”Tar vi poäng mot Örebro måste du hylla morsans cykel”, sa Mattan. ”Tar vi poäng mot Örebro ska din morsa bli hedersmedlem i Eastfront”, sa jag. Mattan kan nu ställa tillbaka sin morsas cykel i garaget.
När vi mötte Bois hemma tog han cykeln för första gången. Och det gav tre poäng. Så han tog cykeln igen mot Bajen; cyklade exakt samma väg från Högstorp till Vallen, parkerade hojen på exakt samma ställe. Resultat: 4-4 efter ett Ottomål på övertid. Ny cykeltur mot Giffarna, ytterligare en poäng även om det inte såg så tjusigt ut. Inför söndagens match mot Örebro ringde Mattan och räknade upp 84 olika skäl till varför vi inte skulle ha någon chans. Och så ett enda skäl för motsatsen: Morsans cykel; en ljuslila treväxlad Crescent med trasig sadel.
Närmare evig ära och berömmelse har Mattans morsa kanske aldrig varit. Men cykeln nådde inte riktigt fram. Det kanske var den trasiga sadeln? Eller den fjolliga färgen? Eller antalet växlar? Ett jordnära, kämpade och slitande lag för folket ska nog representeras av enväxlade cyklar. Eller högst tvåväxlade. Nu blev det 1-2 i röven. Och Mattan kan ta bilen till nästa hemmamatch mot Helsingborg. Hans morsa kan från ett Eastfrontperspektiv krypa tillbaka in i glömskan.
I övrigt inget ont om Mattans morsa. Men det finns ju andra och annat att reta sig på. En person jag med tiden lärt mig att tycka riktigt illa om är mig själv. Jag planerar mitt liv precis som den idiot jag är. När vi mötte AIK borta så satt jag på en flygplats i Madrid. Och var bor jag? 200 meter från Råsunda. Ödesmatchen mot Giffarna på Vallen krävde min närvaro, men den slarvade jag bort på liknande vis. Och i dag, söndag, vaknade jag upp i Växjö, men måste bege mig norrut fem timmar före avspark, för ett mööööte! Åker vi ur är det inte Mattans morsas fel, utan mitt.
Jag kollade i alla fall in träningen i fredags på plats. Men till vilken nytta då? Widén gick och hukade sig på planen medan spelarna värmde upp, värmde upp och värmde upp. Är det inte lite mesigt att värma upp i halvtimmavis? En riktig karl, värmer han upp över huvud taget? Det skulle inte förvåna mig om dom duschar också när dom är färdiga.
Gamle hjälten Goran Jevtic stod i alla fall strategiskt placerad intill träningsplanen, jag tror att han ville bli upptäckt av Smålandsposten. Och det blev han. Dagen därpå hade han en ”annons” inne (förtäckt till artikel), där han sökte jobb som tränare. Lycka till, Goran. Och tack för allt.
Goran är ju svår att reta sig på. Sveriges Radio betydligt enklare. Listen to this:
”Mörrum går till attack, fortsätter att bolla runt, Dan Wallin över till Fredrik Olofsson som lugnar ner tempot lite grand, Mörrum spelar försiktigt från nio meter, och så går dom i alla fall till anfall, men Fredrik Olofsson missar, i stället kontrar Hästö, och — skott i mål! — det är 1-0 till Hästö!”
Ovanstående Live-rapport är från Sveriges Radio P4. Lyssnarna kunde i direktsändning höra hur bortalaget Hästö tog ledningen med 1-0 över hemmalaget Mörrum i handbollens division 2 södra. Matchen slutade sen 23-28.
På ren svenska är min kommentar: Who fuckin cares? För oss utsocknes finns inte möjligheten att ratta in P4 Kronoberg, vi har att antingen välja P4 Stockholm (där dramatiken i stället rör Vasalund, Spårvägen och Lidingö poloklubb) eller att gå in på webben och lyssna till den lokalstation som Sveriges Radio har valt ut för veckan. Denna vecka Radio Blekinge. Jag valde det sistnämnda, men det är hårfint om Hästö intresserar mig mer än Lidingö poloklubb. Ska det behöva vara på det här viset?
Samtidigt som Fredrik Olofsson i Mörrum sumpade matchens första chans i handbollens division 2, så kämpade Öster för kvittering mot Örebro, Djurgården för ledningsmål mot Helsingborg och Malmö för detsamma mot AIK. Samtidigt värmde tjejerna upp i USA för den helt avgörande VM-matchen mot Nigeria. Men Sveriges Radio bestämde att Fredrik Olofsson i Mörrum hade ett större allmänintresse. Alternativt hästpolon i Huddinge. Alternativt (om vi ska vara ärliga) Åby Tjuredas försäsongsträning i Radio Kronoberg. Vafan håller radion på med? Är det journalistik eller är det något annat? Nåt samhällssocialt rättvisetjafs om att allt och alla har samma värde oavsett publikintresse eller division? Själv har jag under kvällens gång lärt mig att tycka illa om Fredrik Olofsson i Mörrum. Måtte han missa varenda jävla skott under hela säsongen. Det gläder mig ofantligt och offentligt att han och hans lag fick stryk i seriepremiären.
