I veckans brev får du bland mycket annat lära dig att man inte bör mucka med globala parfymkoncerner, att man gör bäst i att lämna Frankrike om man är fransk nazist, att gamla kärringar också kan vara kåta och att sydafrikanska polisassistenter inte tycker att det är så noga att hålla sig till sanningen.
Dessutom kan jag avslöja att om du jobbar dygnet runt tio år i sträck är risken överhängande att du en dag drabbas av bensinstopp. Det är den dåliga nyheten. Den goda är att om du jobbar dygnet runt tio år i sträck kan det hända att du har en och annan krona över så att du har råd att åka utomlands för att kurera dig. Om jag och Ludde Pung har den likheten att vi båda tog slut i höstas så verkar det tyvärr som att det bara är jag av oss båda som är tillbaka i gammalt gott slag till premiären (snälla Ludde, träna i smyg!).
Hur som helst så drog jag till Sydafrika för själavård. Vid pass avresan var jag både trött och hängig och att kånka runt på ett flera kilo tungt handbagage lockade inte, så jag packade ner min bärbara dator i resväskan. Det var sista gången jag såg den.
Däremot gissar jag att någon annan såg den, på Arlanda eller Heathrow, på sin röntgenskärm. Denne någon (jag gissar fortfarande) meddelade en kumpan att den stora svarta väskan med det rödblåa märket vore värd att bryta sig in i. Själv satt jag medan det hände och drack grogg i godan ro, det vet jag med säkerhet oavsett på vilken flygplats tillgreppet ägde rum (eller för den delen om det skedde i luften).
Polis med blankett
Naturligtvis upptäckte jag inte att datorn var försvunnen förrän jag öppnade min väska igen hemma hos den kompis där jag skulle tillbringa första natten. Alltså stegade jag dagen därpå in på en förorts-polis-station till Kapstaden för att i vederbörlig ordning meddela stölden, så att försäkringsbolaget här hemma kunde ha något att skratta åt (du tror väl inte att dom ersätter dator placerad i resväska?). På en av stationens väggar var det fullt av fantombilder av jagade mördare och jag bad till Gud om att polisen inte skulle tycka att jag var lik nån av dem. Min i sammanhanget bleka hy gav därvidlag visst hopp.
När jag berättat allt som fanns att berätta för den polisassistent som suckande tog sig an mitt ärende, så tog assistenten fram en blankett att fylla i. Och så ställde han första frågan enligt blanketten:
– Var ägde tillgreppet rum?
– Tja, det vet jag inte. I Stockholm, London eller Kapstaden eller möjligen nånstans där emellan…
Assistenten tittade trött upp och meddelade att han inte kunde skriva så på sin blankett. Jag hade ju just räknat upp en tredjedel av jordklotet som potentiell tillgreppsplats. På det svarade jag att jag beklagade att blanketten inte svarade upp mot verkligheten men att verkligheten väl ändå borde ha första tjing.
– Vi skriver Kapstadens Internationella flygplats, sa assistenten.
– Fast det är nog det minst sannolika, sa jag.
– Nu går vi till nästa fråga, sa assistenten. När ägde tillgreppet rum?
– Nånstans mellan i går lunch och nyss, sa jag.
Assistenten tittade upp igen och bad mig att inte krångla till saker i onödan. Och så föreslog han klockan 09.30 i morse som tillgreppstidpunkt. ”Svensk eller sydafrikansk tid?” skojade jag, men assistenten tyckte inte att jag var rolig, och det var jag kanske inte heller.
– Hur gick tillgreppet till? undrade han i stället, enligt fråga 3 i formuläret.
– Menar du hur det gick till eller vad vi ska skriva om hur det gick till?
– Jag tror att det är bäst att jag sköter det här själv, sa assistenten. Du kan slå dig ner där på bänken så länge.
– Du menar där borta, under alla mördarbilderna?
– Just det. Jag är strax klar.
Bara någon minut senare var han färdig. Datorn hade nu stulits ur min väska på flygplatsen i Kapstaden klockan 09.30 samma dag, d.v.s. ca en kvart innan jag och resväskan landade på nämnda flygplats. Assistenten bad mig skriva under blanketten och på det tittande han på densamma och sa:
– Jag ser här att tillgreppet ägde rum på Kapstadens Internationella flygplats, alltså är det till den lokala polisen på flygplatsen som du ska vända dig. Jag kan tyvärr inte ta emot din anmälan här.
