Som denna veckas veckobrev får vi ta del av den studerande Peter Hansens briljanta artikel ”Supporterkultur – Vanlig vanesak eller vanställt vanvettig vandalism?” som han skrev i ämnet Kulturpedagogik (10 p). Håll till godo!
Supporterkultur – Vanlig vanesak eller vanställt vanvettig vandalism?
En nästintill fullsatt fotbollsarena i Södertälje. De gästande smålänningarna inlåsta i den obligatoriska ”apburen”. Runt om dem står tusentals svenskar med olika sorts invandrarbakgrund och jublar: ”Vi älskar AFF!” De häcklar svenskarna hjärtligt med helsvenska ramsor: ”Hela Sverige skrattar!” Två bollar ramlar in i Östermålet och den vitklädda invandrarföreningen är på väg mot Allsvenskan. Tillsammans med gästerna jublar man när toppkonkurrenten Enköping tappar in mål mot IK Brage. Gemenskap och segregation på en och samma gång. Den svenska tålmodigheten och det sydländska temperamentet sida vid sida. Vuxna och barn. Identitet, manlighet och ”velande valpar”. Där har ni supporterkulturen i ett nötskal. Följ med en resa genom den här kulturen!
Under tio års tid har jag på nära håll studerat hur fotbollssupporters kan bete sig. Mot varandra, mot sig själva, mot domaren, mot spelarna, mot läktaren, mot soptunnor. Jag har under många hundra fotbollsmatcher fascinerats av tankar om varför en person ansluter sig till en supporterrörelse. Hur han eller hon, och det är oftast en han, formar sin identitet i den speciella gemenskap som förekommer där. Vilka manliga eller icke-manliga koder råder inom supporterklubbar? Hur kan det här anknytas till skolan? Fyra tankar alltså: Varför går man med i en supporterklubb? I vilken grad är supporterklubben ett identitets-skapande sammanhang? Vilka är de manliga koderna inom supporter-rörelsen? Vilken är skolans roll i samband med supporterkultur?
Själv drogs jag in i Östers supporterklubb East Front som 14-åring. En kompis som gjorde detsamma kan idag se det med lite perspektiv. Han kan lyfta fram poänger som den att Växjö inte kan erbjuda så många spännande aktiviteter för en 15-åring. Då kan det vara lockande att gå med i en stor grupp av människor som vill samma sak som en själv. I det här fallet: se Öster vinna sina matcher.
Vid vissa tillfällen kan viljorna vara mer destruktiva. Vi har väl alla hört om hur vilsna själar försöker ”finna sin identitet” i mer suspekta och t o m odemokratiska sammanslutningar som exempelvis nynazistiska rörelser. Även inom idrottsrörelsen kan det dock gå snett, som för AIK-supportern Micke Hellström det berättas om i boken Från gentleman till huligan (Andersson/ Radmann, 1998): Micke började spela fotboll som femåring och följde så småningom med sin pappa, som var hängiven AIK:are, till matcherna. I början var inte fotbollen det vitala. Korven, läsken och allt runtomkring var det intressanta för den unge Micke. När han blev äldre följde han spelet alltmer och till slut blev han medlem i klacken. Som 12-13-åring var han passiv och kollade in de andra större killarna. Fotbollen var fortfarande det viktigaste även om han påverkades av den häftiga atmosfären. Några år senare började han följa med till bortamatcher och kom då in i den inre cirkeln av supportrar. 16 år gammal trädde han in i styrelsen och drogs med i de destruktiva krafterna i samband med matcherna, speciellt efter kraftig alkoholintag. Bråken avlöste varandra. Micke berättar själv: ”Jag festade och slogs och det hela kulminerade 1992 i samband med en resa till Danmark när vi skulle möta Århus i cupen. På vägen dit fick den av bussarna jag färdades i punktering i ett samhälle utanför Norrköping. Jag och två andra gick från bussen och tände eld på ett församlingshem.”
