Det finns hopp om Öster. Detsamma kan man inte säga om ett par av lagets supportrar. I veckans brev tänker jag namnge dem rätt upp och ner. Vi veckobrevare hukar oss inte. Alla sanningar måste fram. Även de obehagliga.
Men låt mig börja framifrån och arbeta mig bakåt. Matchen på Örjans Vall följde jag via telefon från Leksand (jo, jag tycker fortfarande att hockey är skit). Varför gjorde Schenka inget när t.o.m. jag 60 mil från arenan insåg att det var en tidsfråga innan Väggen Stringheim skulle rämna? På tal om Leksand så gjorde sig Brynästränaren Tommy Sandlin känd för att göra upp all taktik i förväg och sen stå rörlig som en telefonstolpe i båset oavsett vad som hände. Nja, Schenka; kör man fast får man lägga i fyrdjulsdriften. Har man ingen fyrhjulsdrift får man väl kliva ut i gyttjan och börja promenera eller be en bonde i närheten att dra upp bilen ur skiten. Men att bara sitta still bakom ratten och vänta på att det ska torka upp duger inte. Du är fortfarande min idol, hjälte och förebild, men nja, det där lät inte bra från 60 mils håll.
Östers hopp är följande: 1) att tränaren tränar upp det egna fotarbetet, 2) att Wibbe, Bildan och Ludde behåller Övertygelsen och spänner ögonen i de mest vilsna ynglingarna i laget, 3) att backlinje och mittfält därmed levererar det de kan, 4) att brassen eller Anton A eller nåt annat mirakulöst händer längst fram, 5) att Sundsvall och Enköping och helst ett eller två lag till visar sig vara så dåliga som jag tror och vill tro att de är i relation till det vi kan innerst inne. — Men framför allt, alltså; Schenka och fotarbetet!
Detta om söndagen. Fyra dagar tidigare var det mer livat i Sundsvall, jag var en av sju tappra som såg till att EF vann supportermatchen mot samerna. En annan av de sju var Ola P (härmed namngiven!), som alldeles säkert skulle beskriva sig själv som en av de mest hängivna. Men veckobrevet kan meddela att Ola P är en bluff. Ty vad gjorde han när domaren blåste till avspark? Höll han tummarna? Ledde han allsången till Östers lov? Eller satt han på hotellrummet och sket?
Jag kan tänka mig många tillfällen då det är lämpligt att sitta och skita. Som t.ex. när George W Bush talar i TV. Eller under Fame Factory. Eller när sista tåget till Kalmar går och du råkar ha biljett. Men om du har åkt 80 mil i rakt nordlig riktning för att titta på Öster, då ska du helt enkelt inte sitta och tömma tarmen när domaren blåser till avspark. Speciellt inte om du håller på Öster, där risken är 85-procentig att det händer något dramatiskt under de första 40 sekunderna av varje halvlek.
Nåväl, Ola P dök upp efter fem minuter, men hans rykte är för all evig tid svårt befläckat. Precis som Askans är (härmed namngiven!). Askan är en annan av dem som menar sig vara genuin Östersupporter. Askan har dessutom en kritiskt granskande inställning till den svenska domarkåren. Eller om jag uttrycker det så här: Askan tycker högljutt att de svenska domarna utan undantag borde skickas till helvetet där de under svåra plågor ska brinna allihop i all evinnerlig tid medan djävulen själv sakta och utan bedövning drar ut naglarna på såväl händer som fötter medan han doppar sin glödgade cigarr i deras pupiller. Detta om och om igen i en cirkulerande evighetens tidslinje utan slut.
Så vad gör Askan till hotell-frukosten dagen efter 1-1 mot Sundsvall? Jo, han sitter och medger att domaren från dagen innan fattade riktiga domslut vid minst fem tillfällen under de 90 minuterna! Straffen var korrekt dömd, hävdar Askan, liksom ytterligare fyra ingripanden. Nu är inte Askan en man av svepande formuleringar; alltså kunde han med exakt tidsangivelse redogöra för de fyra tillfällen då domaren inte gjort bort sig. Om jag minns rätt så var det två gånger i första halvlek och ytterligare två i andra, plus straffen. Storsint av Askan kan tyckas. Själv blir jag bara förvirrad. Att jorden är rund, att Amerika suger, att Kalmar FF är en svordom och att Askan spyr på allt den svenska domarkåren står för har varit de fyra grundläggande sanningar som jag byggt mitt liv kring. Nu vete fan hur det blir med alltihop.
