Det blåser på toppen. Det fick jag erfara i mitt förra veckobrev. Kändisar som jag själv, prinsessan Madeleine och Runar Söörgard hamnar jämt å ständigt på kvällstidningarnas löpsedlar. Att få sin text publicerad i upplaga långt större än både Öster News och eastfront.net ger ett rejält kliv mot en skribentjänst. Mitt mål är dock att bli citerad på storgatan i Växjö. Där finns ju som bekant visdomsord från kända lokala förmågor inhuggna i gatstenen. Med tanke på vad jag redan åstadkommit passar Elin Wägners ord, som står framför Dressman, bra; ”Det kommer så möe utå ett enda misstag”.
Den här gången kommer jag att minnas tillbaka. Matcher och speciella händelser som etsat sig fast i mitt hjärta. En del positiva minnen och en del jag gärna varit utan.
Inför 1362 åskådare mot Örebro 1992 gjorde Ludwig Ernstsson sin första match i Östertröjan. Mitt minne av matchen är att Anders Frisk blåste straff till Örebro i sista minuten. Örebro slår som omväxling en långboll mot Östers straffområde. Där finns endast Andreas Ravelli Han tar ned bollen på bröstet med ryggen mot plan. Frisk blåser straff. Pålle blir galen och skäller ut Frisk efter noter. Pålle blir givetvis varnad och sedermera avstängd. Dala Dahlqvist slår in straffen.
Med Pålle avstängd vaktade Lasse Svensson buren mot Norrköping. Senast han stod så släppte han in 5 mål mot Halmstad, varav Jonas Axeldal gjorde två eller tre. Vi var en personbil som drog till Norrköping för att se spektaklet. Den här gången dröjde det 1 minut innan det var klippt. Patrik Andersson nätar efter en tavla av Tabbe-Lasse. Förnedringen fortsatte och matchen slutade 6-2 till Peking. Schenka satte en straff och Henrik Hansson debuterade.
Innan mästerskapsserien 1992 började drog jag till Ibiza. Jag missade tre Östermatcher, gick miste om tre vinster och samanlagt 14 mål (2-0 mot Djurgården, 9-0 mot GAIS och 3-2 mot Västra Frölunda). Under sommaren bildades Östers supporterklubb. Sakta men säkert kryper Östers IF närmare och närmare det allsvenska guldet. När Janne Hellström i näst sista omgången näpser AIK två gånger kan Öster gå upp i ledningen om vi slår Trelleborg borta. Hemma vann vi med 6-1. När vi åkte dit trodde vi ingenting kunde gå fel. Då hade vi glömt Pål Lundin och domaren Lennart Elofsson. På rastplatsen i Osby inträffar en händelser jag ej tänker berätta om. Detta med tanke på att Expressen och Smålandskompostens utsända lusläser våran hemsida. Nog om detta. I 40:e minuten gör Trelleborg ett offsidemål och i 41:a utökar Lillienberg till 2-0. Öster börjar andra halvlek starkt och Eklund gör 2-1. Öster gör även en korrekt 2-2 mål som horribelt blir bortdömt. Sedan träder Pål Lundin in i bilden. Trelleborg vinner till slut med 7-2. Över Vångavallen flyger olyckskorparna och kraxar, på läktaren sitter Askan ensam kvar i regent med nedböjt huvud. När jag tänker tillbaka på det årets mittfält med Ulrik, Jesper och Janne Jansson samt Stefan Landberg börjar jag gråta. Backplatserna besattes oftast av Peter Wibrån, Andreas Ravelli, Tonny Westring och Nicklas Persson. Pål Lundin vaktade buren och längst fram sprang Hans Eklund och Alexander Gitzelov. Var jag då inte visste var att detta var det bästa Österlag jag skulle få skåda på väldigt lång tid. Som tur väl visste jag inte heller vilka kval och lidande vi i framtiden skulle få uppleva.
Sm-finalen hemma mot Göteborg 1993 slutade 1-1 efter mål av Håkan Sandberg och Peter Truedsson. Göteborg har med sig en klack och efter matchen springer massa folk in på planen. På den tiden var det tillåtet. Jag står och hoppar upp och ner bakom alla som intervjuas i TV. Min kompis Rickard ger mig en liten knuff så jag nästan trillar in i TV-bilden. Den värsta skandalen var att jag bar min Lammhultsmössa med texten IFK på…
Gissa vem som var Östers tränare då? Rätt svar är Leif Widén.