Supporterklubben skapar identiteter
Pekfingerisglass var i mitt fall den tidiga inkörsporten till supporterskapet. Fotbollen var ointressant men jag följde det till trots med min pappa till Värendsvallen för att få den goda pekfingerisglassen. När jag sedan anslöt mig till supporterföreningen och slutligen togs med i dess styrelse hade jag turen att East Front helt enkelt är flera snäpp tamare än de ökända ”firmor” som envist ligger i släptåg bakom de stora klubbarna. Östers supporterklubb anses som en av de snällaste supporter-skarorna i Sverige och därför ansluter sig barn och ungdomar av det yngre snittet ofta till oss. Genom min involvering i denna grupp har jag lärt känna folk från olika samhällsklasser och ideologier och gruppen har sannerligen format min identitet på många punkter. En av punkterna är den speciella jargongen som råder inom East Front. För en utomstående kan det t ex verka underligt att kalla varandra för ”vanställd avart”. Inom gruppen är detta snarast en komplimang. Mycket av mentaliteten är hämtad från de välkända Mupparna, som Östersupporters i mångt och mycket likställer sig med på ett glatt sätt. När jag intervjuat Östersupporters om varför de gick med i föreningen förekommer alltid uttryck som gemenskap, idrottsintresse och vilja att stödja laget.
Man kan då fundera vidare på i vilken utsträckning en supporterklubb eller en allmän läktarmiljö kan fungera som skapare av identiteter för unga människor. En handling utgår från ett system av dispositioner, det som sociologen Bourdieu kallar habitus, som är en produkt av hela den biologiska erfarenheten. Han talar om olika fält och om olika habitus. Fält kan i det här fallet vara olika supporterföreningar. ”Samtidigt vet man att man inom varje fält finner en strid (vars specifika former alltid måste undersökas) mellan nykomlingarna, som försöker röja undan de hinder som begränsar rätten till tillträde, och de härskande, som försöker försvara sitt monopol och utestänga konkur-rens.” (Bourdieu 1992) Inom en supporterklubb möts människor med mängd olika sorters habitus. En av East Fronts grundare förmedlar stämningen så här: ”En stark inre kärna. Där: stor gemenskap, god stämning, tydliga roller. ´Fyllbulten´, ´Tjatmostern´, ´Spelmissbrukarn´, ´Nykteristen´. Mycket riktigt surt, synnerligen gnälligt, men so what, East Front är en Växjöprodukt – då blir det därefter.” I de tydliga roller supportern talar om tror jag att man kan finna specifika manliga koder inom en supporterklubb. Jag återkommer till det senare i artikeln.
Ytterligare en supporter, som idag jobbar som socialarbetare, tror att den betydelse som hejaklacken får som identitetsskapare beror på hur gammal man är när man går med. Han fortsätter: ”Min föreställning är att identiteten skapas och är relativt stabil tidigt i tonåren. Sedan söker man kanske bekräftelse på att man är något i vissa fall, och vem man i så fall är, och man ville kanske uppleva att man hör hemma någonstans. Men själva kärnan av identiteten tror jag inte förändras nämnvärt av att man går med i en supporterklubb.” Det ska tilläggas här att en individ som ingår i en supporterklubb i många fall har en sorts identitet när han går på matcherna och en annan sort när han befinner sig i vardagliga situationer.
I boken Kultur och kritik (1991) behandlar Bourdieu temat idrottskonsumtion. Han hävdar att idrotten tveklöst utövar sina mest bestämda politiska effekter genom den klyfta den etablerar mellan professionella och lekmän. De professionella fotbollsspelarna, som är tekniskt briljanta, står mot lekmännen (supportrarna), som har reducerats till att endast ”konsumera” det som proffsen skapar. Mellanrummet dem emellan går, enligt Bourdieu, i riktning mot att bli av det djupa slaget i det kollektiva medvetandet. Inte enbart inom idrotten existerar de här fansen som ser det som kompensation av sina brister inom det aktuella området att deltaga som åskådare av det. Även inom musik och andra konstformer är det vanligt med denna hierarkiska struktur som Bourdieu talar om, d
är proffsen alltså står över åskådarna. Det här skapar ytterligare tankar om varför en ung kille eller tjej ansluter sig till en supporterklubb. Av Bourdieus resonemang får jag en bild av att om man inte själv har lyckats på fotbollsplanen kan man därför stå på läktaren och låtsas att man faktiskt deltar i spelet. Är det så att man därmed placerar sig under de aktiva i ett hierarkiskt system? Kommer man dit för att få se att det finns många andra i samma situation? Vill man bara vara där för att man trivs i den anonymitet man uppnår genom att sjunka in i den stora massan? Frågorna är många, svaren är varierande.
