Artikelserien om mitt liv rullar på. Efter att ha låtit er ta del av historien om min bil, fotbollskarriär och mina barn är det dags att gå ett steg till. Detta veckobrev kommer att avhandla mig och mitt jobb. Serverat på guldfat kommer den ocensurerade sanningen om hur en arbetsdag ter sig i ett stort tegelhus nära värendsvallen. Dessutom kommer Jockeluring att få veta hur nära det var att vi sprang på varandra förra veckan.
Jag jobbar som systemutvecklare. Ett yrke som låter jäkligt fiiiint. Om man skall förklara rollen systemutvecklare skulle det låta ungefär så här; En person som sätter sig in i andra företags verksamhet, analyserar verksamheten, kommer fram med lösningsförslag för att förbättra/stödja den operativa verksamheten .
Vad det egentligen betyder är att man sitter på sin stol och programmerar dagarna i ända och tar emot telefonsamtal från kunder som tycker att man är en skit som inte kan någonting. Dessutom är arbetsflödet enformigt i den mån att antingen har man arbete 24 timmar om dygnet eller så har man ingenting alls att göra. Det är aldrig en jämn ström
Nåväl, här kommer en beskrivning hur en vanlig arbetsdag ser ut.
Jag anländer till kontoret runt åttatiden. Tar en mugg pulverkaffe och går fram till fönstret som vetter mot Värendsvallen. Noterar att gräsmattan har gått i vinterdvala trots att det är i början av maj. Gott om folk som försöker få ordning på gräsmattan är det ont om, precis som det har varit i ett par år nu.
Jag slår mig ner i kontorsstolen och bläddrar igenom min kalender, ser att det är vansinnigt många saker som måste bli klart, helst i går. Börjar dock dagen med att surfa in på Östers hemsida, fortsätter med EastFront.net där jag läser igenom alla nya meddelanden och artiklar. Fortsätter vidare till de stora tidningarnas hemsidor och plöjer igenom dessa. Till sist har jag några andra hemsidor som måste läsas igenom varje morgon. När jag har plöjt igenom även dessa brukar det vara dags för pulverkafferast med kollegorna.
Efter kafferasten går jag in på eastfront.net igen och plöjer igenom allt nytt. Expressens sportsida brukar vara hyfsat uppdaterad vid det här laget så jag läser igenom den också. Nu brukar klockan vara runt 10 – 10.30 och det är dags att börja jobba. Först en snabb titt på Värendsvallen. Nope, ingen som jobbar med gräsmattan.
Jobbar intensivt i 15 minuter. Sedan brukar telefonen ringa. Det är en kund som ringer och talar om hur jäkla dålig jag är. Tack så mycket. Allt var fel i programmet de fick förra veckan och de vägrar att betala för sig så länge som det är fel, dessutom är jag en värdelös programmerare. Tack igen. Jag frågar om de hade utfört allt som stod i installationsmanualen. Nähä, det hade de inte gjort. Men det är mitt fel att det inte har gjort det. Jo det så klart.
Debiterar kunden 75 minuters arbetstid bara för att jäklas.
Jobbar hårt i 10 minuter till, kollar sedan in Eastfront.net igen. En titt på tidningarnas hemsidor. Sedan dags för lunch.
Efter lunch går jag igenom Internet igen. Tittar till värendsvallen, och kors i taket det är någon på gräsmattan. Tyvärr ingen arbetare, det är Camilla Johansson som värmer upp. Sedan ringer telefonen igen.
En kund, så klart. De vill ha ett litet tillägg till det program de redan har. Jag säger att det tar ungefär två dagar att uföra. Oh jäklar vilken dålig programmerare jag är. Det är ju bara att lägga till en knapp i programmet. Jovisst, varför gör han det inte själv då undrar jag, inte högt förstås. Vi enas om att han får klaga hos min chef istället.
Debiterar honom en timmas jobb för 5 minuters telefonsamtal, går sedan på pulverkafferast igen.
