Så har det då äntligen så sakteliga börjat gå upp för oss Östersupportrar att man inte springer hem Superettan utan hårt arbete. Det bästa med alltihop är att även spelarna börjar inse detta. Efter tre omgångar och den fjärde i faggorna är Öster bra med, även om det där riktigt fina spelet samt ”bettet” i anfallet saknats. På måndag är det återigen upp till bevis på hemmaplan efter två arbetsmässigt godkända insatser på bortaplan – kanske är det dags för att vi skall få själva Österfotbollen att stämma nu också?
Jag har med intresse följt diskussionen om Östers spelsystem på forumet här på hemsidan, och jag blir inte riktigt klok på den om jag skall vara ärlig. Så länge vissa spelare underpresterar och verkar vara lite ur form så är vi inte mycket bättre än så här. Ska vi då röra till det ytterligare genom att byta spelsystem redan nu? Jag anser att 4-3-3/4-5-1 har mycket fördelar, även om det för Österfotbollens fortlevande måste ses till att det handlar med om 4-3-3 än 4-5-1.
Vi måste nog vara beredda på att ge det här lite tid.
Det allra mest positiva med Öster just nu är försvarsspelet. Jag kan faktiskt inte minnas senast jag sett Öster så här stabila bakåt (förutom en femminutersperiod mot Häcken då allt var som vanligt igen). Och detta trots att Fredrik Bild är långtidsskadad, samt att jag anser att vissa spelare i backlinjen inte riktigt nått den nivå vi förväntar oss av dem. Varför lyckas vi då så pass bra att försvara oss?
Ja, det första vi skall komma ihåg är att det går bra mycket långsammare i Superettan än i Allsvenskan. Öster lider av lite för många långsamma spelare i backlinjen, det vet vi sedan gammalt. Men det funkar ändå, och jag tror att den främsta orsaken är att vi nu faktiskt haft tillfälle att spela ihop en grundstomme med en hittills briljant Christer Thor som härförare. Vid hans sida på mitten kan man förvänta sig lite mer av Marcus Jonsson, som var bitvis lysande under försäsongen och som faktiskt borde vara ett förstaval vid det här laget. Men inte ens Widén verkar helt säker på det längre, då han har en spelsugen lettländsk U21-landslagsman att tillgå också. Någon som tycker att Kaspars Gorkss gjort bort sig när han fått spela? Inte jag i alla fall. En annan ljuspunkt är Jocke Karlsson, medan spelare som Patrik Karlsson och Daniel Petersson tillhör den kategori spelare som jag talar om ovan. Mer att bevisa alltså.
Försvarsspel är inte bara backlinjen, som bekant. Fredrik Gustafsons betydelse för det defensiva tänket kan inte nog beskrivas. Han är överallt och hjälper till att bromsa motståndarnas anfall så att våra backar kan komma rättvända mot bollen, något som är oerhört viktigt för vår något sega backlinje. Men vi har en hel del att jobba på även där innan jag är helt nöjd.
En stor nackdel med 4-3-3 är att ytterbackarna får ta oerhört mycket defensivt ansvar, eftersom den tilltänkta yttermittfältaren i Östers system är mer en forward än en mittfältare. Som kantforwards har vi använt spelare som Söderberg, Johan Svensson och Daniel Petersson – spelare där det defensiva tänket inte är helt inprogrammerat. Tycker att vi tyvärr tappat lite av vårt fina kantspel, men då en del skyller på spelsystemet så skyller jag mer på spelarna. Det går alldeles utmärkt att ”växla gubbe” även i en 4-3-3 uppställning, det enda som krävs är att kantforwarden kan ta ett defensivt ansvar och möter bollen i vissa lägen. Lite variation skadar absolut inte, tycker att de ovan nämnda spelarna ibland sticker iväg lite för fort utan en fin gammal hederlig Österkantväxling i tankarna. Jag menar, det är ju absolut ingen mening att försöka sprinta om man har två backar i hasorna…
Nu till den konstruktiva delen av mittfältet, där ett stort ansvar hittills vilat på Denis Velic. Jag tycker det är enbart positivt att han fått så mycket speltid, och att han får hålla sig frisk. Han får det ofta tufft när han har mycket bevakning på sig, man har sett tydligt i matcherna att motståndarna mycket väl vet om Denis farlighet när han kommer rättvänd med några meter till godo. Dels p g a ett fint skott, men givetvis också med tanke på de där smäktande bollarna i djupled som han sköter så bra. Som jag ser det måste han fortsätta att få förtroendet, det handlar om en äkta klasspelare som kommer att utvecklas rejält i år om han bara får fortsätta.
Bredvid sig ska Denis normalt ha Peter Wibrån och ovan nämnda Fredrik Gustafson. Men vi får heller inte glömma en kämpe som Johan Mattsson, som med sina precisa vänsterinlägg så ofta friställer spelare.
Anfallet är det många som gnäller på just nu. Ottosson hyllas rättmätigt, han tar på sig ett stort ansvar och inte minst stor bevakning i straffområdet. Detta SKA öppna för spelare som t ex Johan Svensson, Freddy Söderberg, Peter Wibrån och även Denis Velic som tillsammans skapar väldigt mycket chanser men väldigt lite mål. Och det är där skon klämmer.
Som ni förstår så går mitt resonemang ut på att det inte är fel på spelsystemet. Det går istället ut på att vi skall kunna begära lite mer av vissa spelare när de får chansen i straffområdet. Ofta har vi sett friställda spelare slå bollen i stolpen eller ribban, alternativt lobbskjuta någon meter över målet. Jag vill se målsinne. Gärna en tåfjutt, bara den resulterar i mål. Alla spelare jag nämner ovan har kapaciteten att göra det, och med bara lite tålamod och lite flyt så kommer det här att lösa sig. Därav namnet på den här artikeln.
Så när vi nu ser Öster ta sig an värsta bogeylaget Västerås SK nu på måndag, så tänk inte så mycket på själva spelsystemet. Trebackslinjedrömmen som många har (även jag) känns långt borta, och varför egentligen ändra på ett fungerande försvarsspel? Det som i första hand krävs är enligt undertecknad att vissa av spelarna på banan lyfter sig lite i nackskinnet och är lite mer konstruktiva framåt.
Så länge vi inte spelar smart spelar det ingen roll vilket spelsystem vi använder oss av.
