Mina drömmars mål var att bli fotbollsproffs. Många drömmar blev det, men väldigt få mål. Då jag börjar närma mig ålderns höst [fel sida trettioårsstrecket], samt att vi rasade ur lingonserien ner i blåbärsserien, måste jag inse fakta. Det känns inte längre trovärdigt att Liverpool, Lazio eller Real Madrid kommer att ringa. Trots allt har min fotbollskarriär innehållit en hel del höjdpunkter. Bland annat har jag varit proffs i tre dagar, suttit i en bils baksäte med gamle brasilianska storspelaren Falcao, nästan skrivit på för en division tre klubb, blivit utskälld av Alexander Gitzelov med mer. Men vi skall inte gå händelserna i förväg. Luta er i stället lugnt tillbaka och följ med mig på min vandring genom mitt miserabla fotbollsliv.
Redan som nyfödd gick det snett. Av någon outgrundlig anledning döptes jag inte till något häftigt, något slagfärdigt. Det blev varken Zlatan, Maradona eller Ronaldinho. Istället blev det ett helt alldagligt namn typ Anders Svensson. Och med ett sånt namn kan man aldrig bli riktigt stor. Inte heller inpräntades något artistnamn. Nog blev jag kallad ett och annat, men lilleman och kålrotshuvud är inga artistnamn som förknippas med stora fotbollsspelare. Trots detta fanns det ändå goda förhoppningar, min farfar var med och vann SM i handboll för en herrans massa år sedan. Min far snöade in på tränarrollen. Han tränade aldrig något lag i högsta serien, men väl i dåvarande division 1 såsom Häcken, Gunnilse och Jonsered. Så jag hade att brås på.
På spralliga ben började min fotbollskarriär när jag var 7 år. Mina första år som fotbollsspelare minns jag som en enda stor röra. Alla efter bollen var vårt motto. Zonförsvar, man mot man markering, överlapp, crossbollar var ord som inte hade någon egentlig mening. Mittback, vänster mittfält, anfallare var positioner som vi anammade enbart när det var avspark. Snabba omställningar var vi trots allt väldigt duktiga på, så fort vi fick tag på bollen rusade alla och envar mot motståndarnas mål. Mitt första mål under karriären var ett självmål, trots detta var jag ändå stolt, mål som mål liksom. Något annat jag minns var när vi spelade en turnering som hette Bullarens cup. Under en match blev våran målvakt akut pissenödig, varvid han helt sonika gick och ställde sig bakom målet och tog en pissepaus. Mål för motståndarna blev det, men lika glada var vi ändå.
När man närmade sig 10-års åldern blev fotboll ens liv. På rasterna i skolan spelade man fotboll, på fritiden spelade man fotboll och på kvällarna tränade man fotboll. Ni som är unga skall veta att detta var före tv-spelen, datorernas och Internets inträde på jorden. Som kvällslektyr läste man Buster. När man spelade med kompisarna var man alltid någon stjärnspelare. Själv var jag Gordon Strachan, om jag till äventyrs någon gång var målvakt så var jag alltid Gordon Stewart (supermålvakt i Buster). Lördagar var riktiga heldagar. Först var det Gomorron Sverige på TV där man satt och väntade på Hacke Hackspett. Sedan var det iväg för att spela match, när man kom hem spelade man lite med kompisarna innan det var dags för Tipsextra med Oldsberg och Thulin. För att senare under kvällen bli vilse i pannkakan. Italienska ligan existerade i våra medvetanden lika lite som den spanska. Det enda lag utanför England som intresserade en var Napoli eftersom Maradona spelade där. Mitt favoritlag blev snabbt Liverpool. Enbart beroende på att mina kompisar antingen höll på Arsenal eller Tottenham och de var ju rivaler till Liverpool. Denna kärlek till detta mästerliga röda lag har sedan fortsatt.
Min karriär under denna tid var nästan framgångsrik. Vårat lag hade chansen att kvala in till Buster Cup. I finalen mötte vi Stenungsund i ett dubbelmöte. Första matchen vann vi på bortaplan med 1-0, så vi var vid gott mod inför returmötet. På den tiden spelade jag mittback och var rätt så duktig. I alla fall, inför returen fick jag hjärnskakning och kunde inte delta i den matchen. Då var det inte så konstigt att vi förlorade returmatchen med 3-0. Det var åtminstone vad tränaren sa till mig. ”Hade du varit med så hade vi inte förlorat”, jag vet ännu inte om det var för han menade det, eller för att han var min styvfarsa.
Min riktiga farsa var under den här tiden tränare för Häcken. Häcken anordnar som bekant Gothia Cup och alla som var anställda av Häcken ställde upp som volontärer. Farsans jobb var att skjutsa höjdare. En dag fick jag följa med i bilen, det var då jag mötte Falcao. Bilresan varade i ungefär 20 minuter och på knagglig engelska hade vi en konversation. Det enda jag minns är att han tyckte om att spela fotboll, som svar på min skjutjärnsfråga ”Do you like playing football?”. Det kan mycket väl ha varit den enda fråga jag ställde.
