Kanske hade den fullbokade bussen med Östersupportrar som offrat helgpengen för att se Elfsborg – Öster förväntat sig att få se ett rödblått lag med alla taggar utåt och med Österhjärtat utanpå kroppen. Kanske hade man tillochmed fog för detta tänkande. Men efter 22 minuter i första halvlek slog Elfsborg i den sista spiken i matchkistan och resultattavlan visade då 4-0 till de gulsvarta. Vad kan man säga?
”Jag har aldrig sett något så jävla tamt”
Den kommentaren fick undertecknad från sin matchrapportör när han ringde upp några minuter efter att förnedringen av Östers IF äntligen tagit slut, och jag låter den även inleda detta som skall vara någon form av matchrapport fast jag inte ens sett matchen.
Det verkar inte som jag missat någonting alls.
Vi Östersupportrar är ett luttrat släkte som under de senaste åren hoppat friskt mellan hopp, ilska och förtvivlan. Efter dagens insats känner man dels en stor klump i halsen, det var i den här omgången som vi hade vår kanske sista chans att rycka. Sedan känner man ilska. Jag blir riktigt jävla skitsur för den brist på moral som spelarna visar sina supportrar idag, när inte ens klacken tackar spelarna efter matchen utan tysta väljer att återgå till bussen säger egentligen allt – det har aldrig inträffat tidigare.
Vi Östersupportrar kan ta att vi är sämre än de flesta andra lag i Allsvenskan 2003. Inga problem. Men vi accepterar inte uppgivna gester istället för ilska när laget ligger under med 4-0 efter 22 minuter.
Ni spelare som fanns på planen idag, var är ert hjärta? Vi har stöttat er genom eld och vatten, slitit så in i helvete rent ut sagt för att se till att Östers IF trots det här årets placering i bottenregionen haft ett fullgott stöd såväl hemma som borta. Tillochmed den normalt svårflörtade Värendsvallspubliken har gett med sig och visat intentioner som placerar Öster före många andra lag i årets publikliga.
Ursäkta uttrycket, men idag känns det som att ha fått en spottloska i ansiktet.
Efter några dagars bearbetning så läks såren till viss del, och ingen behöver ens tänka tanken om att EF inte finns på plats under de sista matcherna i årets allsvenska. Vi strejkar inte innan och under matcherna. Vi demonstrerar inte vårt missnöje förrän matchen är spelad och vi har en fullgod bild över hur det sett ut. Efter vi har gjort detta koncentrerar vi oss på nästa uppgift. När vi tar emot ett formstarkt Helsingborg nästa måndag så står vi där igen, och ger er ännu en bit av vårt hjärta, våra lungor och våra stämband.
Måndagen den 20:e oktober har Östers IF årets näst sista chans att visa supportrar och sponsorer att vi inte är ännu ett loosergäng utan hjärta.
Ska vi ta den eller ska vi bara lägga oss ner och dö?
