Vad är väl FyraGuld mot FyraSunk, det nya Öster-gravölet som jubilerar de sunkiga återhämtningsåren i division 1? Humle, malt, dumle och nostalgikrydda är de dominerande ingredienserna och det är Bo Wålemark, denne fulingarnas fule, som brygger den bryggda bragdbrygden på sin bohuslänska brygga.
På tal om fult. Är det någon mer som sett Fulhams fule Sava efter att han satt en pyts? Då ska det till att plockas upp en ful liten Zorro-mask från bakom benskyddet. Den bekläder han sitt fula, franska anlete med. Fult och säreget kan man väl kalla det, men törhända inte så småroligt. Målgester kan ju vara himla kul annars. Arsenals Ian Wright var gudomligheten personifierad inom den verksamheten. Hans variant av ”döende svanen” efter ett viktigt mål höll hög skådespelarklass och får en att rysa än idag. Cantonas nonchalanta modifikationer hör så klart hemma i den yppersta av gestvärldseliter. Julius Aghahowas multipla frivolter efter vareviga mål för Nigeria och hans ukrainska klubb (lockar det att göra frivolter på dem ukrainska tundran?) håller hög estetisk klass – Nigerias gymnastikförbundskapten sägs ju t o m viga en plats för Aghahowa i det landslaget. Gossen påstår sig kunna göra volterna med förbundna ögon (såsom Thomasson skulle kunna missa frilägen med förbundna öron).
Visst, det känns tryggt och vant att man får se Alan Shearer lyfta båda armarna mot publiken, Robbie Keane hjula-kullerbytta-kulspruteskjuta och Henry inte göra någonting. Jag gillar dock ändå de mer kreativa målgastarna. De som skapar nytt i stundens ingivelse. Typ att ”tacka domaren” med en handskakning, kyssa någon ur publiken eller dra ner byxorna på Peter Kennfors. Som klackmedlem vill man gärna se något riktat mot klacken. Otroligt enkelt och nästan oslagbart är att helt enkelt bara springa rakt in i klacken, a la Johan Mattsson i den romantiska thrillern Stadion02. Klacken och laget smälter samman till en enda rörande rörlig röra.
Skulle jag haft minsta begåvning för att sparka fotboll och som grädde på löken blivit elitspelare skulle min drivkraft för att göra mål i sanning legat i att jag då fick tillfälle att alstra någon sjuk gest. Det skulle vara festligt att springa till det egna målet och bestiga det för att sedan räcka både tunga, finger och pung åt motståndarklacken. Fast ett sådant förfaringssätt skulle nog bli dyrköpt. Men en annan kunde ju åtminstone slita av sig håret och lägga det i mittcirkeln. Det kan ju inte vara otillåtet. Dock väldans originellt. Kunde man ödsla en träningsvecka under knoppningstiden på målgester kunde man ju även träna in kollektiva kreationer, typen att bygga köttsliga torn eller att realisera East Front Dams inte så välkända men inte desto mindre väldigt putslustiga ”surbuksmarschen”. Fast för den krävs helst en liten virveltrumma av East Front Bergsnäs-snitt. En annan rolig parningslek kunde vara att laget lägger sig på gräsmattan formandes bokstäverna g-u-b-b-k-u-k. Eller så kramar man bara om varandra och spelar vidare mot nya mål.
***Veckans härligaste forum-initiativ till ett tifo-möte: ”Återigen jag kommer gärna till ett möte så vi gemensamt kan bestämma gemensamt möte. Jag kommer gärna till ett möte. Där vi gemensamt kan bestämma hur vårt tifo ska se ut. Kalla till ett möte så snart som möjligt.” (Conny C. Dahlberg)
***Veckans namn: Athole Still, Svennis agent som avfärdade snacket om att Torsbysonen var på väg till Barcelona. Denne agents namn är för mig en blandning av Atiba Hutchinson och skojversionen Asshole Sun (original: ”Black Hole Sun”).
*Veckans Remember Raggar´n-replay:
”Raggar´n har 200:- i plånboken när han ska betala sina skulder på över 300:-
-Varför tar du inte med alla 300 kronorna?
-Jag vill inte ha så mycket pengar i plånboken om jag skulle bli rånad.”