Ett talande exempel är den tioårige Östersupporter jag intervjuade. Han har redan varit med i föreningen i tre år, sedan hans pappa bestämt att han skulle gå med. Om supporterklubben som en identitetsskapare tycker han ”bra och roligt”. Om stämningen i East Front tycker han ”roligt, bra stämning”. Om supporterklubben som ett ställe där manliga koder skapas tycker pojken ingenting. Visserligen var mina frågor för svårt ställda för en så ung människa men i det kan man också finna lite av sanningen. Ofta går unga pojkar, omedvetna om vilken påverkan det kan ha på deras identitet och deras blivande manlighet, med i en supporterförening för att de ser alla fördelar – det roliga och det ”braiga”. Ibland blir resultatet positivt, ibland får deras val negativa konsekvenser. Positivt när pojkarna hamnar i en sund supporterklubb, men negativt när de hamnar i en s k ”firma” med destruktiva tendenser.
Samhällets starka skolpåverkan
Pedagogen Freinet påpekade hur stark anknytningen är mellan olika samhällsmiljöer och de unga människornas identitetsskapande och lärande. Han ville ta barnen med sig ut och låta dem upptäcka samhället och naturen. I För folkets skola (1976) förtydligar han det här: ”Barnens egentliga skolning, deras anpassning till dagens värld och till morgondagens möjligheter, försiggår alltmer på ett mer eller mindre metodiskt sätt utanför skolan, eftersom skolan inte räcker till.” Enligt min tolkning av Freinet utvecklar barn och ungdomar sin socialisation, in i en gemenskap, och sitt språk lika mycket genom att ägna sig åt fritidsaktiviteter som åt att gå i skolan. Samspelet mellan vad barnen gör på sin fritid och vad de gör inom skolan skall därför vara starkt. En fritidsaktivitet som många barn och unga sysslar med är att åskåda idrott. Därför går det som pedagog inte att bortse från idrottsåskådande, hur opassande det än kan tyckas vara att diskutera supporterkultur inom den schemalagda skolverksamheten. Freinet talar vidare om olika ”verkstäder” i skolan, faktiska platser där man arbetar med text, skapande, etc. En ytterligare verkstad skulle kunna vara där man bearbetar upplevda fritidsaktiviteter, får utlopp för vad man funderar på och får visa vad man har lärt sig från den aktuella aktiviteten samt bli utmanad av kamraters och pedagogens frågor. En pojke i mellanstadieåldern har kanske varit på en fotbollsmatch och vill förmedla de intryck han har fått från det mötet med idrotten, publiken och atmosfären. Här kommer den inre motivationen, som Freinet lägger stor vikt vid, in i bilden. Lyckas man få barnen att känna en personlig vilja att förmedla något som ligger dem varmt om hjärtat kan man lättare få dem att självlära sig skolans olika ämnen. Skolan ska ju vara barnens skola!
Freinet (1976) producerade 30 stycken s k ”konstanter”; råd och klargörande om barnens natur och reaktioner samt undervisningsmetoder. Den fjortonde av dessa lyder som följer: ”Intelligensen är inte, som den traditionella pedagogiken förkunnar, en specifik förmåga som fungerar som i ett slutet kretslopp, oberoende av andra vitala element hos individen.” Det är alltså inte så att barn föds utan förmågan att kunna utveckla det de är bra på. Jag tror att det bästa för eleverna därför är att få arbeta utifrån deras främsta kunskaps-områden.
