Det här är en sådan match man absolut inte vill skriva ett referat till; när ens favoritlag förlorar en match som man stundtals dominerat på en hands i straffområdet… Men samtidigt ska man vara så pass självkritisk att man inser att om man inte sätter sina egna chanser så vinner man inte matchen.
Återigen en härlig inramning på Värendsvallen, knappt 10 000 personer och tillochmed solen tilläts titta fram då och då. Och när Öster börjar spela fotboll direkt den här gången utan att vänta tills den obligatoriska ”sömngångarkvarten” gått så fanns det egentligen inte så mycket oro kvar i kroppen.
I den här första halvleken så såg vi ingenting av AIK:s egna spel, däremot så fick vi se hur välorganiserade försvarsmässigt man är. Öster trummade på; försökte med inlägg från kanten, instick från kanten, instick centralt och skott utifrån men ingenting hjälpte. AIK-backlinjen med målvakten Håkan Svensson som sista utpost var som en gediget murad tegelstensvägg. Trots att vi dominerade så pass kraftigt stundtals så såg vi knappt en enda målchans värd namnet.
I andra halvlek hamnar vi i knäna på försvaret igen och det ser lite ut som en den ”obligatoriska sömngångarkvarten” igen, men den här gången förpassad till halvlek två. Ett förvånat AIK tillåts flytta fram sina positioner och pressar Öster. Dock skapar man inte de där riktigt heta chanserna. Öster byter in Andreas Ottosson istället för en väl kämpande Acke Steen och nu får vi faktiskt lite extra tyngd i vårat anfallsspel och skapar lite chanser. Hamzo språngnickar precis intill Håkan Svenssons vänstra stolpe, och den räddningen är även AIK:s räddning i matchen – Håkan sträcker ut sig och når bollen precis med fingertopparna. Några minuter senare får Ottosson ett läge som han skapar helt på egen hand, men Håkan Svensson får upp en hand och lyckas avstyra.
Björn Stringheim, vår utmärkte keeper, hade det sannerligen inte lätt. Han fick stå och sova långa stunder då vårt försvar var gediget som själva den idag. Men mot slutet av matchen förlorar han en duell med Arash Talibinejad (som man efter noggrant studerande av reprisen konsterar att han måste fått bollen på handen), och bollen dimper till sist ner till Andreas Andersson som kan peta in den retfullt enkelt. Ett oerhört grymt och missvisande mål, men de räknas som mål och brukar kallas ”tjusningen med fotboll”. Efter detta mål tryter orken och anfallsviljan hos bägge lagen, AIK kan rätt enkelt spela på resultatet och Östers anfallsförsök blir med och mer tafatta.
Med tanke på de lag som vi sett hittills på Värendsvallen så är AIK det som imponerar klart minst på mig. Men man har en tyngd som svåröverträffad, Österspelarna tilläts inte gå och drälla med bollen en enda sekund för då smällde det direkt i bakhasorna. Håkan Svensson är en erkänt bra målvakt, och försvarsspelet är homogent och över hela planen. Andreas Alm, som många pratat om tidigare i allsvenskan, verkade grinig, bjöd på fula efterslängar och togs helt riktigt av planen i andra halvlek. Bästa utespelare i AIK var en annan Andreas, nämligen Andersson som aldrig slutade springa därframme. Det blev ju också AIK:s räddning skulle det visa sig.
Öster gör en godkänd insats, speciellt i första halvleken. Målet kan vi inte belasta någon Österspelare för, utan snarare domarna så vi lämnar det därhän. Anfallsmässigt så gör Dani Hamzo en ny stormatch, medan Thomasson hade det tungt med de egna chanserna idag. Acke Steen blandar och ger på högerkanten, ibland känns han lite för tunn men han kommer ändå ofta förbi sin bevakare och får till inlägg. Samma sak med Johan Svensson, som gjorde en hel del riktigt fina saker.
Centralt gav Gorkss uppoffrande spel Atiba mer utrymme, men kanadensarens avslut var som regel bedrövliga. Det är en lysande fotbollsspelare, men lika liten respekt som han har för motståndarna, lika stor respekt tycks han ha för motståndarnas målvakt. Backlinjen med Jonsson/Thor/Bild/P Karlsson var mycket bra matchen igenom tycker jag, liksom Stringheim som fick stå arbetslös långa stunder.
Fotboll – lika jävligt som livet självt ibland.