Efter pulvret kör jag igenom Internet och Värendsvallen igen. Sen är det en timma kvar tills jag slutar. Då ringer det ännu en kund. Han har kommit på en fräck grej som han vill ha in i det program jag gör för honom. Problemet är att då måste jag ändra allt jag redan har gjort. Kunden fattar inte, han vill ha det gratis. Jag försöker förklara, då ifrågasätter han min kompetens. Jag försöker förklara för honom att om man börjar bygga en bil och halvägs in i arbetet vill kunden ha en buss i stället måste man göra om allt från början. Han fattar fortfarande ingenting, jag bygger väl inte bilar? Nä, just det. Jag hänvisar honom till chefen.
Debiterar honom 2 timmar. Bra, då har man lyckats debitera 80% den här dagen också.
Dags att gå hem, 30 minuter tidigare idag med. Det är för jäkligt att man skall ha så mycket att göra annars kunde man ha gått en timma tidigare.
Sa jag att jag hade ett tufft jobb?
Och så vad det här med Jockeluring. I veckan som har gått har jag varit i Stockholm å arbetets vägnar. Jag hade tänkt att ägna onsdagseftermiddagen åt Öster och deras match mot Enskede. Dessutom hade man fått möta Jockeluring. Jag såg fram emot att äntligen få klämma näven på denna mytomspunna legendar. Klockan närmade sig 5 på eftermiddagen och jag var på väg att packa ihop och ge mig iväg för att försöka hitta till Enskede.
Då säger en kollega till mig att vi skall dra iväg på en pubrunda. Och en pubrunda tackar man inte nej till, speciellt inte då kollegan har företagskort.
Så Luring, det var trevlig att nästan ha fått träffat dig.
Rottne/Åby har så här långt skramlat ihop 1 ynka pinne på 3 matcher. Pinnen kom i senaste matchen i derbyt mot Braås. Detta derby som får blodet att koka, barnen att gömma sig under sängarna, männen att slipa knivarna och får mammorna att börja oja sig ett par veckor innan. Givetvis lockar det åskådare i hundratals. Eller kanske inte, i år var det ett fyrtiotal som trotsade regnskurar och hockey för att se en ganska medioker match.
1 pinne på 3 matcher, man kan tro att paniken ligger nära till hands. Man kan tro att vi funderar på att värva någon brasse för att styra upp det hela. Man kan tro att tränaren sitter löst. Men icke, livet har sin stilla gång. Träningarna är som förr, tränaren sätter ut sina koner på samma ställen som förr, toaletterna är lika skitna som förr.
Men snart vänder det, ny match i morgon och då jäklar!
Sista ordet:
Om Kaspars, han de kallar gurkan, är med i morgondagens match får vi det svårt. 12 gurkor mot 10 österspelare är inget lett match.
Förlust i morgon och jag kräver att vi ringer Joao Rodrigo igen!
Jag mötte Lassie 1: Jag tog med mig familjen på Växjöloppet där sonen fick springa tidningslöpet. I samma lopp var Johan Mattsson med son med. Jocke körde sin yviga löpstil, medan hans son, än så länge, hade mer normal stil. Jag eller, rättare sagt, sonen vann.
Jag mötte Lassie 2: På växjöloppet var även Liatorparn och minglade. Jag såg inte till några barn så jag misstänker att han var där för att se till så att inga av hans adepter tjuvtränade. Han nickade åt Johan Persson på smp. Johan Persson tittade sig ängsligt åt sidorna ett flertal gånger. Förmodligen rädd för att möta någon bortskämd slyngel.
Jag mötte Lassie 3: Vi var på Team Sportia på samarkand idag. Jocke Karlsson såg ut som han redan var inne i morgondagens match. I vilket fall som helst gick det inte alls fort när han packade upp skor. Blicken var någon helt annan stans.
Senaste hemmamatchen tog jag med mig dottern. Vi satte oss på huvudläktaren. För mig kostade det 120 spänn, vilket är ok. För dottern, som är sex år, kostade det också 120 spänn. Det är däremot riktigt, riktigt dåligt. Hur skall man locka mer folk till matcherna med de priserna.
DP är en gåta. Efter en väl genomförd försäsong utan skador eller annat krabb förväntar man sig att detta blir hans år. Istället har han helt kommit bort i säsongsupptakten. Denna Velic-sjuka är tydligen smittsam.
Men å andra sidan, får vi
bara en frispark 40 meter från mål så kommer vi nog att känna igen DP igen.
Det om Rodrigo var givetvis ett skämt.