Under juniortiden var det meningen att jag skulle ta ett stort steg och bli riktigt bra. Och det började hyfsat. Som tidigare nämnt var ju farsan tränare i Häcken och han fixade in mig som sommarproffs. Under tre dagar drillades jag av diverse tränare. Det enda det gav mig var 150 kronor. För övrigt de enda pengar jag har tjänat på min fotboll. Förresten, jag fick ett par fotbollsskor en gång. 150 kronor och ett par fotbollsskor är min samlade förmögenhet jag har tjänat på fotbollen.
Sedan började det gå snett. Jag upptäckte att det fanns andra saker här i livet än fotboll. Såsom tjejer, mopeder, tjejer, kompisar och tjejer. När jag egentligen skulle behövt träna upp min vänsterfot, jag skjuter sämre än en 8-åring med den, rumlade jag runt någon annanstans. Av någon anledning började jag röka. Inte nog med att det var vansinnigt dumt, det förbättrade ju inte min kondition nämnvärt. Ändå tragglade jag mig igenom dessa år med bra resultat, vi vann serien några gånger och jag fick spela i B-laget någon gång. Spela i B-laget var rätt stort på den tiden för en stackars junior. Nu för tiden är en hel del juniorer förskräckta över att spela i seniorsammanhang, de måste ju lämna datorn eller mopeden en kväll extra i veckan gubevars.
Sedan var det då dags för det stora steget.
Under de senaste 10 åren har jag spelat i olika A-lag. Har jag haft någon framgång tro? Svaret är nej. Under de första åren tränade jag stenhårt utan resultat. Nog fick jag spela, men det var inget mer med det. Jag har aldrig varit lagkapten, jag har aldrig varit frisparksläggare och jag har aldrig varit straffskytt. Patetiskt är bara förnamnet. För 4 år sedan hände det dock något. Efter en synnerligen lyckad säsong för min del. Vi kom på tredje plats i tabellen, första två gick upp en division medan vi fick stanna kvar i division 5. Jag har för övrigt aldrig vunnit en serie i seniorsammanhang, men det har väl ni redan räknat ut. Nåväl, denna säsong var synnerligen lyckad ur min synvinkel. Och en novemberkväll ringde telefonen. Det var en tränare för en division tre klubb som ville att jag skulle skriva på för dem. I ”kontraktet” skulle ingå traktamente, segerpremier, en massa kläder och lite annat. Självklart tackade jag ja, äntligen var jag på rätt väg. Vad händer då? Inte länge fick jag njuta av segerns sötma förrän oturen grinade upp sig. I december fick jag reda på att jag fått jobb i Växjö. Det var bara att tacka för visat intresse, gråta en skvätt och ta sitt pick och pack och flytta hit. Väl här började jag om i division fem. Efter en säsong fick vi en ny tränare. Den inte helt okände, för oss Östersupportrar, Alexander Gitzelov. Och aldrig förr, eller efteråt heller för den delen, har jag varit så tränad som då. Inte nog med att han fortfarande var en utpräglad målskytt av rang, han var även en utsökt tränare. Sedan hände en massa saker som inte skall tas upp här, men jag kan lite försiktigt säga att jag förstår en del av vad som kan ha hänt mellan Schenka och spelarna. Jag tog en timeout på 1,5 år och gj
orde comeback i våras. Sedan gick det som det gick, ut åkte vi med dunder och brak. Som om något annat var att vänta.
Nu när jag börjar närma mig slutet på min karriär och drömmarna inte infriades så som jag hade hoppats, är det dags att summera.
Och visst är det tragikomik på hög nivå ni har läst. Tro det eller ej, men allt är faktiskt sant. Patetisk historia, javisst. Men någon måste vara vattenbärare också, slumpen och de felaktiga generna gjorde att det blev jag.
Sista ordet
Avspark.net är humor på hög nivå.
Christoffer Anderssons frisyr får mig att undra om det har försvunnit några pudlar från Helsingborgs innerstad nyligen.
Vill inte skriva så mycket om Öster denna gång, jag är fortfarande allt för besviken.
Malmö – Brynäs 3-5!! Alla ni som tycker att ishockey inte hör hemma här. Jag bryr mig inte. Vinner Brynäs jublas det i Rottne vare sig ni vill eller inte.
Jag, till skillnad från många andra, tycker att Zlatan är en gudabenådad spelare med skön stil. Men snälla nån, missar han ännu en ”meningslös” landskamp för en ”skada” tycker jag att det är riktigt dåligt.
Hur frisk Fredrik Ljungberg än skulle vara i morgon hade han inte varit på planen, sanna mina ord. Den här gången godtar jag dock hans frånvaro.
Lite om Öster då. Hatade, hånade och ofta utskällda. Thomasson och Mattsson, först ville ingen ha de på planen. Nu vill alla ha de på planen. Vattenbärarna behövs, alla kan inte leka Zlatan. Fråga mig, jag vet.
Engelska fotbollsspelare lever förmodligen i en annan värld än vi övriga. Ring Sven-Göran Ola, det känns som om han tackar ja till vilket annat jobb som helst, bara han slipper de överbetalda, dryga och högfärdiga dräggen från England.
Jag är för damfotboll. Jag njuter av spelet som svenska damlandslaget presterar. Äntligen fotboll där teknik och snabbhet betalar sig. Det är inte bara sparka benen av motståndarna som gäller.
Ett envist rykte hörs om att Kim Källström är uttagen till landskampen mot Tyskland. Har man kvinnonamn så har man.