I ”Skolan och de kulturella förändringarna” (1999) diskuterar författarna skolan som skapare av kultur och om den nya kulturella synen på världen där ingenting är givet. Andersson (1999) tar hjälp av kända författare för att visa på olika syn på människan och hennes ”kärna”. Strindberg som anser att individen inte har någon kärna. Ibsen som ser människan som en lök utan direkt kärna. Kjaersted som ser människan som flera lökar på en gång. Andersson visar även två ohållbara ytterligheter i synen på identitetsbegreppet. Den första som tror på en fast identitet och ett enhetligt ”jag”. Den andra som tror på ett upplöst subjekt utan direkt innehåll, som ständigt skapas och är föränderligt.
”Kulturell identitet”, menar Andersson, är en konstruktion. Stuart Hall har målat upp olika dominerande uppfattningar om vad den moderna identiteten är, hämtade från tidsepok-erna upplysningstiden, industrialismen och postmodernismen. Från början sågs människan som en odelbar individ som har samma kärna från början till slut och är självständig (som i Robinson Kruse). Under industrialis-men hade t ex Freud en mer komplex syn på människans kärna och en medvetenhet om att individen är osjälvständig under påverkan av omvärlden. Inom postmodernismen ser man en mer instabil bild både för individen och omvärlden. Individen har en mängd fragmentariska identiteter.
I dagens moderna värld får individen göra sina egna val, allt mindre styrd av traditionella föreställningar, något som Andersson (1999) kallar för ”kulturell friställning”. Detta innebär ett större utrymme för individuell identitets-formning. Det negativa kan vara att det blir svårt att finna rätt vägar genom ett samhälle utan fasta principer. Genom att citera Ziehe poängterar Andersson att alla inte kan välja fritt och att de som väljer ofta inte kan välja mellan alla alternativ. Skolans roll i den här verkligheten blir då att göra friställningen verklig för alla genom att låta mediebruk, supporterkultur och liknande påverkan från vardagslivet återspegla sig i undervisningen. Vad som är en utmaning för pedagogen av idag är att han eller hon måste vara förberedd både på identitetskulturer som eleverna bär med sig hemifrån (etniska, språkliga, köns- och klassidentiteter) och de identitetsbyggen som sker inom exempelvis supporterkulturen samt de identitetsbyggen som sker i skolan.
Jag tror att man som pedagog måste tänka på att man inte kan stänga några identitetskulturer ute från klassrummet. Då tar man mer eller mindre död på elevernas livsglädje. Det kan nog vara svårt ibland att inte vara fördomsfull eller negativt inställd till en del personlighetstyper som elever kan representera genom exempelvis klädval. Detsamma gäller intresseområden såsom supporterskap eller andra fritidsaktiviteter. Jag tror att fritidspedagoger kan ha den där lilla extra tiden för att hinna prata med barnen och få en känsla för hur de tänker. Barnens egna tankar får säkert extra svängrum under tiden i fritids jämfört med i skolan. Där kan man knyta mer avslappande band till barnen och kanske sätta sig in i invandrarkulturer, vilka som är barnens förebilder, hur olika subkulturer fungerar, etc.
Manliga koder i supporterkulturen
Lagom frågvis undrar jag vidare vilka manliga koder som förekommer inom supporterkulturen och jag ställde därför den frågan till de supportrar jag intervjuade. ”Min pinkod?” frågade då en av fotbollssupportrarna, som idag arbetar som mattförsäljare. Bourdieu gav sig i sin bok ”Den manliga dominansen” (1999) in i den feministiska debatten genom att analysera mäns symboliska makt över kvinnor. Läktarkulturen är kraftigt mansdominerad och man kan undra vad som är skälen till det. Från början fick enbart män idrotta och långt senare fick kvinnor inte tillträde ens till idrottsarenornas läktare. Än idag får kvinnor i Iran inte gå på fotboll. När Irland skulle kvalspela till
fotbolls-VM borta mot Iran fick de medresande kvinnliga supportrarna söka speciellt tillstånd för att få komma in på arenan. Andersson och Radmann (1998) påpekar följande: ”Att sporten från allra första början knöts till mannens värld innebär inte att kvinnorna var helt frånvarande inom fotbollskulturen. Man kunde t ex hitta dem bland publiken. Stundom framkommer dock ett mer passionerat kvinnligt fotbollsintresse, som när en referent ´satt midt ibland en samling hvitklädda skönheter som tydligt lade i dagen sina glödande känslor för Eskilstunalaget´. Eller när det i Idrottsbladet stod att läsa om en match i Kristianstad 1932: ´Även ängelholmarna blevo utsatta för skymfliga tillmälen och ett hysteriskt fruntimmer gick så långt att hon slog sin handväska i huvudet på målvakten´.”
