En negativ femetta blev utdelningen för Öster i dagens märkliga match mot Örebro SK. Det första vi ska konstatera är att Örebro helt enkelt var bättre än oss idag. Det andra vi ska konstatera är att domarnivån hittills i årets allsvenska förmodligen satt nytt bottenrekord.
Antagligen så vill ni att jag skall skriva att domarjäveln bestal oss på tre poäng. Riktigt så enkelt är det tyvärr inte. 5 mål snackar man inte bort, Örebro var tunga och chockade Öster från första start med ett smart agressivt spel som inte tillät vårt kära lag komma över mittplanen. Örebro gör ett rättvist mål(och hade bud på flera), men när sedan Öster kämpar in bollen till 1-1 reducering så dömer vår käre vän domaren ytterst tveksamt bort målet… Ridå.
Men vad ska man säga? Innan den situationen hade Örebro som sagt rättvist gjort ett mål och Öster är så menlösa de första tjugo minuterna att man börjar undra. Match efter match, samma scenario. Är det uppvärmningen det är fel på? Har killarna fått order om att inte trampa motståndarna på tårna förrän vi fått minst ett mål i baken? I de här lägena saknar jag aggressivitet, jag saknar kämpaglöd och jag saknar det defensiva tänkandet på mittfältet. Vi ska inte tillåta att motståndaren i lugn och ro kan bygga upp ett anfall utan att få en enda Österspelare på sig.
Kämpaglöden och hjärtat kom faktiskt in i matchen, trots sportslig och domarmotvind så gav man aldrig upp. Man försökte skapa trevliga anfall, man försökte spela fotboll men mer än ytterligare några poäng i Fair Play-ligan fick vi inte ut av det idag. Atiba kunde reducera till 1-3 i andra halvlek efter ett riktigt kanonanfall, matchens stora glädjeämne. Med tanke på att undertecknad tidigare gnällt över kanadensarens förmåga att missa lagårdsväggar inifrån så var det här en skön replik jag gärna tar emot.
Örebro visade prov på hur ruskigt effektiva man kan vara i sina bästa stunder. Dansken Lars Larsen har visat sig vara ett grymt viktigt nyförvärv för närkingarna, plötsligt har man fått en kille som kan vända upp med bollen och slå avgörande passningar. En riktig lirare som verkligen sticker ut bland de andra mer ”traditionellt örebroiska” mittfältarna. Där framme har man de senaste åren i princip alltid haft någon eller några sevärda och giftiga spelare, för dagen hette dem Kuhi och Oyuga.
Vi lämnar matchen där och koncentrerar oss på framtiden. Idag reste vi med två(!) anfallare till Örebro; en av dem är en omskolad yttermittfältare och en av dem har varit skadad i princip hela försäsongen och en bit in i serien. Vad säger detta oss egentligen? Det säger oss egentligen två saker:
1. Dani Hamzos skada får gärna läka. Genast.
2. Widén och Schenka får hänga som hökar över den berömda transferfaxen på kansliet och se till att skaffa fram den utlovade ersättaren till Ludde Ernstsson.
Sen har ju Wibrån anslutit till gänget, och många ser honom som den spelare som skall frälsa Öster. Gör inte det. Wibbe kommer att tillföra en hel del, men han ensam kan inte ”vända” det här laget när det spelar som det gör de tjugo första minuterna i t ex dagens match. Det krävs en allmän uppryckning a´la 2002 där spelarna själva måste ställa sig frågan: Vad kan jag göra för att vända det här? Kan jag plocka ut mer av mig själv? Kan jag på något sätt påverka att vi bockar med mössan i hand och släpper upp motståndarna de första minuterna i förstahalvlekarna?
”Kouznetsov är duktig, men han kan inte trolla med knäna” skrev Mats Olsson i Expressens ”Inför Allsvenskan”-guide. Han har rätt. Det är spelarna som måste göra det, och det är vi som aldrig skall svika dem.
Kom igen Öster. Kom igen East Front. Vi har vänt skepp och bränt broarna bakom oss förr.
