Mötet mellan de två klassiska lagen slutade alltså mållöst efter en halvtam insats av Öster, som precis som brukligt i årets allsvenska inleder bedrövligt men som spelar upp sig efter hand. Men en Österspelares insats kan vi dock inte kalla halvtam, snarare världsklass. Björn Stringheim(bilden) har efter två fantastiska matcher i rad rätat ut alla frågetecken som tidigare funnits bakom de två orden ”Östers målvakter”…
Matchen inleds i ett strålande aprilväder, och den som verkade mest taggad från början var alltid lika ypperliga Johan Svensson. Efter en halv minut hittar han Mattsson vid Blåvitts högerstolpe, varpå vår normalt sett pålitligaste vänsterfot prickar ribban som förmodligen darrar ännu. Det var Östers enda egentliga chans under de 20 första minuterna som får tillskrivas Blåvitt. Vi hade då stora problem med göteborgarnas tremannaanfall, som såg precis lika bra ut som i deras förra match mot Malmö FF. Hade vi inte haft en storspelande Stringheim i målet idag så vågar jag inte tänka på hur det kunde sett ut på resultattavlan.
Efter den för Östersupportern hemska perioden så kommer Öster mer och mer in i matchen. Vi tillåts att komma fram på kanterna, men de många inläggen mot mitten är ofta veka och utan egentlig adress. Det känns som att Österspelarna fortfarande tror att Ludde Ernstsson ska finnas därinne med sin panna av guld och det står väldigt klart att vi saknar en forward med huvudkvalitéer. Ett hett tips är att nu helt skadefria Ottosson får chansen från start i nästa match mot Enköping…
I andra halvlek agerar Öster mycket stabilare och gedignare, dock utan att glänsa. Mittförsvaret med Gorkss och Bild är lagom elaka och har ett riktigt stabilt huvudspel, och Putte gör ett bra jobb i det tysta på sin kant. Jocke K har dock en bit kvar till storformen, idag missade han några uppspel vilket resulterade i farliga kontringar för Blåvitt. Å andra sidan ville han verkligen vara med; så fort Johan Svensson fick bollen på högerkanten så kom Jocke punktligt stormande längs med linjen för att hjälpa till i anfallen. Stringheim fortsätter dessutom att storspela mellan stolparna.
Öster byter in Peter Gitselov istället för de Stefano i 63:e minuten, och Mattsson går in i mitten där de Stefano tidigare huserat. Gitselov är härlig att se, Öster får en riktig vitamininjektion när den talangfulle 20-åringen sätter igång att snurra upp Göteborgs högerback på löpande band och får mer och mer hjälp av en allt offensivare Putte Karlsson. Tyvärr resulterar inte de många inläggen i något rassel i motståndarmålet, men Bosse Johansson börjar nu inse faktum – ska vi ha poäng mot det här gänget ska vi nog satsa lite mer på försvarsspelet. Ut med Blomqvist som börjat tröttna i offensiven, och in med talangfulle mittfältaren/mittbacken Karl Svensson. I samband med detta går IFK ner på en defensivt tryggare 4-4-2 uppställning.
Vi skapar trots allt några chanser, och när den giftigaste av dem alla i halvleken kommer så gör den det efter snyggt väggspel av Hamzo/Thomasson i mitten. En IFK-back bryter dock klockrent så att Thomasson bjuds på en rejäl luftfärd istället för ännu ett allsvenskt mål för Öster. I matchen slutminuter så är det Öster som för spelet och satsar vilt framåt, och IFK tillåts sticka på kontringar. Det blir dock inga mer riktigt heta chanser utan matchen slutar 0-0. Ett rättvist resultat, inte minst med tanke på Blåvitts formidabla inledningsminuter och Östers press mot slutet av matchen.
IFK Göteborg inledde alltså riktigt bra och visade med bestämdhet att man själva inte tycker man hör hemma i allsvenskans bottenskikt. Jag hittade väldigt många stora likheter med DIF under den här perioden, och det var inte bara spelsystemet 4-3-3 som var orsaken till det. Man pressade Öster hårt vid uppspelen så vi inte kom igång med vårt sedvanliga rullande, och varierade sig ordentligt i anfallsspelet. Hatten av för ”nya” Blåvitt, fortsätter man så här så ser det riktigt bra ut.
Öster då? Vi kan bättre. Försvaret med Björn Stringheim i spetsen får helt enkelt bli vår allra största glädjekälla idag. Men vi ska också konstatera ett faktum som jag blir mer och mer imponerad av – det känns som om vi orkar mer än motståndarna. Vi klarar att föra spelet i 90 minuter och det är inte långa stunder som vi spelar ”död” fotboll. Den av vissa hårt kritiserade försäsongen har gett resultat, och det roliga är att det blir ännu bättre framöver.
Vi jobbar vidare – en match i taget
