Igår vann Öster som bekant över Sandefjord på La Manga med stabila 3-1. Jag satt väl som de allra flesta andra Östersupportrar på hemmaplan och läste webrapporten med jämna mellanrum och gladdes över att de erkänt hårdföra norrmännen i Sandefjord hade det tufft mot ett tekniskt och snabbt Öster, men allt det positiva förvandlades till oro när osterfotboll.com deklarerade: ”Fredrik Gustafson utbytt, Kaspars Gorkss in på hans plats”
I det skedet visste vi inte vad skadan handlade om, och jag såg för mitt inre öga hur en stor och tung norrbagge kommer glidande över mittcirkeln, och i nästa sekund träffar Fidde med dobbarna rätt över knäet. Precis den bilden såg jag. Kanske har jag tagit åt mig lite för mycket av Per ”MATTAN” Josefssons träningsrapporter på forumet här på eastfront.net; de som brukar innehålla t ex följande ”Putte Karlsson linkar av efter halva träningen. KARRIÄREN ÖVER?”, men ändå.
Jag har insett Fiddes betydelse för Öster 2004.
Vi var nog rätt många 2003 som hade stora förhoppningar på Peter Wibrån när hans tunna kalufs väl började synas på träningarna på sommaren. Att han ensam skulle återvända från Bundesliga som värsta baronen och rädda Öster; styra upp mittfältet och ta över Luddes och innan honom Paldans fallna mantel som inspiratör. Men Wibbe är inte den spelaren, och har aldrig varit det. Wibbe är spelaren som arbetar oavbrutet i 95 minuter trots att matchen bara pågår 90 minuter, och som när han får möjlighet ofta kommer i rätt position i andravågen och är därmed extremt målfarlig. Lägg dessutom därtill hans viktiga rutin och hårdhet i kroppen, och voila – Peter Wibrån in a nutshell. Men den ”pappa” vi eftersökte var han inte.
Men nu har pappa kommit.
Fredrik ”Fidde” Gustafson. Jag tror att de allra flestas skarpaste minne av honom är målet mot Djurgården hemma i kvalet -97, det som han resolut stänkte in mitt framför testosteronstinna DIF-supportrar redan efter några minuter av matchen och därmed totalt förstörde då blåblåas afton. 1998 flyttade han dock till Halmstad BK, och de allra flesta trodde kanske att Fiddes saga i Öster var all. Men ett Österhjärta mina vänner, det slutar inte att slå.
Kanske fattade jag det redan på presskonferensen när den stora nyheten att Fidde skrivit på femårskontrakt med Öster kablades ut. Fidde fick frågan om han följt Öster på sistone, och smått generad förklarade han följande:
”- Jag brukade ha på sidan 377 på Text-TV, ligga ner på golvet och ömsom skrika i förtvivlan och ömsom jubla…”
Sedan berättade Fidde lite om tiden sedan han flyttade till Norge 2001, om envetna skadeproblem som nu är borta. Men hela tiden kom han tillbaka till att endast var Öster som kunde tänkas komma ifråga av de anbud han fått i Sverige, och som skulle kunna få honom att flytta på sig. Flera av Fredriks anbud vid den här tiden kom från norska och svenska klubbar i förstadivisionerna, och skulle definitivt ha satt honom i rampljuset på ett helt annat sätt än vad Superettan 2004 kommer att göra. Men Fredrik valde Öster.
Och vi fick vår pappa.
I träningsmatcherna hittills i år så har vi plötsligt hört en röst på mittfältet. ”Backa Denis!”, ”Gå Freddy!”, ”Kommer mot dig Jocke!”. Rösten har tillhört Fidde, och ni kan säga precis vad ni vill om vad det betyder att ha en verbal kommunikation men jag hävdar med en dåres envishet att det är precis det här vi behövt. En spelare som tar det lilla extra ansvaret, en tvåvägsspelare med rätt fysik som inte viker ner sig och som såväl kan bryta en boll som att slå smörpass.
Igår i La Manga var Fidde enligt rapporter kung i en halvlek tills Sandefjords svenska mittback Andreas Augustsson sänkte honom med ett knytnävsslag på näsan. Det återstår ännu att se om något är brutet, svullnaden var för stor igår för att kunna avgöra men tro inte att en sån skitsak kommer att hindra en kille som Fredrik Gustafson.
Han är ju pappa nu.
