Normalt skulle det finnas en ”inför-artikel” här istället för en märklig krönika som är skriven av en supporter med Österhjärtat i halsgropen. Morgondagens drabbning är inte bara en match som avgör Östers IF:s vara eller inte vara i Allsvenskan, utan som även innehåller ingridienser som revansch, hämnd och ljuva minnen.
Matcherna mellan Öster och Djurgården är egentligen aldrig enkla. Iallfall inte de som spelades under 90-talet. Det handlar faktiskt en del om stora sår som Östers IF tillfogat de äldre garde av djurgårdare (De som inte kommit till av de två senaste årens hype).
Är det någon som minns Anders ”Flower Power” Blomqvist? Killen som fick ryktet som Östers största målsumpare genom tiderna? Han gjorde iallafall ett mål i A-laget, och det borde inte blivit godkänt. Jag brukar ofta tänka på det målet och Anders Frisks straff i slutminuterna mot Bajen 1998 när jag hör röster inom vår förening att ”domarna står på stockholmslagens sida”.
Men för sex år sedan, ungefär vid den här tidpunkten så stod Vetlanda-Anders i centrum. Djurgården tog emot Öster på Stadion i den första av två kvalmatcher, och började faktiskt matchen riktigt bra. Man gör rätt tidigt 1-0 genom en tilltrasslad situation som faktiskt kunde dömts som offside. Men det är ”Flower-Powers” mål som diskuteras efteråt. I 80:e minuten går DIF:s målvakt Thor-André Olsen ut och skall plocka ner en studsande boll som verkar vara död, när Blomqvist kommer farande, nickar bollen ut händerna på Olsen och passar på att tackla omkull honom och ser sedan till att den retfullt enkelt rullar in i mål. Repriserna visar klart och tydligt att Olsen har två händer på bollen. Målet borde inte godkänts. Blomqvists nolla gällande mål i A-lagssammanhang skulle varit intakt.
Det här minns inbitna djurgårdare än idag, om man frågar dem. De flesta har väl glömt och förlåtit vid det här laget, men faktiskt långt ifrån alla. Jag kan nästan redan nu höra orden ”MINNS NI 1997” kastas mot den lilla bortasektion som kommer att se ut som en liten rödblå oas mitt i det stora blåblåa havet i morgon…
Öster brukar klara sig utan förnedringssiffror i Stockholm, och i år är inget undantag. 1-1 mot AIK på Råsunda och 2-2 mot Bajen på Söderstadion. Under båda de här matcherna har vi fått se ett gigantiskt Österhjärta med mer kämpaglöd än finlir. Det kommer att krävas det dubbla imorgon.
Vi måste göra årets match om vi skall rubba svenska mästarna imorgon. En del snackar om att det inte gäller något för DIF. Totalt skitsnack. Det gäller jävligt mycket för DIF. Guldet vanns på bortaplan, nu är det hemmaplan som gäller och ett fullsatt Stadion som vill avsluta med bubbelvatten och ett firande utan dess like. Skulle då Öster vinna och grusa en del av den segerglädjen? Jag kan, hur jag än försöker, inte lyckas få fram den bilden.
Någon skrev på forumet att vi lika gärna kunde följa med Kvastarna (om de nu ens åker) till Sundsvall, och där se Jonas Therns sista A-lagsmatch som tränare för HBK. Fan vet om han inte har rätt. Jag tror att det är den matchen som kommer att avgöra alltihop.
Men imorgon kommer vi att stå där, kanske 250 Östersupportrar på bortasektionen och känna oss som några som inte är bjudna på festen men likt en tjurig tonåring envist vägrar ge upp försöken att komma in. Jag kommer förmodligen inte kunna prata på måndag, nej vänta, jag skall inte kunna prata på måndag. Och även om jag inte för mitt liv kan se att det här kommer att sluta lyckligt så tänker jag inte ge upp förrän misären är ett faktum. Vi skall alla tokstötta imorgon!
Men minnet från den 26:e oktober 2002 kan ingen ta ifrån oss. Med ungefär samma utgångsläge som för dagens match åkte vi upp för att möta ett Café Opera som vi aldrig tidigare slagit på Stadion. Det slutade med en usel första halvlek, en magisk andra halvlek, 0-2 till Öster, sönderpressade räcken på sittplatsläktarna och total planinvasion efter slutsignalens slut. Senare på kvällen segerfest i Växjö och magnifikt firande framför Residenset.
Hoppas ni lydde mitt råd inför HIF-matchen och inte bet av er era tummar.
