Atiba Hutchinson. En gång den mystiske Mr X. Killen som lyfte ett trött och utspelat Östermittfält med sin blotta närvaro, och som stärkte vårt sega anfall med sina tåfjuttsmål. Han som ensam kunde ta sig ur en situation där tre motståndarmittfältare försökte sno bollen av honom, och som hela tiden varit en reko kille – en äkta svärmorsdröm som levt för sin fotboll och tagit seriöst på allt som har med Östers IF att göra. Man kan inte bli förbannad på honom.
Den första tanken man hade när nyheten blev officiell vid 9-tiden ikväll var ungefär ”jaha, som väntat”. Ungefär som när man möter Västerås SK i seriesammanhang och det blir förlust med 1-3 eller 4-0, man visste det på förhand och ändå blir man besviken. Jag hade redan räknat bort Atiba Hutchinson, jag kunde för mitt liv inte se honom förtvivlat hoppa undan dubbar från glidtacklande mittfält- och försvarsspelare i Superettan. När Fredrik Gustafson anlände till föreningen i senhöstas så stod det egentligen ännu mer klart – Öster räknade kallt med att sälja Atiba. Om det kan man tycka vad man vill, men så var det.
Vi tar oss tillbaka till den 14:e februari 2003. Öster spelade träningsmatch mot Visby/Gute i Tipshallen och det var egentligen första gången jag såg Atiba i en matchsituation. Minns att Atiba fastställde slutresultatet 3-0 på nick, och att jag mest satt och gladdes över provspelande Dani Hamzo som körde slalom mellan Visbyförsvarare och gjorde två härliga mål. Men visst kunde man se talangen och blicken för spelet redan här.
Men jag minns också en negativ sak: Han hade definitivt inget skott, och definitivt inte på volley eller rullande boll. Det intrycket gäller fortfarande, senast vi fick se prov på detta var under länslagsmatchen för några dagar sedan… Men nu tillbaka.
Jag vet också att många vid den här tiden, inklusive mig, var oroliga över Atibas spindelben. Man såg framför sig hur Krister Nordin eller Håkan Mild kom flygande bakifrån, och i nästa sekvens så skulle det ryka flisor om tändsticksbenen. Det visade sig sedan att alla, ja nästan alla iallafall i Östers IF blev skadade utom Atiba. Om jag inte minns fel så missade han endast en match p g a skada 2003. Så fel man kan ha.
I kommande träningsmatcher började han visa sin klass, men det var nog först efter premiären mot Djurgårdens IF som man började inse vad det var man hade fått tag i egentligen. I min matchrapport efter 0-4 stod nämligen följande att läsa: ”Atiba är en kommande storspelare, fortfarande lite för tunn, men killen har DET och kommer att glänsa än mer när vi möter lag med sämre mittfält än DIF.”
Vi vet alla hur det slutade. Atiba blev allsvenskans mest jagade spelare, och till sist blev det alltså Helsingborg som drog det längsta strået. Nu är det Helsingborgssupportrarnas tur att stå och oroa sig över de där tändsticksbenen, och förbanna spelare som Krister Nordin för all evighet. Atiba var en lirare på alla plan, och ska ha all heder av sin insats i Östers IF. Som supporter till Östers IF är det här en rätt jobbig kväll, men det var inte just idag som allting avgjordes. Hade vi varit kvar i Allsvenskan så hade affären aldrig blivit av överhuvudtaget, men det var ju det där med: Om inte om vore om så vore kanske kanske kanske.
Good luck, Atiba.