Jag frågar mina kollegor inom East Front om i vilken grad manliga koder skapas inom supporterrörelsen i allmänhet och East Front i synnerhet. ”Skapas eller befästs låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att dessa existerar. Det blir en mansdominerad subkultur som inte alltid är så gynnsam,” säger en av anhängarna. En annan supporter instämmer: ”Var än mestadels män träffas blir stämningen typiskt manlig, och man förhåller sig på ett annat sätt jämfört med de sammanhang där man träffar mest kvinnor.” Själv har jag fått intrycket att stämningen inom just East Front är gästvänlig och inte typiskt manlig, men det kan ha att göra med att man blir något ”hemmablind”. Som sades tidigare i artikeln skapas speciella roller inom supporterklubben, såsom ”fyllbulten”, ”statistiknörden” och ”galningen”. Tillsammans med det klassiskt manliga ryggdunkandet, den höga ljudnivån och det ivriga hejandet kan man trots allt urskilja något som kan sägas vara ”typiskt manligt”. Det finns även sådant som inte utspelar sig i en supporterklubb, en icke-närvaro som också den stärker de manliga koderna. Jag syftar då på att man inte gärna talar om känslor, kärleken till människor som man faktiskt känner (däremot om kärleken till fotbollslaget och till en del spelare) eller om exempelvis konst och balett.
Ser man till supporterrörelsen i stort är den tveklöst mansdominerad. Är man tjej verkar det som att man får lov att anpassa sig till den speciella attityd som råder. Exempelvis så är det svårt som kvinna att behålla sin speciellt kvinnliga värme och medmänsklighet om man verkligen vill smälta in i en supporterklubb. De supportrar jag intervjuat var allt från sju till 21 år när de gick med i supporterklubben. Det finns både för- och nackdelar med den läktarmiljön. Man kan fråga sig om den ibland tuffa miljön är lämplig för barn och ungdomar i de tidiga tonåren. Några fördelar som jag själv kan se i att barn tar sig till en fotbollsläktare är att de kommer ut i den friska luften, att de får möta ett tvärsnitt av den svenska befolkningen och att det scenario som utspelar sig nere på fotbollsplanen förhoppningsvis inspirerar dem till att börja eller fortsätta att idrotta.
Invandrarkulturer i fotbollen
En långsam men nödvändig förvandling från ren invandrarförening till elitförening som satsar på allsvenskt spel har invandrarföreningen Assyriska FF genomgått under de senaste åren. Under de senaste åren har man insett att man måste ”försvenskas” för att överleva som elitförening. För att få sponsorerna och den ”vanlige” Södertäljebon att komma till Bårsta Idrottsplats måste man uppvisa en öppen attityd utåt. För bara ett par år sedan var jag i Södertälje för en match i division 1. Då spelades arabisk musik i högtalarna, spelarna hade i väldigt stor utsträckning invandrarbakgrund och i grunden helsvenska företag var svåra att finna bland reklamskyltarna. Redan då var arrangörerna dock väldigt gästvänliga mot arenans besökare. I år kunde man höra den vanliga radiomusiken strömma ur högtalarna, speakern talade svenska utan brytning, sponsorerna var många och i samband med valspurten var dessutom Socialdemokraterna match-sponsor för toppmatchen mot Öster. I publikhavet kunde jag skåda många ”ursvenskar” som nu såg Assyriska som ett rent Södertäljelag. Man har alltmer lyckats radera ut den oönskade stämpeln ”invandrarförening” som kan vara så negativ i många sammanhang. Man kan fråga sig om den här försvenskningen som fotbollskulturen forcerar fram är positiv eller negativ. Förlorar man det ursprungliga, själen, hos dessa föreningar? Invandrar-kulturer bör inte få stå åt sidan för supporterkulturen.
