Som vi alla vet så kommer vi Östersupportrar att följa Öster i Superettan istället för Allsvenskan i år. Men hur såg det egentligen ut när vi var nere i Superettan senast? Vi tar er bl a med tillbaka till 2002, det lag som vann serien då och finner en hel del likheter med dagens lag även om spelsystem och tränare rykt all världens väg sedan dess. Vi ska också analysera hur pass mycket bättre eller sämre de olika lagdelarna Öster är i år jämfört med förra årets allsvenska sejour.
2002 var på många sätt ett fantastiskt år. Inte bara för den kommande seriesegern i Superettan, utan också för att det var första gången man som Östersupporter kände att den envetna iskalla motvinden som piskat oss i ansiktet sedan slutet av 90-talet faktiskt skulle mojna till slut. Vi hade fått tillbaka Andreas Ottosson från Norge, och vi visste från början att vi hade ett av seriens bästa anfallspar – Ludde/Otto – iochmed detta. Vi skulle också lyckas med konststycket att värva tillbaka Daniel Petersson från då degraderade Umeå FC utan att egentligen veta att vi därmed fick tag i seriens bästa spelare det året. Publiken började återvända till Värendsvallen efter flera års träda, sponsorerna började vakna… ja, det var en härlig tid i någon slags yra där man som Östersupportrar knappt vågade nypa sig i armen p g a att man var rädd att alltihop var en våt dröm.
2004 är lite annorlunda. Inte gällande det sportsliga får vi väl hoppas, men numer är Östers IF ett stabilt lag med några få kala fläckar att ta itu med (till skillnad från Värendsvallens A-plan anno april 2004) och ett lag som alla motståndare vet var de har någonstans. Som skyhöga favoriter till seriesegern i de flesta tidningar som hittills tippat Superettan, och även hos de flesta spelbolagen. Publikintresset från succésäsongen 2002 och allsvenskan 2003 är kvar, de flesta sponsorerna från förra året är kvar och ja – t o m de viktiga spelarna är kvar. Förutom en viss svart diamant som numer bidar sin tid i fel rödblå dress…
Det jag vill komma fram till är att det finns helt andra förväntningar på laget i år. Från spelare, supporters, lagledning, sponsorer, publik, media… ja överallt. 2002 hette det fortfarande att vi ”byggde för framtiden”, och att vi inte hade något direkt behov av att gå upp. Nu är det precis tvärtom. Nu är det oerhört viktigt för föreningens bästa att vi vänder uppåt direkt, främst med tanke på sponsoravtal och spelarkontrakt. Sekundärt också med tanke på publiksnitt, souvenirförsäljning m.m. eftersom en utebliven toppstrid skulle spräcka budgeten rejält.
Med de sakerna sagda så koncentrerar vi oss så på det sportsliga. Motståndarlagen tänker jag inte gå in på här, utan de behandlas i en separat artikel framöver. Jag tror dessutom att vår svåraste motståndare att övervinna finns i den ovan nämnda press på laget som knappt existerade 2002 men som nu är högst signifikativ.
Vi har ju som bekant bytt tränare också. Kouznetsov fick sparken sommaren 2003, och dåvarande sportchefen Leif Widén tog över som tränare tillfälligt – som det hette då. Lite spännande är det allt att Öster fortsätter med Leif Widén som tränare utan att för den sakens skull tillsätta sportchefsposten… Den senare skall enligt uppgift delas mellan herrarna Rydén/Widén, vilket åtminstone i undertecknads ögon låter som en tillfällig lösning. Frågan är således om vi tänker värva en ny tränare eller en ny sportchef, och mitt tips är att det blir det förra. Kanske redan under pågående säsong… Men vi ska inte gå händelserna allt för mycket i förväg nu.
Vi tar oss an och betygsätter de olika årens lagdelar en efter en genom att enkelt redovisa huruvida lagdelen är bättre, likvärdig eller sämre i år än tidigare år.
Målvakter
Det här blir en kort historia att skriva då det inte hänt ett enda dugg rent spelarmässigt på den här fronten mellan 2002 och 2004. Björn Stringheim och Peter Kennfors är fortfarande Östers målvaktspar, och man kan konstatera att bägge spelarna utvecklats sedan 2002. Stringheim var talangen från Malmö FF som egentligen bara behövde en klubb som trodde på honom för att lyckas, och andremålvakten Kennfors har visat goda takter när han väl fått hoppa in. En klar positiv utveckling som sagt. Jag drar ner betyget nedan för 2002 då Stringheim faktiskt var rätt darrig under stora delar av den säsongen.
