Så här inför pingsthelgen så tänkte jag mig en krönika som skall behandla det som hänt med Öster den senaste tiden. Vi ska tala om den farliga uppgivenheten som tycks sprida sig från en del spelare på planen till oss på läktaren, och kanske också till tränarbänken. Vem tror egentligen just nu att Öster har ett lag som kan gå upp i Allsvenskan? Inte många. Hur många av alla dem trodde att Öster skulle gå upp 2002 efter t ex 0-4 mot Brage hemma?
Jag brukar tjata om det där. Hur lite det är som egentligen skiljer mellan en positiv och negativ trend, och hur det faktiskt kan räcka med en seger eller ett likvärdigt kvitto på att vi har vad som krävs. Nu har vi två matcher framför oss som skall bli ypperligt intressanta att följa, och som jag tror faktiskt kan komma att avgöra en hel del. Det har blivit dags för den gamla klassiska devisen ”upp till bevis”. Jag utmanar alla, såväl tränare som spelare och inte minst – supportrar.
I veckan som gått har Peter Wibrån diskuterats flitigt i forumet. Anledningen är en artikel i Helsingborgs Dagblad, där man slog på med rubriken ”Wibrån redo att lösa krisen för HIF”. Första gången jag läste artikeln blev jag förbannad. På Peter, för att jag tyckte att det var oerhört oansvarigt att ut och fiska på detta sättet när hans nuvarande klubb satsar hårt på honom och ger honom speltid varje match. Sedan läste jag artikeln en gång till. Och sedan en gång till igen. Och efter det ännu en gång. Då insåg jag att i artikeln så finns det inte ett enda ord som beskriver att Peter faktiskt skulle vilja gå till HIF under den här säsongen. Det närmaste vi kommer den absurda rubriken är i följande citat:
” Skulle du kunna tänka dig att bryta upp och flytta, mitt under säsongen?
– Sådant här är alltid lurigt att prata om. Jag har kontrakt med Öster resten av säsongen, det är inte enbart upp till mig att besluta om en eventuell flytt.
Men du stänger inga dörrar?
– Absolut inte. Jag är alltid sugen på utmaningar. Ibland kan jag känna att jag flyttade hem något år för tidigt.”
Att han sedan också har känslor för HIF är förståeligt, han har trots allt spelat där i tre säsonger. Alltså – Peter, jag ber om ursäkt. Jag var en av dem som läste artikeln som fan läser bibeln, tyngd av de svårigheter vi haft på sistone, och gav mig in i hetstråden på vårt forum med full kraft. Till ingen nytta. Det enda jag bidrog med var att få ur mig lite ur den frustration som jag delar med flera andra Österfans just nu.
Frustration ja. Jag tycker mig se den överallt just nu. Det klagas och klankas på Widén, och han får utstå mycket spott och spe från Östersupportrar på forumet just nu. Det ironiska är att Leif väldigt ofta dragit samma slutsatser som vi, inte minst när det gäller spelsystem och vilka spelare som skall vara på planen. Är vi verkligen så usla fotbollskännare själva? Och isåfall – vad i hela friden är det då som säger att vår åsikt borde tas på allvar?
Men det är ju inte så. Många av oss (jag räknar mig in som en av dem) känner till den här föreningen väldigt väl, ser en del träningar och pratar med laget. Vi vet faktiskt en hel del om både Östers spelsystem, vad som passar vissa spelare bäst och vad som egentligen är felet.
Eftersom många andra skäller på Widén vill jag passa på att hylla honom. Ja ni läste rätt. Det här är en tränare som inte tar lätt på uppgiften att träna Östers IF, och som givetvis har samma mål som både spelarna och vi supportrar – att nå allsvenskan. Vi var i princip alla rörande överens om när Leif tog över efter Schenka under förra året att ”den ryska modellen” med toppstyrning och noll defensivt tänkande funkade alldeles utmärkt så länge vi vann våra matcher eller gjorde allmänna framsteg, men mindre bra när det blev motigt och vi inte längre var överlägsna våra motståndare rent spelmässigt. Som i allsvenskan 2003. Pöbeln ropade efter en tränare som kunde ta tag i defensiven, och få laget sluta spela sig ur alla situationer.