Några andra sanningar finns det väl ändå att luta sig emot, kanske du tycker. Vilka skulle det vara? säger jag. Postverket? Ikea? Listen to this:
Skulle skicka ett brev till en kollega och lyckligtvis tillhör jag det fåtal medborgare som fortfarande har en riktig post i min närhet. Trippade ner till posten med en bunt papper och en adress skriven på en kom-ihåg-lapp.
– Jag skulle vilja köpa ett C4-kuvert, tack.
– Vi säljer tyvärr inga kuvert i lösvikt.
– Lösvikt?
– Ja, du kan inte köpa enstaka kuvert här.
– Att inte kunna köpa kuvert på posten, är inte det som att inte kunna köpa mjölk på Ica?
– Jo kanske, men du kan köpa ett fempack färdigfrankerade kuvert.
– Och vad kostar det?
– 79:50.
– Jag hade tänkt mig ett ensamt kuvert för tre spänn, men okej då. Jag tar ett fempack färdigfrankerade.
– Det är en rätt tjock bunt med papper du har där ser jag.
– Ja, hur så? Menar du att det väger för mycket? Kan du kolla?
– Visst… ja, det väger 105 gram och det är fem gram för mycket.
– Då får jag be om ett extra frimärke.
– Nä, det går inte. Kuverten är ju färdigfrankerade.
– Jamen det är väl bara att klistra dit ett extra märke intill det som redan är där?
– Nä, så funkar inte de färdigfrankerade kuverten.
– Hur funkar de färdigfrankerade kuverten då?
– De är färdigfrankerade och då får alltihop väga högst 100 gram.
– Men ett kuvert är väl ändå ett kuvert, eller hur? Om jag köper två nya frimärken och klistrar över det förtryckta frimärket, tar du emot det då?
– Javisst. Det blir elva kronor till. Sammanlagt 90:50. Du har inte 50 öre i växel, jag är lite kort om småmynt.
– Nä.
Nu hade jag visserligen växel i fickan, men för ögonblicket hade jag inte tillräckliga incitament för att underlätta postens verksamhet. Slutsatsen jag drar av ovanstående är att postverket banne mig inte är något att bygga sina livssanningar kring. Ikea då?
Jag behövde mig ett köksbord modell mindre (högst 94 cm brett) och åkte till Ikea i Barkaby. Hittade det jag skulle och noterade prydligt att bordet ifråga kunde hämtas på Hämta Själv-lagret, hylla 33, fack 19. Gick därefter med min kundvagn (hade köpt några kuddar å galgar å skit också) genom Ikeas alla kommersiellt briljant snirklande irrgångar tills jag till slut kom fram till Hämta Själv-lagret två våningar ner. Sökte rätt på hylla 33, fack 19 och hittade där – ett CD-ställ. Irrade runt en stund till innan jag gav upp och med svårighet letade rätt på en informationsdisk som var försåtligt dolt placerad i en hörna. Ställde mig i kö och kom till sist fram till Ikea-damen:
– Jo jag tänkte köpa köksbordet Husse och gick till hylla 33 fack 19 men där fanns bara CD-stället Toppen.
– Ja, men det är inte så konstigt för vi har just gjort om här på lagret. Husse finns i stället på hylla 16 fack 2.
– Gäller det bara just Husse eller gäller det allt?
– Det gäller hela midevitten… inte en grej finns kvar där den fanns, he-he.
– Ja det var ju lustigt, men hade det inte varit idé att ändra informationen uppe i varuhuset samtidigt?
– Jo, men det har vi inte hunnit.
– Som det är nu är så irrar väl varenda Ikea-kund omkring på lagret i åtminstone tio minuter innan de bestämmer sig för att söka hjälp.
– Tror du det?
– Varför skulle jag inte tro det? Jag är visserligen inte professor i svenska språket, men om något heter Hämta Själv-lager så tror jag nog att de flesta tolkar det som att de ska hämta grejorna själva. Annars borde det väl heta Fråga-dig-fram-lagret. Eller Lycka-till-lagret.
– Nu tycker jag att du är otrevlig. Dessutom ser jag här att Husse är slut i lager.
