Idag är kanske den tyngsta dagen på hela säsongen så här långt. Det börjar som alla vet dra ihop sig, och det Öster som fungerat så lovande i de tidigare matcherna rasar ihop totalt defensivt och släpper in 4 mål. Då hjälper det inte att man gör två. Dessutom ser Ludde ut att ha blivit ordentligt skadad. Nä, varför sätter man sig ner och skriver detta egentligen?
Antagligen är man självplågare. Dömd att vara hemma kunde man inte följa pojkarna på plats och få den obligatoriska ironiska hemresan som EF alltid ståtar med efter en riktigt jävla blytung förlust, så det är värre än någonsin. Man sitter i sin ensamhet och försöker tänka positivt.
– ESK gjorde bara två mål på Örebro idag, man kunde gjort åtta till så att vi kommit upp i samma målskillnad…
– Vi gör två mål och Thomasson får sätta en. Det var faktiskt godkänt mot ÖIS på bortaplan. Och nu är jag för en gångs skull inte ironisk.
– Vi har samma poäng som Sundsvall. Och två ner till Enköping.
– Vi möter Örebro som hade gudomligt svårt att göra målmot ESK idag. Det handlar bara om att göra mer mål än dem i nästa match, något annat finns inte.
Nä, nu får det vara slut på självplågan. Ni vet ju själva att det som inträffade idag förpassade oss med en välriktad brassespark a´la Paulinho ett steg närmare avgrunden. ESK fick kontakt med kvalplatsen. Sundsvall vädrar morgonluft…
En sak till förresten. Samma känsla som jag har nu hade jag efter Åtvidaberg borta 2002. DET kan verkligen vara något positivt. Antagligen kommer vårt öde att beseglas på samma jävla Stadion med sina veka staket som förra året. Nä vänta nu, det var ju en positiv känsla det här.
Ni som letar efter en matchrapport: Jag ber om ursäkt, jag orkar inte. Det finns säkert någon mer professionell människa någonstans som kan skriva något vettigt – men inte här.
Nåväl. Superettan eller Allsvenskan, vi är Östers IF. Och vi kommer alltid tillbaka.
Ta hand om er ikväll alla Östersupportrar.
