Om Östers tre senaste matcher innan dagens match varit som en trestegsraket i positiv riktning, så kan dagens match liknas vid att raketen ramlade ner på jorden igen. Inget av lagen presterade något av värde mer än målen, där Östers mål var matchens delikatess och behållning. Comebackande Ludde Ernstsson (bilden) behövde ca 5 minuter på plan innan han for fram i straffområdet på sedvanligt manér och nickade in kvitteringen.
Första halvlek började dock rätt bra med Österögon sett. Vi förde spelet och anföll som vanligt bra på kanterna. Sundsvall pressade dock högt och släppte inte många Österspelare över bron, och allteftersom halvleken gick tog gästerna för sig mer och mer. Som tur var för vår del slutade deras anfallsförsök ofta med extremt lama avslut. Alltså inga mål för något av lagen, och egentligen inga chanser att snacka om heller.
I andra halvlek fortsatte eländet. Sundsvall spelade smartast och säkrade effektivt bakåt medan Österspelarna såg ut som om man inte förstått att matchen gällde livet. En förklaring till scenariot kan vara att flera Österspelare enligt uppgift kände sig krassliga och febriga i halvtid, för faktum är att vi vann knappt en enda boll på mittfältet under halvleken.
Det skulle bli två inhoppande anfallare som skulle sätta lite färg på matchen. Sundsvalls Bala Garba kom in, och några minuter senare hade han retfullt enkelt (och i mitt tycke även halvfult) passerat Christer Thor och gett Sundsvall ledningen med 0-1. Mycket, mycket tungt. Östers lagmoral ville dock annat än att ge upp direkt och sprattla med benen i vädret; Widén kastade in två anfallare – Dani Hamzo och en viss Ludde Ernstsson någon minut senare, och jösses vad betydelsefullt det skulle visa sig vara.
Luddes första bollkontakt blev en sneträff på en mottagning som studsade över halva plan, men bara minuter senare revanscherade han sig rejält. Fredrik Bild snappade upp en boll på vänsterkanten, avancerade framåt och fick till ett inlägg i Luddes riktning. Först såg det ofarligt ut, Ludde var omringad av Sundsvallsspelare, men på ett sätt som bara han klarar av viker han sig framåt, vecklar ut teleskophalsen och får till en perfekt nick i Sundsvalls vänstra kryss. Ett både oerhört vackert som viktigt mål, och Vallen fullkomligt exploderade av lättnad. Ludde själv exploderade han också genom att slita av sig tröjan vilket automatiskt gav honom en varning, men jag kan tänka mig att han bjuder kraftigt på den ikväll…
Tycker inte vi ska minnas mer av matchen än det sist ovannämnda stycket, då vi gör en skitmatch. Men ännu en gång visar vi att vi aldrig ger upp, aldrig släpper taget och sist men inte minst – vi visade att vi har en framtida kapacitetshöjning iochmed Luddes återinträde i leken. Vi får också gå in på spelarbetygen; backlinjen hade ingen av sina bästa dagar och varvade bra med oerhört enkla missar. På innermittfältet var Wibbe som vanligt väl godkänd medan Johan Mattsson hade det ofantligt tungt. Den senare klagade över stark feberkänning i halvtid i likhet med flera andra Österspelare, och fick därmed lämna plats för Atiba Hutchinson som inte heller han kom upp i normal standard. Yttermittarna Danne P och Johan S började optimistiskt, men försvann in i mitten i andra halvlek och förvandlades till statister som mest fick kämpa om bollen på mellanhand. I anfallet gjorde Joao Rodrigo en riktigt bra första halvlek (kanske den bästa halvleken hittills) medan Otto ständigt hade tre Sundsvallsspelare runt sig och därmed inte kom till sin vanliga rätt. Ett mycket smart taktiskt drag av medelpadarna då 90% av alla Östers uppspel verkade vara ämnade för Ottosson…
Nä, som sagt vi glömmer detta och vandrar vidare. Örgryte borta nästa, och en match mot ett lag som egentligen inte har så mycket att spela för. Det verkar som om kvalplatsen (för nu är det inte realistiskt att tänka i andra banor än att vi kämpar om enbart denna) kommer att vara på rekordlåga poäng i år, och att det faktiskt är tre lag som har chans på den just nu. Varje match är viktig. Varje poäng räknas.
Vi ger aldrig upp kampen.