Årets första musiktips (jag stod ju på något mystifierande sätt för ”årets musik 2002” i Henrik Söders veckobrev efter nyår) måste bli en av mina favoritgrupper bland de som faktiskt inte finns egentligen: Tyskarna från Lund. De släppte nyligen sitt debutalbum Metamorphobia som bl a innehåller klassikerna Party Planet, Tanzen mit musik, förra årets slagdängor Global fussball OK och Achtung X-mas med tillhörande musikvideos samt många nya låtar såsom Eis auto (som innehåller glassbilsmelodin i synthversion varvat med Das Boot reviderat till ”GlassBåt”) och Freunde, hey you liksom covers av bl a Leonard Cohen. Alla måste köpa. Dessa ”tyskar” med Lothar Jensen (vilken har utlånat sin anspråkslösa salong som inspelningsstudio till de flesta av dessa hits) i spetsen, ska även ut på en månadslång turné i Sydsverige under februari/mars. Det kan man kanske kalla lite Ronny&Ragge/Hjalle&Heavy-varning. Risk för döda lundatyskar. Skönt att Fakiren finns kvar då. Nu väntar vi bara på East Fronts debutalbum. Vi borde kunna ladda en trippel-CD med bra musik. Förslag på låtlista för den första skivan i triologin:
1.Vi ska åka till Milano (och äta spaghetti) – live, acapella
2.É dé hörna? (feat. DJ Hinken)
3.Mark Newson 1-0 mot Götet (extended version, live)
4.Rödablå, rödablå, vi ska upp i allsvenskan i år (rysk manskör live from Superettan)
5.Å-å Christian Davids Son (med gosskör på Gamla Vallens träläktare)
6.Å Nicko-ticko-tin å jag (the Nicklas Liatorpar´n Persson classical remix)
7.Tänk att få dansa med Hasselberg (triphop-versionen)
8.osterfotbolldotcom (falskt solo med EF Kinshasa)
9.Det spelades bättre boll på Hasse Eklunds tid (feat. Hasse Eklund)
10.ÖIF é dom bästa – heja, heja, heja Öster (live from Bollspelaren2000, 65 minuter)
11.Han är vanställd (dam-da-daa)
12.Rödåblå är min färg (jag vill bo på ett staglaberg)
13.Falun via Ornäs (instrumental)
14.Manah-Manah (da-daaa-da-da-da) – (acapella i Kungälv)
15.Bo Wålemark, Bo Wålemark han ligger på soffan (och så ska det va´) – radioversionen
16.Peter Kennfors – olé, olé (storbandversionen live in Royal Albert Hall)
17.Kalla han Cedermarker (eller skyttekungen om du vill)
18.Jens Svensson, Svens Jensson, Stig Svensson, Tommy Svensson, Johan Svensson (feat DJ Magnea, vanställda versionen)
19.Andreas Svahn (han är med barn med en banan) – bongo mix
20.När Ola.P får MVG (femtio verser)
21.Vi kommer tillbaka – med Paul Kpaka (ej feat. Tobbe Grahn)
22.Upp på Staglaberget (ragla-på-stagla-super-duper-remixed version feat. Staglatrollet)
Eller så försöker vi inte släppa någon sån skiva alls. Skivsläpp är bara för kapitalistsvin, typ Radiotjänst i Kiruna. (Nä, det där skrev jag inte. Det måste ha kommit från en annan veckobrevsskribents obligatoriska politiska debattinlägg.)
Någonstans vid spår 15 på denna första skiva sätter hur som helst nostalgin in. Fyra år är bara en liten skvätt i Östers historia. I East Fronts dito är fyra år föötti procent. Under FÖÖTTI procent har vi varit och vänt i division 1. Föötti procent har vi upplevt dessa förunderliga fotbollsplatser. Stenungssund. Borlänge. Kungälv. Ljungskile. Gävle. Falkenberg. Umeå. Agnered. Ljungby. Ängelholm. Hällevik. Huskvarna. Platser där oförglömliga hatkärleksobjekt som BO WÅLEMARK, denna drasut och äkta vanart, har huserat. Jag har för övrigt kvar en GT-löpsedel som jag snodde utanför en livsmedelsbutik i Ljungskile 23 oktober 1999: ”Stor intervju: Ljungskiles Bosse Wålemark lägger av – i eftermiddag spelar han avskedsmatchen”. Den matchen där Johan Lindhe såg Ljungbykvalet som en inkomstkälla och därför skickade in en boll i egen bur. Andra rubriker på löpsedeln är ”Han var Robinsons egen smugglarkung” och ”IT-extra testar: Uppslagsverk på cd-rom”. Men så
jag kommer sakna dåtidens bowålemarkar. På platser som Ljungskile har East Fronts själ kanske inte skapats men väl utvecklats till dagens mosaikartade crescendo av motgångsälskare. Mitt främsta minne från dessa fyra år är, om det går att bortse från det förtrollande feverpitch-ögonblicket då vi kom tillbaka i höstas, är nog ändå Stenungssund hemma 1999. 0-3 efter det kanske sämsta Österspelet någonsin. Så långt ner det går att komma när det gäller brist på spelglädje, trots Thomas Ravelli mellan stolparna, och föreningen var nära konkurs. När man har något sådant i bagaget går det knappt att se negativt på någonting nästa säsong.
Jag vill också gärna minnas när tre ton Östersupportar vägde sig på en lastbilsvåg vid en rastplats förra sommaren. Men tyvärr så har jag glömt det. En annan favorit är när Henrik Söder plötsligt vrålade ”JAG SKA BADA!!” en småkylig augustikväll på hemfärd från någon vanställd match längre upp i landet. Blixtsnabbt som ett blixtlås, och som bara våran egen Kongo-KjellStröm kan, svängde KIK minibussen av vägen ner till en sjö där Söder fick sitt dopp. I detta ögonblick må undertecknad, vilken städse förefaller bli fångad inuti förevarande poänglösa harang utav trånsjukt dravel, ”bromsa full varje kubiknanometer” av nostalgin. Fast nostalgitrippen tar väl egentligen alltid slut. Så länge det finns liv finns det nostalgi, som Bo Wålemark brukar säga. Rest in peace, Bo. Rest in peace, Bo Wålemark.
East Front BoWålemark (EFBoW)
