Egentligen föredrar jag att fäkta illa framför att fly, men hur jag än försöker kan jag inte hantera det faktum att vi var tillbaka i Superettan fortare än jag hann säga SM-guld. Därför tog jag till flykten, och vips så var vi svenska mästare i stället.
Det var redan 2005 det hände, efter en dramatisk slutomgång där Blåvitt och Örebro spelade 0-0 medan vi tvålade till Häcken med 3-0 på Vallen. På det följde spel i kvalet till Champions League, men jag vet inte om det ska kallas tur eller otur att vi där fick möta Manchester United i första omgången. 0-2 på Old Trafford, 1-2 hemma. Vi skämde i alla fall inte ut oss…
Så långt allt bra, men ärligt talat är jag inte avundsjuk på Widén. Det är ingen dans på rosor att träna ett fotbollslag, inte ens när det handlar om dataspel (CM4). Ta Fredrik Bild, t.ex. Han bara gnäller och gnäller. Han har tjurat på mig ända sedan jag skickade iväg honom på fri transfer för att sen köpa tillbaka honom till lägre lön. Om inte galoscherna passade så kunde han ju ha tackat nej. I stället skrev han på, men går sedan dess och blänger på Manager Jocke Luring så att det smittar av sig på dom andra. Så kan vi inte ha det. Om du läser det här Fredrik så ska du veta att en skriftlig varning är på väg.
Och Stringheim, som i verkliga livet är min stora hjälte. Han kaxade till sig så det räckte och blev över härom halvåret, för plötsligt skulle han ha mycket högre lön bara för att han hållit nollan en gång eller två. Men det var inte det värsta, det värsta var att han skickade en agent till att förhandla. Har ni hört? Grabben hade 7000 i månaden och skaffade sig agent! ”55 papp i månan, annars drar vi” sa agenten. En sekund senare satt Stringen fastklistrad på avbytarbänken. Muckar du med Jocke Luring så muckar du med hela Rinkeby.
Efter tre månader var Stringen och hans ”agent” nere på jorden igen. Av de 55.000 blev det tolv och ett halvt. En stukad String kunde ta plats mellan stolparna igen, till Kennas bedrövelse, får jag förmoda. Tänk vad skit Stringheim och Bild ska ha snackat om mig i bastun.
Även om det bjuder mig emot så känner jag mig nu tvungen att lämna fantasivärlden för att göra ett tillfälligt gästspel i verkligheten. På tal om Kennfors, alltså. Om jag dyrkar Stringheim så har jag strax där bakom alltid gillat Kenna skarpt. Jag tror att det enda Kenna behöver är att få bli matchhjälte en gång eller två, men hur lätt var det i Öster anno 2003? Jag vet att alla inte har samma höga tankar om Kenna som jag, inte minst gäller det min egen far. Bland alla de ting min far inte har vill jag speciellt nämna två: 1) pengar, och 2) nyanser.
Den som ständigt är utan pengar köper genast en dagens dubbel-bong och en Plopp om det till äventyrs skulle hamna 23 kronor i handen. Annars är det ju risk att pengahögen växer till sig, och så kan vi ju inte ha det. Den som är utan nyanser skulle aldrig kunna formulera en mening som t.ex. ”Kenna är en helt okej målvakt”. För den nyanslöse är det antingen eller som gäller. I det här fallet eller. Låt mig göra en kort historia lång:
På 70-talet åt vi alltid jullunch hos faster Klara på Wieselgrensgatan. Vi kallade hennes faster Klara allihop, fast egentligen var hon inte min faster utan pappas. Och hon var under hela min barndom minst 200 år gammal. Liten och krum tog hon emot och så stoppade hon i oss så många köttbullar som det överhuvudtaget gick och när ingen av oss orkade en enda tugga till så sa hon att hon förstod att det inte hade smakat. Så då tog vi allihop fem köttbullar till på ren vilja men när faster Klara lade på ytterligare fem bullar på våra tallrikar och vi inte åt upp dem så förstod hon igen att det inte hade smakat. Sen gav hon oss barn en ovikt 50-lapp var och så åkte vi hem till oss på nya norr för Kalle Anka och julklappar.
Men eftersom faster Klara var 200 år gammal så drabbades hon ju så småningom av sviktande hälsa. Benen svullnade på, och till sist återstod bara amputering av ena benet. Operationen gick bra, helt sensationellt så överlevde tanten, men doktorerna hade tagit bort för lite av det sjuka så efter ett tag fick dom göra om samma operation. Då dog förstås faster Klara. Hon begravdes på Tegnérkyrkogården, bara 50 meter från det som i dag är supporterbussens avreseplats. Jag tror vi har varit förbi en gång under alla år och lagt en blomma på faster Klaras grav. Eller så har vi inte det. Det där med skick och fason har vi aldrig begripit oss på i vår familj.
De sista minnesbilderna jag har av faster Klara är den där krokiga, urgamla tanten i sin rullstol, med ett svullet ben och en avklippt benstump. Att bilden än i dag är så levande är fars förtjänst. Det började med Thomas Ravelli. Varje gång han klantade till sig i målet på Vallen skrek far i full förtvivlan: ”Den hade ju faster Klara tagit!” (trots att tanten var död för länge sen). Inte så snällt mot Ravelli, det medges, men det var rätt så sällan det hände.
Åren gick. Ravelli försvann, andra trädde till. Och vid varje fummel i målet så ekade faster Klaras namn mellan väggarna på huvudläktaren. I modern tid har det drabbat även Stringen, skall erkännas, men ungefär lika sällan som Ravelli på sin tid. Värre är det då med stackars Kennfors. Han behöver inte ens göra bort sig för att jämföras med den enbenta och stendöda tanten på Tegnerkyrkogården. Oavsett insats så går han i familjen kort och gott under epitetet ”Faster Klara”. Djupt orättvist, tycker jag, men jag är i minoritet.
– Han är ju inte dålig, säger jag. Så sent som förra våren var han ju nära att konkurrera ut Stringen som förstemålvakt.
– Du, om dom ställer Faster Klara i målet kan vi lika väl ringa Lagrell och begära en division 2-plats direkt, svarar far.
Själv lovar jag att den dagen Kenna blir matchhjälte i ett avgörande möte så ska jag leta rätt på faster Klaras grav och förära henne en blomma. Det var väl 25 år sen sist, så frågan är om graven finns kvar, nu för tiden brukar dom ju gräva upp gamla döda för att få plats med inte fullt lika gamla döda. Speciellt om dom anhöriga inte står på vakt, och det vore en kraftig överdrift att påstå att vi har gjort.
Nu orkar jag inte skriva mer för jag är sjuk. Tror banne mig att det bröt ut den 26 oktober. Om jag inte blir frisk igen förrän vi går upp på nytt, då är jag rädd att det kan dröja. Med eller utan Faster Klara i målet.