Status jämfört med 2002: Bättre
Status jämfört med 2003: Likvärdig
Mittbackar
Här har det faktiskt inte heller hänt så mycket sedan 2002, sett till de spelare som förmodligen får huvuddelen av förtroendet 2004. Goran Jevtic fick inte förnyat kontrakt efter 2002, och med facit i hand kan man konstatera att det var rätt utan att för den sakens skull förringa Gorans insatser under året som tog oss tillbaka till finrummet igen. 2003 förvärvades Fredrik Bild och Kaspars Gorkss, varav den förstnämnda abbonerade på så väl kaptensbindel som nyckelspelare i försvaret under den allsvenska sejouren. Det mest intressanta mittbacksparet som jag ser det är just nu de segslitna kämparna Christer Thor och Markus Jonsson. Bägge har funnits med i rödblått hela vägen igenom de svåra åren, och aldrig har de sett så bra ut som i år. Thor har fått en försäsong utan skador, och spelar numer utan det annars obligatoriska knäskyddet. Jonsson har sakta men säkert utvecklats till en mittback av mycket hög klass, och är faktiskt en av nyckelfigurerna i år. Det är osäkert om Fredrik Bild någonsin kommer tillbaka till elitfotbollen igen p g a sina knäproblem, och även om han nu gör det så tippar jag att han skulle få svårt att ta en ordinarie plats förutsatt att ingenting händer med Thor/Jonsson. Gorkss får rollen som tredjeval, en outsider som har mycket kvalité inom sig och som aldrig viker en tum på fotbollsplanen. I år har vi även duktige Erik Tengrot som s k lärling från Tipselit i A-laget, man jag tippar att han främst lär få praktisera på ytterbacksplatserna vid de tillfällen han hoppar in i årets Superetta.
Status jämfört med 2002: Bättre
Status jämfört med 2003: Likvärdig
Ytterbackar
Jag börjar med Leif Widéns egna ord till mig efter Östers årsmöte nu i år: ”En frisk Jocke Karlsson är som ett riktigt bra nyförvärv.” Men kan bara hålla med. Det blonda yrvädret från Klippan är nu helt fri från sina tidigare besvär, har sett mycket bra ut under årets försäsong, och han har som ni vet varit med under hela vägen men varit skadad under större delen av såväl 2002 som 2003. Den andra Karlsson:en, Patrik tycker jag i det här skedet redan håller allsvensk klass, med ett minus för brist på den snabbhet som ofta kännetecknar dagens ytterbackar. Numer kan han dock uppväga det med sin rutin från elitfotbollsspel under flera år, nu senast i Allsvenskan. Daniel Petersson, som abonnerat på högerbacksplatsen i Jockes frånvaro, är mer en offensiv mittfältare än ytterback och skall i mitt tycke därmed helst också hålla till på mittfältet. 2002 kunde vi ibland se Stefan Paldan (inget nytt kontrakt inför 2003) på den här platsen, men även han var som bäst på mittfältet. Markus Jonsson (se mittbackar ovan) varvade mittbacksspel med ytterbacksspel under 2002 och 2003, men den tiden är förbi nu. Det har alltså i princip inte hänt någonting på ytterbackssidan sedan 2002, mer än att Patrik Karlsson blivit mer erfaren och Jocke Karlsson fått vara skadefri rekordlänge (peppar peppar). Gorkss och Tengrot (se mittbackar ovan) samt unge ”lärlingen” Daniel Nilsson (ny från Ljungby i år) kompletterar.