Fotbollsresan – en kul tur?
Vad är kultur egentligen? Ett sätt att belysa supporterkulturen är att se den som en del av den stora kulturen. Förr talade man om kultur när man åsyftade något estetiskt och konstnärligt, t ex en bra bok, en tavla eller ett musikstycke. Sedan dess har kultur utvecklat till att vara gränsöverskridande. Kultur ska numera provocera och väcka tankar. Själv anser jag och många andra att fotboll är kultur, bl a av den anledningen att fotboll i många länder är en livsstil och för att man kan se själva spelet som så mycket mer än bara en idrott – exempelvis är ”liret” en sorts konstform i mångas ögon. Fotboll lägger även i många länder näsan i blöt i frågor som handlar om religion, samhällsklasser och samhällskulturer. När man talar om ”kulturarv” brukar folk tänka sig fornminnen. Min första kontakt med begreppet skedde först 1999 Östers IF stod på ruinens konkursbrant efter att ha fallit ur allsvenskan och funnit sig ha stora skulder. Föreningen bad då om ett lån från kommunen, vilket man sedermera fick igenom. En av de politiker i kommunfullmäktige som stod på Östers sida var socialdemokraten Carl-Olof ”Kula” Bengtsson. Han hävdade i sitt ”försvarstal” för Öster att föreningen är ett kulturarv. Där ser man hur vitt det begreppet är. Därmed inte sagt att jag inte håller med politikern i fråga. Tvärtom. Fotboll är kultur.
Våldet på arenorna
En kulen höstdag 1996. Öster vann mot Djurgården på Stockholms Stadion vilket innebar att stockholmslaget degraderades till division 1. Det faktumet var inte helt populärt bland dess ökända anhängare. De rödblå Österfansen blev kommenderade av matchvärdar att springa ut i supporterbussen redan innan slutsignalen. Bussen var parkerad bara meter från arenan och susade med poliseskort förbi rödljus. I fordonets bakvatten forsade ett par hundra djurgårdare fram för att få en chans att puckla på någon av smålänningarna. Man hade knappt hunnit pusta ut i bussen innan några kvicka ynglingar stormade fram från en sidogata och förpassade en tegelsten genom en av rutorna. Andersson och Radmann (1998) ger exempel på ett likvärdigt fall då de intervjuar en av Malmö FFs anhängare: ”´Det är alltid en hotbild när man kommer till Stockholm, före, under och efter matchen. Man kan inte åka upp dit och känna lugn och ro. Framför allt har djurgårdsresorna varit jobbiga. Det är babygängen som vill hävda sig. De har kanske inte så mycket att säga till om på derbyna mellan Hammarby och Djurgården. Då får de stryk av de äldre. Därför ger de sig på oss som inte är så många. En gång slog de sönder en ruta i bussen med tegelstenar.´” 1997 fick en Östersupporter näsbenet knäckt av djurgårdare då Öster på nytt besegrade Djurgården – i kvalspel till Allsvenskan. Exemplen är många på hur stora supportergrupper ger sig på mindre – helt utan respekt eller skam i kroppen. Ofta läggs skulden för dessa våldsdåd på idrottsrörelsen. Kritikerna av det synsättet menar tvärtom att huliganism och läktarvåld är en enkel avspegling av samhället. Själv tror jag inte att de våldsamma tendenserna skulle försvinna om man förbjöd arenaidrott. De skulle troligtvis bara finna nya miljöer i samhället och fortgå i samma skala.