Jag tycker att Leif gjort mycket rätt. Han har varit öppen för nya spelsystem, sett vilka spelartyper som finns i truppen och anpassar sedan uppställningen efter det. Han har en öppen dialog med spelare, där faktiskt en spelare t ex kan komma med kritik utan att bli vare sig ignorerad eller utskälld. Jag tycker också att han ger unga spelare chansen, släpper t ex in Emin Nouri från start i en så pass viktig match som den mot Norrköping. Tillsammans med Nicklas Persson har han gjort ett bra jobb med backlinjen, som ser stabilare ut än på många år. Det här är bra och viktiga saker, det skall vi alla komma ihåg. Och detta för en tränare som är tänkt som en nödlösning tills vi får rätt namn på pappret.
Jag tycker faktiskt att vi inte kan lasta Leif för det dåliga spelet ute på banan. Kanske skulle ”en frisk fläkt” som tränare kunna få resultat snabbare genom att man får en ny röst i omklädningsrummet, men även en ny tränare skulle ha det svårt med dagens spelartrupp så länge det ser så uppgivet ut som det gör.
Vad är då problemet? Jo, alltså vi underpresterar. Varför underpresterar vi? Vi gör inte vårt jobb ute på banan. Inte spelarna – inte supportrarna.
För att vända trenden ute på plan så krävs det löpvillighet och lite självförtroende. Är det verkligen bara jag som tycker att spelarna ser bekväma ut på planen? När vi transporterat bollen via en snabb omställning, var är spelarna? Så ofta, så ofta kommer vi med en kille framåt på kanten, och när han är framme tar det slut. Det finns ingen att spela till. Innermittfältarna lunkar bara med i bakgrunden, fast beslutna om att inte överge sina positioner (överdrivet defensivtänk), Ottosson är som regel omringad av två eller tre bevakare och den andra ytterforwarden är för långt bort. Vad göra? Den spelare som är närmast den som har bollen måste göra sig själv till ett alternativ, och då krävs rörlighet. Rörlighet, rörlighet, rörlighet. Springer vi oss trötta så byter vi – men fram till dess så springer vi. När vi leder med tre mål kan vi möjligen gå med på att låta mittfältarna ”lunka med” igen, men inte förr.
För allvarligt talat – vi har ju spelarmaterialet. Vi har Superettans bästa mittfält, en forward i toppklass (samt några lovande som vill upp) och en backlinje som varit med i flera år nu. Men istället för att knyta näven i fickan, så ser jag många attityder på plan som mer påminner om grinighet – ett slags ”det är ingen annan som kämpar, så då gör inte jag det heller”. Jag tänkte försöka att inte nämna några namn, det behövs nämligen inte. Den spelare som vill imponera på mig i kommande matcher – den spelaren får allt springa så in i helvete så man i stil med Johan Lindhe år 2001 i hemmamatchen mot Landskrona inte ens orkar göra den obligatoriska kullerbyttan efter segern.
Och nu till oss supportrar, och det här är nästan ännu värre. Klubbchef, tränare och spelare ska sparkas, allt ska ändras på och görs inte detta så går allting åt helvete. Det vore bra om de här domedagsrapporterna kunde stanna på forumet och inte tas med till matchen, för där så kan de verkligen ställa till problem. Jag vill själv inte bli censurerad under vare sig match eller på forumet, men vi måste tänka efter lite före också. Att bli förbannad över en usel insats på planen är inte heller fel, det är allas rättighet som åskådare. Men enligt mig så kan man inte kalla sig äkta Östersupporter om man även efter slutsignalen gör allt för att dela med sig av sin negativa grundsyn. Och gång på gång på gång bedyrar hur uselt allting är.
Alltså, jag kan bli vansinnig på detta. 1998, 1999 och 2000 – det var år då vi hade full rätt att klaga. Klubben var u
selt skött, vi hade tappat våra bästa spelare för spottstyvrar och egentligen allt, allt, allt var skit. I samma veva utvecklades den ironi som är synonymt med East Front, och som helt enkelt hjälpte oss få som genomled matcherna på Norra Stå att stå ut med situationen. Nu är saken en annan – vi har genom hårt arbete tagit oss uppåt, fått snurr på ekonomin och ökat farten kring laget. Vi har kontinuerligt förbättrat spelartruppen, och trots att vi trillade ur Allsvenskan förra året bara tappat en spelare av riktigt värde. Honom har vi ersatt med den rutinerade mittfältsgeneral vi saknade förra året.
Vad i helvete är problemet?
Bli gärna förbannade på mig, det rinner ändå av mig som en gås. Men tänker ni ge upp nu är ni fan inte kloka.
Fyra poäng till täten. 24 matcher kvar. 72 poäng att spela om.