Status jämfört med 2002: Bättre
Status jämfört med 2003: Likvärdig
Innermittfältare
Här snackar vi förändringar, och positiva sådana. 2002 var innermittfältet i huvudsak en soppa bestående av Stefan Paldan, Johan Matsson, Denis Velic och Mathias ”Senan” Johansson. Med soppa menas i det här fallet att det inte fanns någon egentlig kontinuitet i denna så viktiga lagdel, vilket innebar att vissa matcher såg det rent fantastiskt ut och i andra så var det ren katastof. Paldan och ”Senan” försvann inför 2003, och ersattes av en viss Atiba Hutchinson som i mitt tycke tillhörde Allsvenskans toppskikt under förra året. Dock är han ju numer tyvärr historia. Denis Velic är underbarnet som kom som en virvelvind under 2001, och fick se säsongerna 2002 och 2003 som splittrade mest p g a skador. I år ser han dock bättre ut än någonsin tidigare, och där ser man vad en skadefri försäsong plus några års mognad kan göra. Johan ”Jocke” Mattsson lär nog endast göra sporadiska inhopp centralt under 2004, och jag tycker nog att hans fina vänsterfot gör sig bäst på yttermittfältsplatsen i alla fall. Men nu till de två utropstecknen som förhoppningsvis förgyller Östers centralmitt 2004 – Peter Wibrån och Fredrik Gustafson. ”Wibbe” återvände till Öster sommaren 2003, och är mycket viktig för laget. Gustafson återbördades till sin moderklubb från norska Molde i år i samma veva som Atiba inte ville förlänga sitt kontrakt, och är som vi vet vid det här laget en riktigt, riktigt bra värvning. Iochmed den numer starka centrallinjen kan vi nu spela med tremannaanfall (4-3-3) vilket ger en tänkt startuppställning med Wibrån/Gustafson/Velic – en uppställning som hör hemma i den allra högsta serien. Betyget för 2003 nedan är satt med tanke på att ”Wibbe” inte kom till förrän efter halva säsongen.
Status jämfört med 2002: Bättre
Status jämfört med 2003: Bättre
Yttermittfältare
Även här har det hänt saker. 2002 delade ”Senan” och Johan Mattsson (se innermittfältare ovan) oftast yttermittfältsplatserna med Daniel Petersson (se ytterbackar ovan) och numera ratade trion Daniel de Stefano (numer Falkenbergs FF) Alexander Steen och Peter Gitselov (numer i Bodens BK). Daniel Petersson var magiskt bra på den här positionen redan 2002, men skador på ytterbackar samt brist på bättre alternativ gjorde att han fick så mycket speltid på den här positionen som han egentligen skulle ha haft. Hoppas och tror på bättring 2004 när det gäller den punkten. Inför 2003 kom Johan Svensson från Mjällby, en riktigt bra värvning trots mångas tveksamhet då, och han lär bli bofast på den andra platsen så länge han inte är skadad. På den här platsen kan man som komplement sätta Freddy Söderberg (ny från Värnamo) och givetvis ”gamle” räven Johan Mattsson vars vänsterfot mer än en gång avgjort matcher till Östers fördel. Jag sparar ett ess i rockärmen – John Sallhag, uppflyttad från Tipselit. En fantastisk talang som lär hoppa in i många matcher i år, och som undertecknad tror stenhårt på. Här skall tilläggas att det som vi här kallar yttermittfältare lär bli mer som ytteranfallare 2004 i och med att vi numer spelar 4-3-3/4-5-1.
Status jämfört med 2002: Bättre
Status jämfört med 2003: Likvärdig
Anfallare
Hittills har rabblandet av lagdelar varit en positiv historia. Nu är den inte lika positiv längre. Det som var vår starkaste lagdel 2002 är 2004 vår på pappret svagaste, och jag hoppas sannerligen att de unga spelare som är tänkta att komplettera räven Andreas ”Otto” Ottosson på topp tar sitt ansvar samt får den speltid de behöver för att utvecklas. Skall dock påpeka innan ni anklagar mig för att vara alltför negativ att det verkar som om vi kommer att spela 4-3-3/4-5-1 med ”Otto” som ensam forward centralt, vilket minskar kraven på komplement drastiskt – förutsatt att då inte ”Otto” blir skadad… I en 4-3-3 så lär som sagt de spelare som jag ovan kallar yttermittfältare användas som ytteranfallare i första hand. De unga spelarna jag pratar om ovan är den evige talangen och f d juniorlandslagsmannen Anton Axelsson (med en tung försäsong bakom sig) samt Freddy Söderberg (se även yttermittfältare ovan). Både Axelsson och Söderberg behöver dock speltid som jag ser det för att kunna bli fullgoda komplement – rätt virke finns där, men det måste bearbetas. 2002 och 2003 hade vi tillgång till en viss Ludwig ”Ludde” Ernstsson, en toppspelare som inför det här året tvingades ge upp sin egen spelarkarriär p g a knäproblem och nu istället får sprida sina kunskaper och sin inställning vidare till våra Tipselitspelare. Även numer ratade men ändå nyttige Mikael Thomasson (numer tillbaka i Kristianstads FF) fanns som komplement under de här åren. 2003 testade vi med Dani Hamzo, som dansade en sommar och gjorde det riktigt bra samt brassefloppen Joao Rodrigo som en komplementsvärvning under sommaren.
Status jämfört med 2002: Sämre
Status jämfört med 2003: Sämre