Semifinalen mot Norrköping 1990 har jag försökt att glömma. Hasse Eklund gör två mål, Janne Jansson och Peter Wibrån ett var. Vi släpper in tre mål och har ett fantastiskt utgångsläge inför returen. Mitt minne av matchen är att när jag precis inmundigat en korv så gör Hasse 1-1. Jag står då längst upp på huvudläktaren bakom översta stolsraden. Jag gör ett illvrål och mannen som befinner sig framför mig för halva min korv med senap på sin rock. Försiktig smyger jag därifrån. När sedan Janne gör mål en minut senare har jag svalt allt jag har i munnen. Egentligen är det ju inte denna matchen jag vill glömma utan returen. Göran Holter gör 1-0 och Nicklas Persson utjämnar. Östers IF i allsvensk final som nykomling!!!
Då i sista minuten blir det en tilltrasslad situation i Östers straffområde. Om det var Erkkas eller Pålles fel vet ingen. Egentligen var det Leif Sundells fel. Straffen var feldömd. Det hävdar i alla fall jag som inbiten supporter. Holter stänker dit den och skjuter Östers gulddrömmar i sank.
I premiärn mot Degerfors –93 vinner Öster med 5-0. Alexander Gitzelov målar med en cykelspark. Dagen efter hånas Östers supportrar, eller bristen på dom av SMP och Flanören. Öster vinner fyra raka matcher. Tills matchen mot Halmstad kommer inte bussen vi beställt förrän 45 minuter efter utsatt tid. Många har då redan åkt i privata bilar. Jag har aldrig sett Levinsson så arg som vi detta tillfälle. Öster vinner med 2-1 efter mål av Landberg och Adde Bild. Dagen efter pryds Kvällspostens löpsedel av Landberg i guldstol och jag själv som sallig bärare. I matchen efter skådade vi Paldanpasset i gapet på Henke Larsson som passade Mats Magnusson och vips så var det slut på det roliga.
1993 års händelse var UEFA-cup matchen mot Kongsvinger. Den som minns denna dag bäst är nog den åttaårige norska kille som Askan morrande jagade in i en Konsumbutik. Zvämpa blev också något av lokalkändis då han intervjuades matchen igenom av norsk radio. För den oinvigde kan jag förtälja att det var i denna match som ”vi sviker er aldrig” flaggan första gången såg dagens ljus. Värt att minnas är också då vi lirade boll på en parkering och Askan två gånger lyckades skjuta bollen i 180 graders vinkel ut på någon stor väg.
Ett par Lammhultsprofiler besökte en match 1989. Den ene var något förfriskad och utnyttjade tillfället att sova en stund i dom snygga, mjuka stolarna. Öster gjorde mål och hela huvudläktaren ställde sig upp och jublade. Nåja, nästan hela huvudläktaren. Vår vän sov lugnt vidare. Efter fem-tio minuter väcktes han av sin kamrat som sa att Öster tagit ledningen. Överlycklig ställde han sig upp, sträckte händerna i luften och skrek; MÅL!!!
Sista bortamatchen 1994 gick mot Helsingborg. Jag var pojklagstränare och åkte dit med ungdomsavdelningen i IFK Lammhult. Vi hade vadslagning på bussresan och självsäkert sa jag att Öster skulle vinna med 4-0. 4-0 blev det också. Eklund och Fredde Bild gjorde ett mål vardera och Wibbe nätade tvenne gånger. Peter gjorde även alla tre målen i 3-0 segern hemma mot HIF. Kanske, tack vare detta köpte Helsingborg Lammhultsynglingen. Efter säsongen 1995 tvingades Peter att lämna den stad och det lag han älskar. Han lovade dock att komma tillbaka och avsluta sin karriär i Östers IF.
Ja, minnena är många och jag skulle lätt kunna skriva ett lika långt veckobrev som Hansen brukar. Men eftersom de flesta East Frontare är bortskämda lågutbildade slynglar som har problem med ögonen så avstår jag. Antagandet om ögonsjukdomarna hos er, mina kära klackvänner, gör jag med stöd från mina upplevelser på Norra stå. Jämt och ständigt buas det åt domarna. Hur tror ni, att ni kan se situationerna bättre från läktaren än vad domarteamet gör från nära håll? Domarna är duktiga och gör sällan eller aldrig fel. Förutom då Leif Sundell mot Norrköping 1990, Anders Frisk mot Örebro 1992 och Lennart Elofsson mot Trelleborg 1992.
Ta
hem full rätts
Stefan Lindstig
