Så har det varit match igen, och en sak ska man ha klart för sig – aldrig, aldrig lämna en Östermatch förrän domaren blåser av och den är slut. Idag njuter vi av fulla drag av de stackars förtappna själar som gav upp vid 1-3 i 77:e minuten, lämnade Vallen och därmed missade Atiba Hutchinsons (bilden) 2-3 och 3-3 mål. GO CANADA, GO!
Bakom vändningen finns förklaringar som god lagmoral, förmågan att glömma en usel halvlek (den första) och faktiskt också – klacken. I andra halvlek gjorde vi kanske en av årets bästa insatser trots att vi låg under mest hela tiden. Fantastiskt East Front. Det kändes fan ta mig som om vi kunde förflytta berg ikväll.
Vi tar väl matchen lite snabbt innan vi lägger oss med Atibas förlösande 3-3 på näthinnan: Första halvlek var en uppvisning i tafatt anfallsspel och planlöst försvarsspel. Det fanns dock en skillnad mot debaclet i Borås häromsistens, och det var att killarna kämpade. Man försökte verkligen, men ingenting ville sig riktigt. Först missar Danne P en till synes enkel brytning och Helsingborg placerar in 0-1. Sedan gör Stringen årets tavla, när han skall fånga in en rullande boll glider den mellan händerna och rullar retfullt sakta in i mål. Den här missen bad sedan en till synes oerhört tagen målvakt såväl Värendsvallspubliken och East Front om ursäkt för under SVT:s Fotbollskväll. Detta kunde varit dödsstöten för Östers IF:s allsvenska sejour 2003.
Men det blev inte så.
I andra halvlek kommer Öster ut som ett nytt lag samtidigt som Helsingborg verkar slagit sig ro och tänkt att man gjort sitt för i afton. Det börjar med ett inlägg som Helsingborgs målvakt missar och ger Hamzo ett gratisläge som han iskallt utnyttjar. Stort jubel i klacken, och Hamzo firar med att på Luddemaner slita av sig tröjan och för detta erhålla gult kort… Pajasregel. Underbart för Hamzo som haft en tung höstsäsong.
Öster ser nu betydligt sturskare ut och för spelet, men schabblar i avgörande lägen. Det känns dock som om att en kvittering är på väg. Då…
…kommer en hörna för Helsingborg, Stringheim blir störd av en Österförsvarare som vräker undan en Helsingborgspelare, missar utboxningen och 1-3 är ett faktum. Det var nu många gav upp. Själv sjönk jag ner på Norra Stås betongläktare och förstod att det här var slutet på allt. Vi behövde minst en poäng i den här matchen, och vi sjabblade bort det. Igen. Jag hade faktiskt gett upp.
Endast kärleken till mitt lag fick mig att resa mig upp igen och fortsätta sjunga. Kom bara repliken tillräckligt snabbt… kunde ju faktiskt alting hända. HIF bevakade, Öster pressade. Och pressade. Och pressade. Sen får vi frispark till vänster utanför straffområdet. Danne P knoppar in den mot straffområdespunkten och Atiba dyker upp och styr in 2-3…
Fantastiskt, men det räckte ju inte. En snabb titt på klockan – det var ju minst 10 minuter kvar med tilläggstiden. Öster fortsatte spela ut ordentligt, och när bollen helt plötsligt, som en blixt från klar himmel dimper ner hos Peter Wibrån i fantastiskt läge stöter han den bara ifrån sig. Jag hinner tänka: ”Vad i h-e sysslar karln med” innan jag uppfattar att Atiba är där. Atiba är där. Ett till synes enkelt välplacerat skott från stillastående, och HIF:s målvakt har inte en chans. 3-3! 3-3! Och vad är klockan?
Nu tittar man på klockan av en annan anledning – man vill att den skall stanna. Man vill få bekräftat att vi med dagens heroiska insats lyckats såga av ESK från kvalplatsen och satt press på GIF Sundsvall. Men då vill Öster vinna matchen. Man fortsätter satsa allt framåt, och Atiba kunde blivit tremålsskytt, men hans skottlobbsvariant studsar retfullt över ribban. I situationen efter prickar Ottosson kryssribban när han liggande försöker placera bollen efter en hörna…
Tycker att det avslutande stycket beskriver matchen utmärkt. Det var vilja, det var kamp och inget skönspel överhuvudtaget. Hela laget får med beröm godkänt i andra halvlek även om vi fortfarande tar felbeslut och gör enkla missar. Men så länge man kämpar och ger allt – för klubbmärket, för sig själva och för publiken – då är man värda beröm.
Men jag gillade speciellt Micke Thomassons kämpaanda, Dani Hamzos återfunna rappa steg, Macke Jonssons utmärkta högerbacksspel och Atiba…. Atiba Hutchinson. Han är överallt, gör allting och gör det till 99,9% rätt. Den sista 0,1% kommer om han tränar lite distansskott i vinter.
Tack Östers IF. Tack East Front. Den här matchen kan bli en klassiker, en sådan som man med stolhet berättar om:
Jag var DÄR.
