Tror att jag låter det här handla om något annat. Tror bestämt att jag gör det. Så om du är nyfiken på min frisörska, på Vladimir Putin, på Pearl Harbor och på Bele Barkaby – då ska du läsa vidare. Men kom ihåg: du missar ingenting om du låter bli.
Börjar nog med Pearl Harbor, tror jag. Eftersom jag är folkskygg går jag sällan på bio, i stället väntar jag in filmerna framför teven. Och häromdagen var det Pearl Harbors tur. Oturligt nog. Sicket skräp!
Om du inte har sett skiten, så fortsätt med det. I korthet handlar det om två som blev kära och så dog den ene. Då blev den andra kär i en annan och de båda gav sig av till Pearl Harbor, där de mötte den förste som inte alls var död. Genast satte de igång att räkna över sig och kom strax på att de alldeles påtagligt var en för mycket.
Detsamma ska förstås också tittaren tycka. Men slutet gott allting gott, för det hela löste sig när den som först dött höll på att dö igen och den som tidigare dragit erotisk fördel av den förstes död rusade in och räddade honom från att dö en andra gång med påföljd att den som redan inte dött gjorde just det, allt medan den tidigare döde levde vidare.
Ja, di kan amerikanarna. Men Putin är inte så dum han heller. Häromdagen lade han sig i miljödebatten och sa att Ryssland skulle må bra av lite växthuseffekt. ”Det är kallt och jävligt nog som det är i det här landet” sa Putin och vägrar i sten att skriva under Kyote-avtalet. Det är rätt, Putin, stå på dig. Att halva Kina till sist hamnar under vatten är ju inte ditt problem. I bästa fall händer detsamma ett antal av de svenska kuststäderna, t.ex. Kalmar.
Ber om ursäkt över att jag snuddade vid ämnet allsvensk fotboll för en sekund. Det skall inte upprepas. Det som däremot visst skall upprepas är ett stycke ur ett jockelurinskt veckobrev från februari 2003. Tusentals EF-are har nämligen hört av sig och bett om fortsättningen på den sanna berättelsen om min hårfrisörska.
Tog mig en promenad i Solna Centrum i dag. AIK-shopen visade sig vara befriande tom på folk, precis som min frisersalong längst bort vid stadshuset. Där inne stod frisörskan i sin ensamhet och jag tänkte väl att det var ett tecken från Gud så jag gick in och klippte mig.
På köpet fick jag hela frisörskans livsberättelse. Hon var en tredjedel perser, en tredjedel afrikan och en tredjedel asiat. Jag undrade om inte Persien låg i Asien och att hon i så fall borde vara två tredjedelar asiat, men på det resonemanget hängde hon inte riktigt med så jag lät saken bero.
Vidare berättade hon att jag borde köpa mousse och smeta in i håret samt att hon just sparkat ut sin kille. ”Berätta mer om killen” sa jag ”så lovar jag att köpa mousse”. I skrivande stund kom jag just på att jag glömde den förbannade moussen hos frisörskan, men det kanske är ett tecken från Gud det med.
Hur som helst så hade frisörskan åkt till Iran för att hälsa på föräldrarna medan hennes svenske kille blev kvar här. Eller inte, förresten, för frisörskan har räknat ut att han förmodligen var i Moskva medan hon var borta. Det började med att hon ringde från Teheran till killens mobil och inte fick något svar.
Efter flera dagar och ett 70-tal försök så svarade killen. Stackars frisörskan hade varit utom sig av oro. Men killen berättade att han hade blivit nedslagen av några gangsterungdomar och att dom hade tagit telefonen från honom samtidigt som han själv fick plåstras om på Karolinska.
Detta nöjde sig frisörskan med för tillfället, men tillsatte genast en utredning när hon kom hem. Hon kollade med Europolitan om det var möjligt att ha kvar sitt nummer om telefonen blivit stulen, men Europolitan meddelade att det tar över en månad att få tillbaka numret. Alltså hade telefonen aldrig stulits, killen hade bara köpt nytt skal till den gamla.
Därefter begärde hon inköpskvitto av killen för den nya telefonen, men han hävdade att han hade köpt den begagnad. Då begärde hon läkarkvitto från Karolinska och det kunde ju inte killen plocka fram, så nu hade hon honom i ett hörn. Men han slingrade sig fortfarande som en orm.
Nästa steg blev att korsförhöra killens alla vänner. En av dem stod inte pall för trycket utan berättade att killen hade varit i Moskva på galej. Eventuellt var en rysk donna inblandad.
– Så jag kastade ut honom, sa frisörskan. Det är lite synd för jag saknar hans hund.
Sedan februari har jag förstås låtit klippa mig av samma frisörska, men jag har aldrig lyckats lirka in samtalet på den f.d. killen för att höra om det möjligen fanns en fortsättning. Förrän häromdagen när vi äntligen blev ensamma i salongen. Så här lät det:
– Hur går det med kärleken?
