Hur jag än känner efter så kan jag faktiskt inte tycka det är speciellt tungt idag. Visst, vi släpper in något mål för mycket. Visst, Atiba och ”man-of-the-match” Jonsson (bild t h) hade två livsfarliga nickar och Wibbe ett fantastiskt skott strax untanför i stolproten. Visst, som vi förde matchen i slutet så borde vi fått minst en poäng. Men ändå – jag kan inte deppa.
Kanske ville han bara trösta oss, den gode Prahl. Men å andra sidan har jag aldrig tidigare hört honom strö beröm över motståndarlag till höger och vänster. Och de avslutande meningarna på presskonferensen var talande:
Prahl: – Har ni Djurgården kvar?
Widén: – Ja, i sista matchen.
Prahl: – Bra.
Själva matchen startade ungefär som man hade förväntat, hårt tempo och press från MFF:s sida. Man skapade dock inga direkt heta chanser i inledningen, utan det var Östers spelvändningar som blev riktigt farliga. Från Stadions urusla bortasupporterläktare ser man egentligen ingenting, och jag missade därför Östers 0-1 mål. Men efter att ha sett bilder från matchen så kan man konstatera att Hamzo vaket snappar upp en slumpboll efter en missad chans från Ottosson och bara trycker in den. Stadion tystnar som i ett trollslag. Vi leder!
Men vi anade väl att det inte skulle hålla.
Minst två av allsvenskans bästa spelare finns i Malmö FF. Kanske är de två allsvenskans allra bästa spelare, och de spelar båda i MFF:s anfall: Peter Ijeh och Niklas Skoog. Om man som jag är fotbollsälskare så kan man inte låta bli att beundra en spelare som Peter Ijeh när han kroppsfintar bort två ÖIF-mittbackar (som i övrigt inte hade ett fel i matchen) och sätter 1-1.
Tyvärr så faller Öster tillbaka lite nu och Malmö får en bred och fin autostrada fram till straffområdet, där ”liemännen” Ijeh och Skoog väntar… I 18:e minuten stänker MFF in 2-1, och Stadion kokar av glädje. Men Öster är giftiga på fasta situationer nuförtiden, och när Ottosson tre minuter senare på ett briljant sätt nicktouchar en frispark från Danne P förbi Asper i MFF:s mål så vaknar vi till liv igen. 2-2, på nytt en fantastisk vändning av våra rödblå hjältar.
Men MFF har som sagt Peter Ijeh, och hans 3-2 mål i 32:a minuten är en ren uppvisning. En härlig löpning bakom Östers uppflyttade backlinje, en passning i rätt ögonblick, ensam med målvakten, snabbt kolla upp var Stringheim befinner sig i målet och sen bara knycka in bollen förbi honom. 3-2 till Malmö, och en avslutning värdig en mästare.
Andra halvlek börjar som den första slutade med lite böljande spel för bägge lagen. Efter ett tag tror sig Malmö ha matchen i sin hand och bärjar backa hem med mittfältet och det borde ha straffat sig. Öster pressar fötvivlat, vinner boll på mitten och spelar sit framgångsrika kantspel men närmare än två eleganta nickar strax utanför Aspers stolpar av Jonsson respektive Atiba och ytterligare npgra halvchanser kommer vi inte.
Hela Öster förtjänar en stor ryggdunk för gårdagens insats, och man visade med eftertryck att den senare tidens ”vi-ger-oss-tamejfan-aldrig”-mentalitet kommit för att stanna. Jag vill nämna Markus Jonsson, som hade problem med Ijeh och Skoog i första, men som växte till en gigant till mittback i andra. Atiba och Ottosson får vi inte heller glömma, liksom vilt kämpande Wibrån och sist men inte minst Dani Hamzo som var pigg värre.
Det kan tyckas vanskligt att kritisera Leif Widén efter vad han gjort för laget, men nog hade vi väl kunnat få se något byte iallafall. Sista tjugo minuterna går samtliga 22 spelare på planen på knäna, och ett par friska ben i form av Acke Steen eller Joao Rodrigo hade kunnat förändra matchens utgång. Vi låg under, vi hade ingenting att förlora. Men jag understryker att det var inte genom detta vi förlorade matchen, utan det berodde på en helt annan sak.
Nämligen Peter Ijeh.
