Oj, vad mycket lättare det blev att skriva match- och reserapport helt plötsligt. Vad kan man säga så här dagen efter… vågar man säga det… vändningen? Jag tror vi vågar göra det, även om vi säkerligen kan råka ut för fler problem under den långa serieresa som Superettan är. Ett underbart nickmål av lagkaptenen Fredrik Gustafson (bilden) var det som visade vägen för Öster, som efter den förlösande faktorn spelade totalfotboll första halvleken ut. Ryktet om att Österfotbollen skulle vara död skulle alltså visa sig betydligt överdrivet…
En knappt full buss med Östersupportrar hade letat sig de 17 milen till Falkenberg, och möttes där av ytterligare en skara trogna som tagit sig till västkusten på annat sätt. Kanske inte det största supporterföljet i EF:s historia alltså, men helt klart ett av de bästa. Redan under uppvärmningen dånade ”ÖIF är de bästa…” ut över en rätt ödslig arena, och det stod klart att om någon skulle vika sig den här matchen så var det i alla fall inte Östers supportrar.
Öster startade med följande 4-4-2 uppställning:
Kennfors
Petersson, Thor, Gorkss, P Karlsson
Wibrån, Gustafsson, Velic, Svensson
Ottosson, Söderberg
Matchen inleddes annars med lite tveksamheter, bl a tvingades Kennfors till en svettig utrusning i matchens inledning. Men sedan var det Öster för hela entrépengen, och Gustafsons mål vi pratar om ovan var ett tydligt exempel på hur lite det kan behövas för att vända en trend. En fin hörna från Peter Wibrån, fyra-fem Österspelare rusar in mot mål, Thor når högst och förlänger bollen över Falkenbergsspelarna till bortre stolpen där ”Fidde” flyger likt en stålman in i bollen med huvudet före – otagbart för gamle Växjö Norramålvakten Tommy Karlsson. Så underbart skönt.
Sen handlade det alltså om totalfotboll från Östers sida. Peter Wibrån hade lekstuga på sin nyfunna mittfältsplats på högerkanten, och glädjande nog så hade han en klasspelare bakom sig som gjorde en av sina bästa insatser sedan 2002 – Daniel Petersson. Velic och ovan nämnda ”Fidde” dominerade centralt på mittfältet, och på vänsterkanten så var Johan Svensson lika felfri som vanligt. Fenomenet med långbollar mot Ottosson var som bortblåst, nu skapade vi istället chanser genom att komma snabbt framåt på kanterna och utnyttjade hela planen för att spela fotboll. Därmed drog vi sönder FFF-försvaret och skapade ytor för en tokoffensiv som värmde ett sargat Österhjärta. Det var därför logiskt att Velic efter ytterligare fem minuter fick utrymme för ett skott från straffområdesgränsen som målvakten inte kunde hålla: 2-0 till Öster, och Velic fick ett bekant tuppjuck a´la ”Johan Mattsson ,Stadion 2002” och rusade fram till den jublande klacken för att fira tillsammans med supportrarna.
Strax därefter fick Putte Karlsson utgå efter att ha fått ont igen, och den andra Karlssonen – Jocke – fick ta plats som vänsterback. Efter en lite tvekande inledning från Jockes sida så kom han igång fantastiskt bra på sin kant, och frågan är om han inte där spelade till sig en ordinarie plats i laget.
Ska man nu kosta på sig lite kritik så borde Öster gjort fler mål under halvleken med lite mer skärpa. Men spelet – nej förlåt liret – och Östersupportrarnas totala dominans vid sidan av planen gjorde att man trivdes som fisken i Atlanten, medan de stackars Falkenbergsspelarna mer såg ut som de förgiftade fiskarna i bäckarna kring Hallandsåsen…
Andra halvlek, fortsatt tokstöttning från de allt hesare struparna i Österklacken och fortsatt fint spel av Öster även om den värsta tokoffensiven logiskt lagt sig. ”Fidde” tvingades utgå i paus p g a en lårkaka och Jonsson ersatte. Falkenberg tilläts att ha lite mer boll nu, och Kennfors fick faktiskt visa sig på styva linan några gånger. Det känns som om han mer och mer växt in i rollen som vikarierande förstamålvakt och det är härligt att höra hans stämma eka över planen när backlinjen missköter sig. Men sen bedarrade Falkenbergs försök till utjämning och Öster kunde defilera mot seger. Mittfältets gigant Velic drev igång ett anfall med en härlig bredd, spelade ut bollen till en framstormande Wibrån på högerkanten som på ett tillslag friställde Freddy Söderberg vid bortre stolpen. Österfussball, meine damen und herren! Eller ryskt ”klapp-klapp” om man vill dra paralleller till en helt annan sport.
Efter några ytterligare chanser på en allt mer mörklagd arena (inget elljus i Falkenberg) så stod det klart att Öster tagit tre rättvisa poäng och drygat på målskörden med lika mål. Men kanske ännu viktigare var attityden och spelet som ger både laget och dess supportrar hopp om en bättre framtid.
Vi ska dock också komma ihåg att Falkenberg var blekt långa stunder igår, även om laget inte hemföll till den dödgrävarfotboll som Boden stod för i söndags och faktiskt försökte spela sig fram till avslut när inte Öster hade bollen. Som en tröst till alla Falkenberganhängare – kanske en klen tröst men i alla fall en tröst – så minns jag Östers säsong 2001 då vi precis hade övergett dödgrävarfotbollen till förmån för ett mer tekniskt och roligt spel. Ungefär så såg det ut igår hos Falkenberg, lite ängsligt och lite tunt men samtidigt trevligt. Jag hoppas för fotbollens skull att man i de gulvita laget kan få sitt att spel att räcka till för att få laget att hänga kvar i eliten framöver.
Östers spelartrupp förtjänar ett hedersomnämnande. Backlinjen var totalt sett felfri igår med Gorkss/Thor som ett riktigt, riktigt bra mittlås och två frejdiga ytterbackar i Danne P och Jocke K. Just de två sistnämnda tycker jag gör sina klart bästa insatser hittills i år, och kanske även på flera år. Löpvilja, offervilja – ja allt stämde för dem igår. Yttermittfältarna Svensson och Wibrån var också briljanta, och det kändes som om Wibrån trivdes fint i sin nya roll på kanten. Gustafson mycket bra i första halvleken, och Jonsson gör ett fint jobb som hans ersättare i andra efter att ha kommit lite fel inledningsvis på den ovana positionen. Anfallsparet Söderberg/Ottosson kanske glänste minst igår, men gjorde likafullt en klart godkänd insats även om man önskat något mer mål från Söderberg och ett mål överhuvudtaget från Otto (som dock var hårt bevakad av FFF-försvaret). Vi ska inte glömma ”Kenna” i mål som jag även berömmer i texten ovan.
Sist och störst igår – Denis Velic. Vilket styrkebesked från hans sida! Han slet hund defensivt, slog flera makalöst underbara passningar som fortfarande så här dagen efter ger mig gåshud och fick göra ett välförtjänt mål. Minns en chatt med honom på SMP efter försäsongen, där jag ställde frågan till honom vilken som blir ”årets Velic 2001” (alltså årets överraskning). Hans svar på detta var ”Velic 2004”, vilket inte bara visar på skön humor utan även på en inställning som går utanpå mycket. Kan han behålla den attityden och sitt äkta dunkande Österhjärta så kommer han dessutom få rätt till sist.
Tack alla medverkande – spelare som publik – för en härlig uppvisning igår.