Diverse bekantskaper
Så började Sydafrikavistelsen. Precis på det sätt en utbränd psykpatient inte önskar. Fortsättningen blev bättre, i en dalgång mitt i vindistriktet Stellenbosch. Där checkade jag in på ett litet lägenhetshotell och blev förstås strax bekant med en massa människor och djur i min omgivning trots att jag gjorde allt som stod i min makt för att få vara i fred. Här följer ett urval av de bekantskaper jag gjorde i min dalgång:
F.d. parfymhandlare John från England. Han hade en lysande rörelse ända tills en av hans dofter råkade bli lite lik Chanel no 5. Chanel kallade in fler advokater än vad John hade anställda och malde sönder honom i holländsk domstol. Men John kämpade tappert; vann rent av i första instans. Då kallade Chanel in lika många advokater till och i nästa instans var det kört. Johns firma gick omkull, John själv fick gå från gård och hem. Fast när jag var som mest bedrövad över denna tragik tröstade John mig med att det bara var en gård och ett hem han hade behövt lämna. Han hade fortfarande tre kvar tillsammans med sin hustru; ett i England, ett på Irland och ett i Sydafrika. ”Dessutom” sa John med ett flin: ”Dessutom hade Chanel rätt. Vår doft var för fan rena kopian!”
80-årige Henri från franska Calais. Han hade som tonåring ”gått på myten om Frankrikes storhet”. Men när han en gång hamnade i Tyskland ”fick jag upp ögonen på vad verklig ordning och reda var” berättade Henri. Så han började att högljutt heja på tysken i kriget och när röken var skingrad fick Henri packa väskan i smyg om natten och ge sig av tillsammans med sin flickvän. ”Stämningen var sådan att vi gjorde bäst i att resa ganska långt”. Det var så han och den blivande hustrun hamnade i Sydafrika 1945. Och där var det ju på god väg att bli full ordning och reda ordning (negrerna för sig, riktigt folk för sig) så Henri och hans i dag anskrämligt fula käring blev kvar ända tills apartheid upphävdes. Då flyttade de tillbaka till Calais där alla som kunde komma ihåg dem redan var döda. Nu var Henri och hans fula käring på besök i Sydafrika för att hälsa på barn och barnbarn. Henri har inte lärt sig ett piss av historien och jag kände mig väl inte i tillräcklig form för att försöka omvända en 80-årig fransk rasist-nazist. Jag nöjde mig med att meddela Henri och hans häxa att jag föredrog annat sällskap. Ett kylskåp, till exempel.
Den 15 år gamla schäferhunden Irma som i sin barndom utbildades till att skälla på alla svarta (och hugga om det behövdes). Det där var ganska vanligt med hundarna under apartheid, men Irma var aktiv anti-rasist och stack i stället från matte och hennes dotter (och köptes så småningom loss från ägarna). Sedan dess går Irma omkring och är snäll mot allt och alla utom mot kombinationen blond kvinna med blond dotter. Då får Irma spel. Förmodligen gick matte och dottern rätt hårt fram i sina utbildningsförsök.
Golfbanechefen Charles vars far och farfar en gång flydde från Stalin eftersom Stalin inte gillade judar. Riktigt hur Charles pappa hamnade i Sydafrika hann jag inte räkna ut, men jag kan förmedla Charles favorithistoria, i fri översättning från engelska:
Det var två unga, virila män som satt och spelade kort i en bar. Den 75-åriga änkan till barens tidigare ägare kom fram till männen och höll fram en knuten högernäve. ”Den som gissar vad jag har i handen får ligga med mig” sa käringen. De unga virila männen svarade inte, utan bara fortsatte med sitt kortparti. Men käringen gav sig inte: ”Den som gissar vad jag har i handen får l
igga med mig” sa hon igen. ”Kan du inte gå härifrån?” sa en av de båda virila männen. ”Kom igen nu” sa käringen. ”Den som gissar vad jag har i handen får ligga med mig”. Den andre av de båda männen tänkte att det här måste ju få ett slut så han gissade, så dumt som det bara gick: ”Jag tror att du har en fullvuxen elefant i handen” sa han. ”Det var nära nog” sa käringen. ”Kom så går vi”.
Bafana Bafana
Precis som det svenska hockeylandslaget heter Tre Kronor har sydafrikanerna gett det egna fotbollslandslaget namnet Bafana Bafana av skäl jag inte blir klok på. Hur som helst så åkte Bafana Bafana ut ur afrikanska mästerskapen för ett par veckor sen, med huvet före. Stora problem mot Benin (!) i första matchen, utspelade av Nigeria och Jay Jay Okocha i andra matchen och otillräckliga 1-1 mot blivande finalisten Marocko i tredje matchen. Trea i gruppspelet, tack och adjö. På det följde oändliga krisprogram i radio och TV, där ingen missade det faktum att Bafana Bafana dessutom hade fått stryk av Mauritius (typ Albanien) strax före mästerskapen.
På tal om fotboll, Sydafrika och apartheid följer här en kort historielektion. Exaktheten i uppgifterna garanteras icke. Härvidlag har jag inspirerats av en viss polisassistent på en förortsstation till Kapstaden.