Dokusåpan ”Supporterklubben”
Läktarkulturen har i Sverige, samtidigt som dessa destruktiva t
endenser har existerat, även utvecklats i positiva banor under de senaste tio åren. Andersson och Radmann (1998) skriver om hur självmedvetna supporterklubbarna har blivit: ”Att ett starkt engagemang finns inom svensk fotboll råder det inga tvivel om. Man kan uttrycka det som så att en supporterreflexivitet uppstått. Anhängarna har helt enkelt börjat fundera över sitt supporterskap i en helt annan utsträckning än vad man gjorde under tidigare decennier. Ett exempel på detta är de medlemmar i IFK Göteborgs Änglarna, som börjat filma den egna klackens agerande under matcherna för att i efterhand visa filmen på den egna supporterpuben. Klackmedlemmen skiljer sig med andra ord markant från den sittplatspublik som till stora delar nöjer sig med att konsumera fotbollsmatchen.” Man tittar alltså på supporterklubbens verksamhet som något centralt i samband med matcherna. Det tar form i en sorts dokusåpa. Här tror jag att de äldre medlemmarna i supporterklubben kan bli en sorts förebilder för de yngre. Här kan aktörerna se sig själv ur ett annat perspektiv, vilket säkert kan vara nyttigt. Kanske kan de få sig en tankeställare om hur de beter sig som grupp och som individer gentemot domaren och spelarna.
Frågor får svar
Supporter. Anhängare. Huligan. Dum i huvudet. Så resonerar många människor av olika ålder när de inte är insatta i vad supporterkultur handlar om. Ibland diskuteras att spela elitfotboll inför tomma läktare för att få åskådarna att göra något vettigare med sina liv. I artikelns inledning ställde jag frågorna: Varför går man med i en supporterklubb? I vilken grad är supporterklubben en identitets-skapande enhet? Vilka manliga koder finns inom supporterrörelsen? Vilken är skolans roll i samband med supporterkultur? Väldigt kort samman-fattande kan de fyra frågorna besvaras så här: 1) Spänning, upplevelser, idrott och gemenskap. 2) I supporterlivet kan man ha en identitet och i det övriga livet en annan. Man påverkas av omgivningen antingen positivt eller negativt beroende på vilken sorts samling av supportrar det gäller. 3) Typiska mansstereotyper och roller, ivrigt påhejande och ryggdunkande, hög ljudnivå och sparsamt med varm medmänsklighet. 4) Pedagogen bör vara beredd på identitetskulturer hämtade från supporterkulturen. Den inre motivationen måste tas i beräkning när man arbetar med barnen.
Upplevelse
En uppmärksam läsare av den här artikeln har vid det här laget med högsta sannolikhet genomskådat att versalerna i början av vissa stycken tillsammans bildar ordet ”upplevelse”, ett begrepp som reformpedagoger som Freinet och nyare idériktningar som Reggio Emilia arbetar med. Jag anser att supporterkultur i mångt och mycket handlar om upplevelser. Upplevelser som lockar in barn och unga i klackarna. Upplevelser som får dem att återkomma och stanna kvar. Upplevelser som de har med sig hela veckorna och som de längtar till att få uppleva igen. Upplevelser som de förhoppningsvis kan dra nytta av i sin personliga utveckling. Något att beakta är att se upplevelser som något som kan förföra och i den bemärkelsen agera medvetet eller omedvetet manipulativt. Upplevelser som kan förstärka fördomar och skapa negativa förebilder. Att hantera detta är en stor utmaning både för supporterklubbarna själva och för skolan. I skolans värld måste supporterkulturen bli granskad och diskuterad. Den supporterreflexivitet som nämndes ovan är ett sätt att synliggöra vad som sker i det som synes ske. Vad sägs och vad görs? Och till sist: hur upplever du själv fotbollssupportrar?
Litteratur:
Andersson, L-G, Persson, M & Thavenius J. (1999) Skolan och de kulturella förändringarna. Stockholm: Studentlitteratur
Andersson, Torbjörn & Radmann, Aage. (1998) Från gentleman till huligan – svensk fotbollskultur förr och nu. Stockholm: Symposion.
Bourdieu, Pierre. (1999) Den manliga dominansen. Stockholm: Symposion.
Bourdieu, Pierre. (1991) Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos.
Bourdieu, Pierre. (1992) Texter om de intellektuella. Stockholm: Symposion.
Freinet, Célestin. (1976) För folkets skola. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Av Peter Hansen, Kulturpedagogik (10 p), Ht 2002