– Jo, tack. Jag har förlåtit min kille nu.
– Erkände han alltihop?
– Ja han hade varit i Moskva med sina kompisar, han sa att ha behövde komma bort efter aborten.
– Aborten?
– Ja, sa jag inte det? Jag blev med barn och han var så glad över det så jag hade inte hjärta att berätta för honom att jag tänkte göra abort.
– Men sen fick han veta?
– Ja han märkte ju att magen inte växte och då blev han misstänksam…
– Hade det inte varit bättre att berätta med en gång?
– Jamen jag ville ju inte göra honom ledsen.
– Fast han blev rätt ledsen ändå va?
– Jo. Det var ju därför han drog till Moskva med kompisarna. Blir det bra så här vid öronen eller ska jag ta lite till?
– Ta du lite till. Älskar du den här killen egentligen?
– Han är jättesnäll. Han tvättar mina kläder och kör mig alltid till jobbet och så har han ju en underbar hund.
– Men älskar du honom?
– Han har inte fått ligga med mig på sju månader för det här med Moskva.
– Var han otrogen mot dig i Moskva?
– Nej det tror jag inte. Tycker du att jag är för sträng mot honom?
– Ja, kanske…
Om läsarna kräver en fortsättning så lovar jag att se vad jag kan göra. Dock kan det ta ett tag, det duger ju inte att gå och klippa sig två gånger i veckan av ren nyfikenhet. Nu byter vi ämne igen, den här gången är vi otäckt nära det onämnbara, men fortfarande på rätt sida gränsen:
Polaren Nicke (en man med den rätta läran) tog sonen Wilmer till Bele-Barkabys knattefotboll där det visade sig att Wilmer dribblade av allt som kom i hans väg. Pappa Nicke gnuggade händerna och ser sig själv sitta i Vip-logen på Bernabeau-stadion när Wilmer debuterar om 15 år eller så. Eller rättare sagt, såg sig själv. För strax var det dags för Wilmers allra första fotbollsturnering, papporna och mammorna ombads att se till att knattarna hade vita tröjor på sig så att de små liven skulle ha chans att känna igen varandra i gröten på plan.
Nicke hittade en vit undertröja som krympt i tvätten, den fick funka som matchtröja. Second hand-fotbollsdojorna var visserligen ett par nummer för stora, men huvudsaken var ju att de hade dobbar. Nåt annat skulle Wilmer inte ställa upp på. Och så saft och mackor med prickekorv. Klappat och klart för succé.
Knapp seger i första matchen med 3-2, med Wilmer som tvåmålsskytt. Solklara 7-0 i andra matchen, och Wilmer gjorde ett oäkta hattrick. Det var nu pappa Nicke började drömma om Bernabeau.
Det var också nu det var dags att möta Brommapojkarnas 96:or. Och det var nu BP96-orna gjorde entré. I två spikraka led, gående i takt, med riktiga matchtröjor med namn på ryggarna och med en ledarstab på fyra personer, i samma BP-uniform och med två taktiktavlor på släp.
På ett givet kommando samlades de små gossebarnen runt taktiktavlan. Ledarna pratade om press med understöd och barnen nickade koncentrerat. Sen var det dags för match och 20 sekunder senare stod det 1-0 till elitsoldaterna.
– Fan dom blev ju inte ens glada, berättar Nicke. Allt påminde om när Sovjet på 70-talet vann alla ishockeymatcher med 16-0.
Den här gången blev det 18-0. Borde visst ha varit 40-0. Wilme
r fick inte röra bollen, han kämpade och slet i sin tvättkrympta undertröja, men han fick inte röra bollen.
Till Nickes tröst (trodde han), fick han nånstans mitt i förnedringen syn på en kvinnlig bekant vid sidlinjen. ”En till med en loser till pojk” tänkte Nicke och gick fram för att prata. Men i stället visade det sig att tjejens grabb tillhörde Spetznaz. Mellan 6-0 och 12-0 berättade hon att två ledare från BP hade ringt henne hem en dag och berättat att de åkte runt bland regionens alla lågstadieskolor för att leta talanger och att de hade hittat en sådan i hennes lille kille och att de önskade att grabben skulle skriva på för BP.
Om detta tycker jag å ena sidan och å andra. Men framför allt tycker jag att det är dags att runda av. T.ex. så här:
Åtvidaberg, Frölunda, Brommapojkarna, Café Opera, Gefle, Norrköping, Assyriska, Boden, Västerås, Falkenberg, Brage, Gais och Friska Viljor.
Friska Viljor. Det finns en käckhet över det som gör att man blir sugen på att slå någon i laget på käften. Eller så är det något annat som gör att man vill slå vem som helst på käften. Synd bara att man inte slåss.
Från mörkret stiga vi mot ljuset
Från intet allt vi skola bli
