt nog), och det här är alltså varför de s.k. ”Atibapengarna” inte kommer att användas till lån eller köp av en ny forward. Vi ska alltså ha dem i reserv om (eller när) budgeten spricker.
Inför säsongen fanns det flera indikationer på att styrelse och ledning var klart medvetna om att vi saknade kraft på forwardssidan. Den stundtals alltför hårt kritiserade Leif Widén har t ex sagt detta från första dagen i träning, men fått beskedet att han skall göra det bästa med den trupp han har till förfogande. Österledningen har förlitat sig på att Andreas Ottosson skulle hålla en erkänt hög nivå som tidigare, att Anton Axelsson skulle blomma ut efter ett skadedrabbat 2003 och att Freddy Söderberg skulle fungera som ett komplement till den ene eller den andre. De indikationer jag talar om ovan menade också att man eventuellt kunde tänka sig att förstärka truppen med en forward under seriens gång ”om det skulle bli aktuellt”. Nu är det i allra högsta grad aktuellt.
För det som egentligen hänt är att Ottosson har problem med sina leder, Axelsson fortfarande inte är helt kurant efter rygg- och knäproblem och att Söderberg fått ta ett större ansvar än vad han är byxad för. Nu har vi övergått till s.k. paniklösningar med att testa spelare som Markus Jonsson och Johan Svensson som forwards – försök som jag alls inte föraktar, men som ändå måste anses som rätt osäkra kort i förlängningen.
Frågan är nu vad som pågår bakom kulisserna i Östers IF. Jag har full förståelse för om ledningen inte vill säga att de jagar en forward, för det som händer i samma veva är att supportrar och lokalmedia drar igång ett megadrev för att luska ut vem som avses och så fort det blir officiellt riskerar Öster att bli blåsta på konfekten – något som vi sett allt för många gånger. En annan bieffekt är att faxen börjar gå varm på Östers kansli där agenter manglar ut spelare av tvivelaktig kvalité vilket gör det ännu svårare att skilja agnarna från vetet.
De bästa värvningarna har summa summarum skett i hemlighet. Men ändå – vi måste få indikationer nu hela tiden på att man inte sitter med armarna i kors på vare sig kansli eller träning. Vår misslyckade ambition att vara ett topplag i Sveriges näst högsta serie ska inte förklaras bort med en axelryckning likt ”Tja, vi är inte bättre än så här”.
Så nu till kärnan med hela den här krönikan: Vem eller vilka tar på sig ansvaret för att vi misslyckats i vår ambition? Och vad blir konsekvenserna?
Vi supportrar har stort tålamod. När vi tycker nåt är fel så säger vi det, och även om vi kan tyckas gnälliga och hopplösa ibland så stöttar vi alltid klubben i med och motgång. Vi dyker upp på nästa match. Men sponsorer och marginalpublik resonerar inte så. De menar istället att presterar inte laget är det ingen mening med att gå och stötta dem. Vilken i sin tur betyder att levererar Öster inga resultat så levererar vare sig marginalpublik och sponsorer sin del av kakan och då faller elitsatsningen likväl som ett korthus.
När den här säsongen är slut går mängder av spelarkontrakt ut, liksom huvudsponsoravtalet med AXA. Jag är tveksam till att t ex AXA i fortsättningen vill stötta ett Superettalag i mitten av tabellen som hela tiden rycker på axlarna i motgång och säger ”Vi är inte bättre än så här”. En annan rädsla är att vi tappar en mängd spelare med allsvensk kompetens nu i höst som känner att föreningen inte lever upp till vara sig den sportsliga eller ekonomiska ambitionen man hela tiden uttalar.
Det är snart höst. En höst fylld av alla helvetes kval för Östersupportern. Men solen går till sist ändå alltid upp i Öster.
Eller?