– Va sa du sa du?
– Jo, vi sålde den sista i morse.
– Det var ju sju timmar sen, du övervägde inte att ringa upp till nån på tredje våningen och meddela det så att ni hade kunnat plocka bort bordet eller markera det som tillfälligt slut så att jag hade sluppit att gå upp igen och leta rätt på ett annat bord?
– Nu är du otrevlig igen.
– Jag är inte otrevlig. Men jag överväger bestämt att bli det om du inte svarar på frågan.
– Jag har inte hunnit.
– Att ringa ett internsamtal på tio sekunder under ett tidsintervall på sju timmar?
– Nu är du otrevlig.
– Ja, kanske, lite.
Posten, Ikea, Ola P, Askan – och kanske t.o.m. Schenka. Antalet Sanningar krymper onekligen i antal. Fast å andra sidan tillkommer det några stycken. Stringheim, t.ex. Han är definitivt tillsammans med Andreas Isaksson Sveriges bästa målvakt. Snälla, rara Pappa Stringen – tala nu förstånd med din son och berätta för honom att det är i den här familjen han hör hemma. När Malmö FF kommer på att det de har mellan stolparna inte når Stringen till knäskydden så kommer de och uppvaktar med gula rosor och fagra ord. Men kör dem då på porten! Ingenting är viktigare än Familjen, som Marlon Brando skulle ha sagt. Samtidigt vill jag ta dem som hackar på Kenna i örat. Ingen i Sverige är bättre än Stringen i mål, så varför skulle Kenna vara det? Som andramålvakt är han däremot redig och säker. Måste ni hacka, så hacka på nåt annat. Bush, t.ex. Har jag sagt det förut?
Borde kanske sluta nu, brevet är som vanligt på väg att bli för långt. Avslutningsvis några kortisar:
* * *
Plus till Wibbe som kom och hälsade på klacken efter Sundsvalls-matchen. Jag skakade hans svettiga hand och har inte tvättat mig sen dess. Däremot har jag lagt in hundratals snusar med samma hand. Så om du går och bär på nåt okänt östtyskt virus, Vibbe, slå mig en diskret signal. Zingo har numret.
* * *
Om du handlar en hela Jamieson och en halva Gammeldansk och sen direkt släpper alltihop i golvet så får du två nya flaskor av systemet i Solna, utan knot och utan byråkrati. Man kanske skulle flytta in det svenska systembolaget på den sargade listan av livssanningar?
* * *
Köp aldrig någonsin en Peugeot vad du än gör. Själv gjorde jag ett försök i Upplands Väsby för en månad sen. Efter att ha blivit negligerad av försäljaren i 20 minuter harklade jag mig högljutt och frågade om man inte skulle kunna få hjälp. Försäljaren suckade högt och svarade: ”Det jag behöver nu är snarare mat i magen än en kund”.
Då gick jag därifrån och köpte en Citroen i stället, i andra änden av stan. Hade tänkt åka upp till Väsby i min nya fina Citroen och tuta utanför Peugeotbutiken tills tjockskallen kom ut och fick se vad jag hade köpt. Men så berättade nån för mig att Peugeot och Citroen numera är samma koncern. Kapitalismen är nog bra, men den kan vara irriterande ibland.
* * *
Jag har en oslagbar EMU-plan, men berätta inte den för nån. Jag tänker rösta ja, sambon tänker rösta nej. Eftersom sambon är en lat jävel så kommer hon att köpa mitt förslag om att vi låter ta ut varandra och helt enkelt ger fan i att rösta. Sen smiter jag iväg fem i åtta på kvällen ”för att köpa snus”. 1-0 till ja-sidan! Och en potentiell skilsmässa. Får nog slipa lite på idén, tror jag.
* * *
Steget från EMU till politikerförakt är ju inte långt. Men om du knorrar över de svenska politikerna så rekommenderar jag viss ödmjukhet inför det följande: Den finländske riksdagsmannen Tony Halme gick ut hårt direkt efter valet och kallade president Tarja Halonen för ”lesba”. Sen åkte han hem, krökade till det, kryddade med några kul piller i olika färger och började skjuta vilt omkring sig med en polispistol han inte hade licens för.
Nog är väl ändå Bosse Ringholm att föredra? Eller tog jag i nu?