De började tidigt 1900-tal med ett eget fotbollförbund för varje upptänklig hudfärg. Det var White Football Association, Bantu FA, Indian FA, Coloured FA och allt möjligt. 1958 lade sig FIFA i det hela och godkände den helvita organisationen som den enda rätta. På det följde starten av den helvita nationella ligan 1959.
Men tydligen rådde det olika viljor inom toppen av FIFA för under de följande åren blev den helvita organisationen ömsom utesluten och ömsom tagen till nåder igen. För att blidka FIFA lät man meddela att man skulle skicka ett helvitt lag till VM 1966 och ett helsvart till VM 1970. Nåt däremellan var ju inte att tänka på.
Tyvärr var det någon i det helvita fotbollförbundet som i det läget kom på att dom borde skjuta av några av topparna i det alternativa, multi-ras-förbund som hade dykt upp där i kulisserna och störde. Otaktiskt nog skedde dessa avskjutningar strax före FIFA:s kongress 1964, så kongressen körde över FIFA-ledningen och stängde av det helvita förbundet igen. Bye, bye VM.
Men den helvita organisationen gav sig inte. För att blidka FIFA planerade man en match mellan ett helvitt och ett helsvart klubblag i Swaziland. De spelade visserligen inte tillsammans (det fick ju vara någon måtta), men de skulle ändå vara på samma fotbollsplan samtidigt. FIFA gillade idén och hjälpte till med arrangemangen. Dock hade ingen tänkt på att få med den sydafrikanska regeringen på det hela. Plötsligt lät inrikesministern meddela att han inte tänkte utfärda några pass till vare sig svarta spelare eller fans. Det skulle väl få stopp på jamsandet med alla fotbollsnegrer, tänkte ministern men fann till sin förvåning att FIFA kände sig tvunget att stänga av den helvita organisationen igen. På det vaknade till och med IOK, så nu var sydafrikansk fotboll avstängd från OS också. Världen är allt bra orättvis, tänkte nog ministern.
Ja, och på den vägen var det sen till 1990 då Mandela släpptes fri. Tre år senare var ett riktigt förbund bildat och Bafana Bafana med både svarta och vita spelare (och allt däremellan) kunde för första gången möta världen. Att fotboll är en ”svart” sport i Sydafrika och att det bara var en enda vit (dessutom oduglig) spelare med i Afrikanska Mästerskapen 2004, det är liksom en annan historia. Vitingarna håller i stället på med super-fjoll-sporten cricket.
Hemma igen
Min lilla dalgång i Western Cape var så snarlik paradiset att jag förlängde resan två gånger innan längtan efter sambon och Eastfront.net blev för stor. Väl hemma inser jag nu att jag och sambon måste göra slag i saken och flytta till en röd stuga i Sörmland. Att stanna i Solna-betongen bland alla AIK-are, stora som små, går bara inte längre. När jag nyss var ute och tog en promenad hörde jag följande dialog mellan två gulsvarta små troll (båda stod och drällde utanför McDonalds till ingen nytta):
– Och hur gammal är du?
– Tolv. Hur så?
– Löjligt.
– Hur gammal är du då?
– Jag fyller 15 om två dar.
– Som om jag bryr mig. Min brorsa är 22.
– Vadådå, min brorsa är 27.
Intelligent dialog, va? Både tolvåringen och 15-åringen (minus två dagar!) lär växa upp till meningslöst våldsamma AIK-supportrar med fokus på att hata snarare än att dyrka. Såna är inte vi EF-are. Vi älskar vårt lag i stället för att häckla konkurrerande klubbar. Om det inte gäller Kalmar FF, förstås. Eftersom utredningar visar att homofobin är utbredd bland lågpresterande män på landsbygden är det nog där vi ska sätta in stöten. Betänk också att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så blir den nästan sann (lex George W Bush). Alltså: Kalmar FF består endast och uteslutande av cricket-älskande fjollbögar. Efter varje förlust tröstar sig lagmedlemmarna i omklädningsrummet med oralsex och byteshandel med sexhjälpmedel.
Min uppriktiga förhoppning är att om jag upprepar det sistnämnda tillräckligt ofta i kommande veckobrev så blir det till sist sant, precis som lögnen om att Saddam utgjorde ett hot mot världsfreden. Och om nån cricket-älskande krönikör på icke nämnd lokaltidning skulle få för sig att låtsas bli upprörd så byter jag bara ut Kalmar FF mot Landskrona Bois. Ont skall med ont förgås (sorry, MFC, no hard feelings).
Avslutningsvis tar jag av mig kepsen och knäpper händerna. Under min bortvaro har Atiba gett sig av till Helsingborg och Stig Svensson till himlen. Tack för det som var, Atiba. Och tack Stig för allt. Själv har jag nog rest färdigt för ett tag. Om man inte räknar bortamatcherna.