Så här strax efter 1-2 mot Örebro är det svårt att älska. Betydligt lättare att tycka illa om. Vad man retar sig på spelar mindre roll. Just nu kommer jag att tänka på SAS den där gången när jag landade på Arlanda nån timme efter slutsignalen efter 1-1 mot AIK på Råsunda. Flygvärdinnan såg väl hur jag tummade på min telefon medan planet gick in för landning, så hon strök i högtalarna under att det var strängt förbjudet att slå på telefonerna innan vi var inne i ankomsthallen. Men regler man inte begriper sig på ska man akta sig väldigt noga för att följa, annars är det risk för att man blir konstig. Jag förstår inte varför jag inte får slå på telefonen när planet har landat och är på väg att taxa in. Är det nåt som kan explodera? Riskerar kaptenens instrument att snurra fel så att han lyfter igen av misstag? I stället för att ta reda på svaret slog jag genast på telefonen så fort vi hade landat – och fick sms-veta att vi fixat 1-1 (samtidigt som planet varken exploderade eller taxade in vid fel gate).
På temat reta-sig-på eller tycka-illa-om kan jag däremot inte lyfta fram Jonas Eriksson, EF-s favoritdomare. När jag var på en mässa häromdagen satt Jonas Eriksson plötsligt där i ett av båsen. När han inte dömer fotboll kränger han grejer internationellt, med ganska stor framgång om jag har förstått det rätt. Strax innan jag fick syn på Eriksson hade jag tagit emot ett SMS från Mattan: ”Domare mot Öis blir Jonas Eriksson, Stockholm. Gonatt”! skrev Mattan några dagar före matchen i Göteborg och jag var snabb med att visa upp SMS:et för huvudpersonen.
”He-he” sa Jonas Eriksson och berättade att han själv i efterhand hade slagits av hur fördelningen av tråkiga domslut hade ”drabbat” Öster under bortamötet med Örebro. ”För det mesta när vi sammanfattar matchen i omklädningsrummet så har det hela jämnat ut sig, men just i den matchen fick väl Öster ungefär fem avgörande domslut emot sig. Det kan bli så ibland” sa Jonas och sade sig förstå om EF-supportrarna kanske inte var så glada över hur slumpen drabbat Öster den där gången. Själv kunde jag inte sätta press på Jonas i enskilda domslut eftersom jag som vanligt befann mig utomlands när det small uppe i Örebro. Men jag sade nåt snällt till honom, får man väl erkänna. Och det har jag i och för sig salufört tidigare – jag tror att det stora (enda?) problemet med den svenska domarkåren är att somliga av domarna omedvetet låter sig påverkas av starka supporterklackar (= storstadsklackar). Med all respekt för Jonas Erikssons eventuella brister så tror jag inte att han är en av dem som viker ner sig när det stormar från läktarplats. Detsamma gäller för övrigt Anders Frisk.
(Nu när jag har hyllat såväl Eriksson som Frisk så får jag väl skaffa hemlig adress för Askans skull. Å andra sidan förväntar jag mig en krönika i Smålandsposten som beskriver hur mogna, storsinta och fina vi är i EF. Jaså den krönikan var inte lika rolig att skriva?)
Nu har jag hållit mig undan huvudfrågan länge nog. Är det kört nu? Är det kört när vi släpper in två mål mot ett lag som är oförmöget att göra några, mot ett lag som inte har nåt att spela för, mot ett lag som Gud med all rätt skiter i, enligt landets samtliga teologer?
Nej, det
är inte kört. Det är inte kört förrän den tjocka tanten sjunger. Men det ser illa ut. Det ser ut som att vi möter Boden nästa år. Det är nu agnarna skiljer sig från vetet, gnällpittarna från dem som nöjer sig med att lida professionellt. Jag tillhör de professionella lidarna. Det duger ingenting till att gnälla över laguppställning, taktik eller enskilda misstag. Det lönar sig inte att längta tillbaka till Schenka. Åker vi ur så gör vi det för att truppen var för tunn och för att fjolårets bästa spelare knappt har kunnat vara med på hela säsongen. När ett lag som AIK drabbas av samma sak hamnar de i mitten av tabellen. För oss är det ödesdigert. Så varför kasta paj till höger och vänster? Varför smyga hem till Mattans morsas garage och såga sönder den ljuslila cykeln? Varför ringa hem till Jonas Eriksson om nätterna och säga ”bajs”? Varför gnälla när vi i grunden inte har något att gnälla över. Sanningen är ju att vi har fått en gigantisk bonuschans i att det är tre lag som visat sig oförmögna att samla på sig poäng. Bara två ska bort, trots att alla tre förtjänar degradering om vi ska vara ärliga. Två ska bort, ett får kvala. Och Öster har chansen, för den feta damen har inte ens börjat harkla sig än.
Härom natten drömde jag för övrigt att jag upptäckte på text-tv att Öster just bortabesegrat Maccabi Haifa i Uefacupens första omgång med 2-0. Jag blev inte glad i första hand, utan förskräckt över att jag missat att matchen skulle spelas. Sen mådde jag bättre igen när jag insåg att jag i verkligheten inte hade missat något, för att strax därefter bli besviken över att vi inte var på väg mot Uefacupens andra omgång som drömmen lovat.
Jag kan inte med bestämdhet säga att jag är frisk. Men jag lider, och det är i alla fall ett friskhetstecken. Jag ska till Milano och äta spagetti. Möjligen via Boden, men till Milano ska jag. Är det nån som ska med?
